Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Kammarmusik för gitarr av Paganini

CD: Kammarmusik för gitarr av Paganini

Niccolò Paganini: The complete works for violin/viola, cello & guitar (Proprius/Naxos). Speltid: 61’13.
Nils-Erik Sparf (violin/viola), Andreas Brantelid (cello), David Härenstam (gitarr)

Releasedatum: 3 mars 2017

Betyg:

Niccolò Paganini (1782–1840) var mannen som sålde sig till Djävulen för att få gåvan att kunna spela fiol som ingen annan. Så gick i alla fall ryktet när det begav sig. Och det var ju bra marknadsföring. Paganini verkar inte heller ha dragit sig för att satsa på det demoniska i sin framtoning. Som tonsättare är hans rykte kanske inte det bästa. En del fnyser och ser honom som ett avskräckande exempel på ytliga effekter och virtuoseri utan substans. Och visst, ingen kan väl påstå att hans violinkonserter är mästerverk i klass Beethoven, Brahms och Sibelius. Det hindrar inte att de kan vara rätt underhållande. Man kan väl också misstänka att Paganini var en man med humor och ibland högst avsiktligt lattjar runt. En del av soloverken är också definitivt mer än halsbrytande uppvisningar i teknik.

Paganini spelar upp tillhäxdans – dock inte på denna skiva.

Paganini är så starkt förknippad med violinen att det är lätt att glömma att han först satsade på gitarren och mandolinen och också har skrivit en hel del för gitarr, både soloverk och kammarmusik. I stället för pianotrior skrev han sålunda gitarrtrior, närmare bestämt tre stycken: Serenata i C-dur, Terzetto i D-dur och Terzetto concertante. De har nu spelats in av tre svenska musiker: Nils-Erik Sparf på violin/viola, Andreas Brantelid på cello (som minsann tillhört Paganini själv!) och David Härenstam på gitarr. Som bonus får man också en liten ”Polacca” av Paganinis sondotter Nicola Paganini.

Musiken som bjuds är småtrevlig och oförarglig och, det ska erkännas, ibland lite charmig (som till exempel tredje satsen i D-dur-trion). Man kan tänka sig att den spred glädje i borgerliga och adliga salonger i början av 1800-talet, där hemmamusicerandet stod högt i kurs – även om alla inte spelade med samma raffinemang som den här aktuella trion. Ingen skugga må alltså falla över de tre musikernas insatser, och det är ju inte heller deras fel att musiken i sig är måttligt engagerande. Att betyget inte blir lägre får tillskrivas deras insatser. Men det kan för all del också vara roligt att höra en annan sida av Paganini än den vanliga. Den är definitivt inte demonisk utan sprider snarare lite avspänd och kravlös hemtrevnad före läggdags.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Tävling: Baywatch

    Svara på fråga och var med och tävla om Baywatch på Blu-ray!

  • Tävling – Wonder Woman

    Kulturdelen har fått tre exemplar av Wonder Woman på Blu-ray som du nu kan vara med och tävla om.

  • Blå Lotus på Live at Heart

    Efter att ha spelat i många olika konstellationer har han lyckats förverkliga sin musikaliska vision i den orgelbaserade trion Blå […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree