Sverige: Orsa Grönklitt, Idre fjäll och Ramundberget

Inlagd av Kulturdelen Resor onsdag, april 19th, 2017

Här en snabbpresentation av några vintersportorter söder om Jämtlandsfjällen (Säfsen, Hovfjället, Långberget, Sälen, Grövelsjön m.fl. må ursäkta men kanske kommer att beskrivas senare): Orsa Grönklitt (33 mil med bil från Stockholm), Idre fjäll (46) och Ramundberget (60). Samtliga kan även nås med direktbuss från Stockholm (Fjällexpressen kör till alla tre). Till Orsa grönklitt kan man även komma med tåg till Mora och därifrån vidare med buss.

Orsa Grönklitt

Orsa Grönklitt grundades 1972 – vid en tid då Ingemar Stenmark-febern var som starkast i Sverige och det runtom i landet byggdes slalombackar som aldrig förr. I takt med allt mildare vintrar söderut har skidåkarna här blivit allt fler – inte minst antalet längdåkare – och anläggningen har stadigt vuxit sig allt större.

Höjdläget, uppemot 550 meter över havet, gör detta till ett av södra Sveriges mest snösäkra skidområden. Här kan man i regel åka längd från slutet av oktober till slutet av april eller början av maj. Även om det är barmark i Orsa kan snön ligga djup uppe på Grönklitt.

Till skillnad från många andra kommunalt byggda skidanläggningar har Orsa kommun motstått lockelsen att sälja till privata intressenter; kommunen kvarstår som i vart fall huvudägare. I dag finns här, förutom en rad slalombackar, mängder av längdspår (alltid föredömligt preparerade), konferensavdelning, restauranger, stugby, fritidshusområden (varav många nytillskott under senare år påminner om luxuösa alpvillor) – och inte minst den stora djurparken, Europas största och med utrotningshotade djur från hela norra halvklotet. Från parken, belägen på kullens allra topp, har man, liksom i en stor del av området, fantastiska utsikter över hela Siljansbygden liksom långt västerut mot de höga bergen kring Älvdalen.

Jag övernattar i en av stugbyns större villor: perfekt boende för familjen som vill ha gott om utrymme för alla. Lägg därtill torkskåp, braskamin och altan m.m. och alla torde bli nöjda. På kvällen hittade vi ett tärningsspel om Siljansbygden – och kvällen blev sådär lite gammaldags gemytlig.

Medan min dotter teståker de 15 liftarna och 23 nedfarterna far jag iväg på Kallsbolsrundan: 22 km genom ett till stora delar vildmarksaktigt myrområde, och där det efter en mil blir perfekt att äta matsäck i en av slogbodarna. Många proffsåkare tränar i Orsa, men på Kallbolsrundan mötte jag inte många. Med solen i ansiktet och tystnaden runtomkring stakade jag mig fram som i en flera timmar lång meditation: underbart rogivande.

Det finns många plus med Orsa grönklitt, utöver den relativa närheten till befolkningstäta Sydsverige och att området är så snösäkert. Här är familjevänligt och servicemässigt välordnat. Och att få uppleva en 1,5 timme lång skotersafari är i sig ett äventyr värt resan hit. Lägg därtill tur med häst och släde till våffelcaféet Smidsgården några kilometer söderut (med panoramavy över Siljansbygden ända bort mot Leksand), turer med hundspann och inte minst en restaurang med prisvärda måltider och alltid en rad alternativ för vegetarianer. Minus dock för de ofta högljudda storbildsskärmarna eller högtalarmusik som stör den annars rustika nästan fjällkänslan.

Idre

Idre fjäll är i dagsläget faktiskt Sveriges tredje största vinterturistort efter Sälen och Åre. Numera är detta, precis som Orsa Grönklitt och Ramundberget, dessutom en åretruntanläggning. Den första slalombacken invigdes redan 1968 på fjället Gränjåsvålen (890 m.ö.h.), nära de karakteristiska Städjan och Nipfjället.

Låt vara att Sälenfjällen med sina rundade kalfjäll ännu är ett attraktivt turistområde, men frågan är om den enorma exploatering som skett där sedan 1970-talet kanske gått väl långt; man får hur som helst inte samma känsla av vildmark som man får här i högt belägna Idrefjäll, där exploateringen begränsar sig till ett kärnområde och där omgivningarna ger hisnande utsikter åt högfjäll och milsvida skogsmarker i alla väderstreck.

Numera har Idre fjäll över 600 000 gästnätter per år. Skidsäsongen sträcker sig från oktober fram till början av maj, då man brukar avsluta med en stor fest!

Här finns 27 liftar och 41 pister – varav en, ”Chocken”, är en av Nordens brantaste skidbackar. Längsta pisten är nästan 3 km lång.

Marknadsdirektör Mats Lennartson berättar att flera landslag inom både alpint och längdåkning brukar förlägga sin träning hit. På senare år har man satsat all mer på konstsnöproduktion för att i alla lägen kunna säkerställa snötillgången. Just nu satsar man på bl.a. fler elljusspår, för att underlätta för skidåkare som är här under midvintertid.

1968 fanns här tjugo uthyrningsstugor – idag finns sammanlagt 10 000 bäddar; de flesta i moderna stugor. Men även exempelvis Pernilla Wibergs lyxiga hotell. Själv fick jag ett rum med bubbelbad i badrummet och liten balkong med utsikt mot både Fulufjället och underbara ”Dronningen” cirka 5 mil bort, inne i Norge. Här bjuds sofistikerad fjällhotellkänsla, låt vara att hotellet snarare är ”lyxigt” än att vara egentligt lyxhotell. Men gediget, sobert, påkostat. Frukostbuffén: en av de bästa på länge. Plus i kanten för sällskapsrum med böcker och biljardbord, och plus också för relaxavdelningens stora bastu med vidsträckt utsikt över fjällvärlden. Men minus för ångbastun: trång, och med fula plastväggar.

Längdskidåkningen då? Det 5 km långa elljusspåret är enastående; lagom kuperat och med högfjällen som suggestivt blåvita mastodonter i midvinternatten, dels rent allmänt är detta ett eldorado för längdåkare. En fin ”nybörjartur” är den milslånga slingan ”Fjället runt”. Härutöver finns förstås många spår – själv valde jag det 15 km långa Burusjöspåret; ett av de vackraste jag åkt på mycket länge. Till stora delar har man vyer över högfjäll; först åker man i en dalgång och passerar två ganska närliggande våffelstugor i fäbodmiljö. Härliga ställen att besöka, och med genuin-gammaldags känsla. Som vanligt kan man ju också stanna och elda och fika vid någon slogbod. Plus för att det regelmässigt finns både ved och tändstickor framlagt.

Ramundberget

För den verkligt kräsne, för den som vill ha något av det bästa den svenska fjällvärlden kan erbjuda, måste Ramundberget i nordvästra Härjedalen framhållas. Precis som Grövelsjön ligger den lilla skidorten vid vägs ände – några mil nordost om det långt mer exploaterade området kring Funäsdalen.

På vägen upp till Ramundberget far man genom en fjälldal med högt belägna gamla gårdar i sluttningarna (framför allt i Bruksvallarna); här bjuds vyer som påminner om Norge. När man slutligen stiger av vid anrika Fjällgården, precis där vägen slutar, har man kommit till ett paradis: här bjuds det mesta som en längdskidåkare kan önska – och även för utförsåkaren. Sedan några år finns här en fyrstolslift som ökat kapaciteten betydligt och nu tar man sig snabbt från byn upp till 1 270 meters höjd. Det finns sammanlagt 9 liftar och 42 pister, varav 12 svarta. Även som längdåkare har man glädje av fyrstolsliften: från toppen kan man fortsätta 3 km västerut och nå Ösjöstugan: en våffelstuga i högfjällsterräng och varifrån man kan göra längre eller kortare turer i denna storvulna natur – där man dessutom hela tiden kan njuta anblicken av det grandiosa Helagsmassivet några mil norrut. Norr och västerut: orörda fjällvidder! Vill man sedan snabbt ta sig åter till Ramundberget kan man åka ett tre kilometer långt backspår genom björkskogsbältet: roligt men knappast för nybörjaråkare!

Ett annat härligt spår är Klinkenspåret (12 km) som följer Ljungans dalgång ända upp till dess begynnelse: en rundad liten dal med ett gammalt småbruk som beboddes ända in på 60-talet.

I Ramundberget finns idag cirka 1 600 gästbäddar, fördelade mellan stugor och lägenheter inrymda i lite större hus. Här finns också den smått legendariska Fjällgården, som tagit emot gäster sedan 1936. Och redan 1959 uppfördes här en första släplift.

Det lite ”undangömda” Ramundberget har undgått den snabba, storskaliga exploatering som drabbat många andra skidorter.

När jag frågar pressansvarige Paul Rosenquist om privatägda Fjällgårdens framtidsplaner nämner han som första punkt att man vill ”behålla litenheten” och fortsätta ”i samma anda” som tidigare; ”växa i den takt som känns bra och som man mäktar med”. Hotellets ledord är, säger han, ”historien, naturen, värdskapet”.

Fjällgården har ännu en lite nostalgisk air av flydda tider, med sällskapsrum i ungefär samma stil som STF:s fjällstation i Grövelsjön (STF har dock aldrig ägt Fjällgården, men ett visst samarbete finns och STF-medlemmar får viss rabatt vid boende här). De allmänna utrymmena är väl tilltagna. Många är stamgäster . Det eldas i de öppna spisarna, det spelas spel, det samtalas. Här finns till och med en gillestuga i typisk 70-talsstil: det borde k-märkas!

Det finns generösa lekutrymmen för barn – och dessutom en alldeles sagolik ”stadsgata” där barnen kan kliva in i rena 1800-talsvärldar. Modellerna har byggts av personer som tidigare ritat barnavdelningen på Junibacken.

Relaxavdelningen inkluderar en bassäng stor nog att för även motionssimning; därtill gym, ångbastu och vanlig bastu. Restaurangen serverar lunchbufféer och ambitiösa trerättersmiddagar.

På hemvägen besöker vi samernas stora marknadshelg nere i Tänndalen, där sameflaggan vajar över kåtor med hemslöjd, renskinn osv. och där man kan få prova att åka akkja efter en ren. Här och var hörs sydsamiska – och flera berättar att det på senare år blivit allt populärare att börja tala det egna språket – även om det än i dag inte finns som skriftspråk. Spännande är det, hur som helst, med samekulturen. En av de lite äldre kvinnorna säger hon känner sig så besläktad med de nordamerikanska indianerna och längtar efter att få besöka några av indianreservaten i mellersta USA. ”Deras kultur byggdes upp kring buffeln, vår kring renen.”

—

Björn Gustavsson

 

FOTNOT: www.orsagronklitt.se; www.idrefjall.se; www.ramundberget.se