Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Dance med Colin Vallon Trio

CD: Dance med Colin Vallon Trio

Colin Vallon Trio: Danse (ECM/Naxos). Speltid: 46‘02.
Colin Vallon (piano), Patrice Moret (bas), Julian Sartorius (trummor)

Betyg:

 

Efter Rruga och Le vent är det dags för Danse, det tredje albumet på ECM från schweiziska Colin Vallon Trio. Här har man gått ytterligare ett steg mot förenkling och driver upprepningen som princip än längre än tidigare. Det finns naturligtvis en risk att hamna i det stillastående och tråkiga, men trion laddar musiken med en intensitet som gör att man sitter på spänn. Att trion inte har något principiellt emot det melodiska visar annars redan den betagande ”Sisyphe” som inleder albumet, och i ”Kids” tar man fram sin lekfulla sida. Titellåten ”Danse” kanske förvånar, i alla fall om man förväntar sig dansmusik av sedvanligt slag. Här är dansen uppbruten och rytmen stötig, liksom haltande.

Skulptur av Jean Tinguely. Foto: Roland zh.

I ”Tinguely” bringar trion sin landsman Jean Tinguely sin hyllning. Han blev känd i Sverige 1961 när han och andra konstnärer intog Moderna museet med den smått legendariska utställningen ”Rörelse i konsten”. Hans intrikata och underfundigt humoristiska maskiner gav dessutom en hel del ljud ifrån sig, och det är helt klart att trion i det här stycket anspelar på deras egenartat knirkiga och klapprande och pinglande rytmer. Naturligtvis slutar också stycket på samma sätt som när en drivmekanism har gjort sitt. Det är fyndigt och fascinerande. Faktum är att Tinguely hade varit ett väl så bra namn på hela albumet som Danse, då associationen till konstnären säger en hel del om musikens karaktär och musikernas attityd.

Europeisk jazz av idag kan ofta ligga nära den moderna konstmusiken, och Colin Vallon Trio utgör inget undantag i det avseendet. Men de har ett eget koncept som de följer konsekvent och innovativt. I deras tappning får den klassiska jazztrion en ny dimension.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree