Hem » Helgesson » Tunghäfta 2. Möte med Emiliano Zapatas son

Tunghäfta 2. Möte med Emiliano Zapatas son

 

Min historiska hjälte Emiliano Zapata i Chiapas 2003, i filmen ”Viva Zapata” från 1952 och möte med Zapatas son i Cuautla 1984.

Artikelförfattaren i Oventic, Chiapas

Den svala höglandsvinden sveper igenom den nybyggda ladan med ett porträtt av Emiliano Zapata målat på framsidan i zapatistbyn Oventic i Chiapas i södra Mexiko. Det är i början av juni 2003 och vi väntar på en representant för kommittén för mottagandet av gäster. In kommer ”Pedro”, en kortvuxen man i femtioårsåldern som ställer ifrån sig sin hacka och sätter sig ned. Jag frågar om livet i Oventic och han börjar lågmält berätta på ett högtravande och omständligt sätt om umbäranden och kamp. Camilla antecknar och jag slumrar till…

Fyrtio år tidigare, i början på min politiska ”Sturm und Drang” – period skrev jag i läroverket under ämnet ”Filmrecension” om filmen Viva Zapata! (1952) med Marlon Brando i huvudrollen, regissör var Elia Kazan och manuset skrevs av författaren John Steinbeck.

Emiliano Zapata, 1879-1919, blev tidigt en av mina historiska hjältar. Han var den mexikanska bonderevolutionens (1910-1920) omutliga och genuint folkliga ledare för den södra befrielsearmén. Även om han kanoniserats i den mexikanska historieskrivningen så lever han vidare i folks hjärta och minne, i sånger, filmer, bilder – som förkämpe för de fattiga och förtryckta. Han blev också förebild för EZNL, Zapatistarmén för nationell befrielse som efter 1994 skapat självständiga byar för ursprungsbefolkningen i delstaten Chiapas.

Cuautla, Morelos 1984.

Min vistelse i Mexiko 1984 var också något av en pilgrimsfärd. Mitt ”heliga land” var delstaten Morelos, zapatismens vagga, och där ville jag se och träffa några av de åldriga män och kvinnor som stred med Emiliano Zapata.

I nordöst reser sig vulkanen Popocatepétls ”det rykande bergets” vita hjässa och här i ”la patria chica” – det lilla fosterlandet tillskansade sig sockerrörsgodsägarna från mitten av 1800-talet allt större delar av bysamhällenas jord med anor från tiden före den spanska erövringen. Under Porfirio Diaz´ regim, 1876-1911, ökade också förtrycket.

Från hotellets platta tak ser jag ut över zocalo, torget i Cuautla med den obligatoriska kioskpaviljongen i mitten, omgiven av höga palmer och väl tuktade häckar. På arkadernas caféer spelar männen domino och här ser jag också gamla zapatistas; något böjda, vithåriga män med slokmustasch och klädda i den klassiska bondeuniformen, sandaler och vita bomullskläder. Några av dem hade jag träffat veckan innan vid invigningen av en fotoutställning El Rostro de Zapatismo (Zapatismens ansikte), porträtt av gamla zapatister i Museo Casa de Morelos intill torget. Fotograf var argentinaren Cesar Lorenzano.

När jag vänder blicken söderut skymtar jag bergskammen ovanför samhället Anenecuilco, som jag besökte igår, där Emiliano Zapata föddes år 1879.

– General Zapata var min ledare, säger mannen stolt och berättar att han som yngling red med Zapata. Mannen, född i början av 1900-talet, arbetar nu som guide i den lilla mausoleumliknande byggnad som uppförts över resterna av Emilianos födelsehus.

På torget står Zapata staty. För ovanlighets skull utan häst, sombrero och vapen. Emiliano var en charro: ryttare, hästkarl som oftast var elegant klädd, kort broderad jacka, åtsmitande byxor, halsduk eller korslagda patronbälten och på huvudet den bredbrättade sombreron. I grannbyn Villa de Ayala förbereder man det årliga firandet av Ayala-planen som proklamerades den 28 november 1911 och som kan sammanfattas med slagorden: Jord, Vatten, Skog och Rättvisa. Ett par mil söderut ligger Chinameca, haciendan, där Zapata föll offer för ett förräderi och sköts i ett bakhåll den nionde april 1919.

Möte med Mateo Zapata.

Likheten är slående. Visserligen är mustaschen mycket mindre, men det är samma fasta, mörka blick,

Emiliano Zapatas son Mateo

breda käke och gropen i hakan.

Framför mig sitter Mateo Zapata, 1917-2007, son till Emiliano Zapata och ledare för den oberoende bondeorganisationen ”Movimiento Nacional Plan de Ayala” (Ayala-planens nationella rörelse) som har sitt kontor vid torget i Cuautla intill kyrkan Santiago. Mateo var knappt ett och ett halvt år gammal när fadern dödades och han levde med sin mor i en by inte långt från Tlaltizapán, där zapatisterna hade sitt militära högkvarter en tid. (Emiliano hade sju barn, varav åtminstone två levde in på 2000-talet).

– Organisationen är till för att hjälpa småbönderna och för att sprida kunskap om Ayala-planen, därför att folk inte känner till sina rättigheter. I Morelos, liksom i andra delar finns det politiska ledare som utnyttjar böndernas okunnighet. Ingen av oss som arbetar i organisationen erhåller en peso för de tjänster vi gör. Det är en fri organisation. Vi hjälper också de gamla revolutionärerna, det är få som bryr sig om dem.

Jag höjer blicken och betraktar på väggen ett stort foto av Emiliano, vars ansikte i mitt medvetande flyter samman med Marlon Brandos halvtaskiga mustasch, indianskt sneda ögon och brunsminkade ansikte i Viva Zapata. Ikoniska bilder flimrar förbi som Zapata i Hotel Moctezuma i Cuarnevaca med tegelväggen som bakgrund och mötet och middagen med Pancho Villa i Presidentpalatset i Mexico City 1914.

Mateo fortsätter att berätta ett tag och när det är dags för mig att ställa ytterligare några frågor är jag alltför tagen av situationen och jag drabbas av tunghäfta, tackar och går därifrån. På väg till mitt hotell passerar jag den byggnad där polisstationen fanns, dit Emiliano Zapatas döda kropp fördes för identifiering och fotografering 10 april 1919.

”Zapata var min ledare”

Uppsatsen (1963) : Min ”Filmrecension” av Viva Zapata blev underkänd med motiveringen att jag avvikit från ämnet. Jag hade tagit tillfället i akt att gå till storms mot dåtidens förtryck och orättvisor. Även om Marlon Brando gjorde en hyfsad insats så överglänstes han av Anthony Quinn i rollen som Emilianos bror Eufemio. Han fick också en Oscar för bästa manliga biroll 1953.

-Glöm oss inte, var det sista som ”Pedro” sade innan han tog sin hacka och gick i Oventic den 11:e juni 2003.

I det mexikanska valet 2018 kommer EZNL att nominera en kvinna från ursprungsbefolkningen i Chiapas som sin presidentkandidat.

”Viva Zapata!”

Text: Bo Helgesson
Foto: Camilla Johansson och Bo Helgesson

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree