CD: Violinkonserter av Halvorsen och Nielsen

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, april 4th, 2017

Johan Halvorsen: Violin Concerto; Carl Nielsen: Violin Concerto; Johan Svendsen: Romance (Naxos). Speltid: 57’43.

Henning Kraggerud (violin), Malmö Symphony Orchestra, Bjarte Engeset (dirigent)

 

Betyg: 

 

Bland nordiska violinkonserter finns det en som dominerar helt, nämligen den av Jean Sibelius. Inspelningarna är otaliga och varje violinist med självaktning har den på repertoaren. På andra plats, men långt efter, kommer Carl Nielsen medan Johan Halvorsen knappast kommer på någon plats alls. Men det beror också på att verket länge troddes vara förlorat för att så återupptäckas 2015. Nu har de två konserterna spelats in av Henning Kraggerud med Malmös symfoniorkester under Bjarte Engeset.

Halvorsen och Nielsen är nästan årsbarn, den förre född 1864 och den senare 1865. Och deras violinkonserter tillkom nästan samtidigt, 1908 respektive 1911. Nielsens är alltså tre år senare, men stilmässigt är avståndet större än så – vilket inte bara speglar de två tonsättarnas kynne utan också musiklivet i Norge och Danmark. Modernismen kom ju osedvanligt sent till vår granne i väster som odlade nationalromantiken kanske längre än något annat europeiskt land.

Halvorsens konsert är närmast skriven i traditionen efter Max Bruch. Men även om den är föga originell förtjänar den verkligen att lyftas fram ur glömskan. Det var alltså bara två år sedan man hittade den i ett arkiv i Kanada, där den likt Törnrosa  sovit i hundra år. Men nu har Kraggerud fått agera prinsen, och det har han gjort med den äran. Han spelar medryckande i de snabba satserna och med ljuvlig sötma i andantet – och se, musiken vaknar till liv. Så slutet på sagan blev lyckligt.

Även Nielsens konsert har en romantisk ton, inte minst som Kraggerud spelar den, men på ett helt annat sätt och odlad med större integritet. Där Halvorsen pekar bakåt pekar Nielsen framåt. Men Kraggerud väljer att även låta Nielsen mer peka bakåt än framåt. Det gör att Nielsen kan framstå som lite mer konventionell än han är – även om violinkonserten är långt mer traditionell än hans senare konserter för klarinett och flöjt. Kraggerud spelar vackert, och med förhållandevis snabba tempi, men det finns mer spännande och karaktärsfulla tolkningar (Vilde Frang, Cecilia Zilliacus och Cho-Liang Lin t.ex.).

Kraggerud verkar känna sig mest hemma när han får odla en romantiskt smeksam ton. Det gör att han kanske kommer allra bäst till sin rätt i ”extranumret”, Johan Svendsens betagande och smäktande Romans från 1881. Nielsen må stå för skivans bästa verk, men det är likväl Halvorsen och Svendsen som i första hand gör att den här inspelningen sticker ut och pockar på uppmärksamhet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion