Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Nya album med Youn Sun Nah och Ulf Wakenius

CD: Nya album med Youn Sun Nah och Ulf Wakenius

Youn Sun Nah: She Moves On (ACT/Naxos). Speltid: 50’46.
Youn Sun Nah (sang, kalimba), Jamie Saft (piano, hammonorgel, Fender Rhodes etc.), Brad Jones (kontrabas), Dan Rieser (trummor), Marc Ribot (elektrisk och akustisk gitarr)

Betyg:

 

Ulf & Eric Wakenius: Father and Son (ACT/Naxos). Speltid: 50’18.

Ulf Wakenius (gitarr), Eric Wakenius (gitarr, sång)

Betyg: 

 

Youn Sun Nah är född i Korea men bosatt i Paris och sjunger på engelska. Men viktigare är förstås att hon är en härlig jazzvokalist. Det visar hon med eftertryck på She Moves On, ett album som rymmer såväl mjuk, melodisk sötma som mörk, dynamisk dramatik. Etiketten jazzvokalist bör annars tas med en nypa salt. Youn Sun Nah är hemma i flera genrer, och bland låtskrivarna hittar man Lou Reed, Paul Simon, Joni Mitchell och Jimi Hendrix. Men här finns också folksånger som ”Black is the color of my true love’s hair” och ”A sailor’s life” – två ballader som hör till skivans absoluta höjdpunkter. Den senare är nästan nio minuter lång och formar sig till ett helt drama med stegrande intensitet. Men uttryckskraften kan också förenas med avskalad enkelhet som i Noel Paul Stookeys ”No Other Name”. She Moves On heter alltså skivan. Det låter hoppingivande; jag hänger mer än gärna på.

På flera tidigare album med Youn Sun Nah, men inte på detta, hittar vi Ulf Wakenius på gitarr. Men han är aktuell i alla fall, nämligen med en cd där han slagit sig ihop med sin son Eric. Jo, självklart heter plattan Father and Son. Och lika självklart spelar de Cat Stevens/Yusuf Islams låt med samma namn. Möjligen finns här även en gudfader i form av Pat Metheny, som Ulf Wakenius tidigare arbetat ihop med. För några bidrag svarar fader Wakenius, för andra till exempel Lennon & McCartney, Ennio Morricone och Esbjörn Svensson Trio. Och så får vi folksånger som ”Vem kan segla förutan vind” och ”Scarborough Fair”. Samspelet mellan far och son är på topp med ett starkt rytmiskt driv. Det är kort sagt en härlig skiva för alla som gillar akustisk gitarr i allmänhet och gitarrduos i synnerhet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree