Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Damen med hunden av Anton Tjechov

Bok: Damen med hunden av Anton Tjechov

Damen med hunden. Noveller

Anton Tjechov

Översättare: Bengt Samuelson

Bakhåll. 142 sidor. Har utkommit.

 

Av den här historien skulle mången författare ha kunnat göra en lika lång som tråkig roman. Icke så Anton Tjechov. Han nöjer sig med 25 sidor – och resultatet är ett litet komprimerat underverk som gör att en gammal kliché som ”odödligt mästerverk” plötsligt inte alls framstår som en gammal kliché. Novellen ”Damen med hunden” skrevs 1899 och finns i ett antal svenska översättningar; själv har jag den av Asta Wickman från 1955. Det är troligen den mest spridda. Nu är det åter dags för damen att dyka upp på kajpromenaden i Jalta med sin vita spets. Åter faller Dmitrij Dmitritj Gurovs blaserade blick på den späda kvinnan – och så går det som det går. Men även om damen har kvar sin basker på huvudet är hon denna gång svidad i en ny och fräsch språkdräkt. Det är Bengt Samuelson som nu har gjort novellen tillgänglig för oss beklagansvärda som inte kan läsa den i original. Fast så värst beklagansvärda är vi kanske ändå inte, för det är ett sant nöje att läsa den även på svenska.

Anton Tjechov skrev hundratals noveller, varav en del kanske lika gärna skulle kunna kallas skisser eller kåserier. Det gäller speciellt de tidiga, då han, under den kanske inte alltför svårdechiffrerade pseudonymen Antosja Tjechonté, i rask takt producerade texter för att kunna försörja sig och sina föräldrar och fem syskon. Jo, han var läkare också, men inkomsterna från praktiken var inte så stora, speciellt som han behandlade fattiga patienter gratis. Ryska författare är nästan alltid fascinerande, men få framstår som lika sympatiska som Tjechov.

Mannen med hunden. Tjechov med sin tax China på lantegendomen i Melichovo 1897.

Som novellist är han både tidstypisk och helt sig själv, förankrad i såväl västeuropeisk som rysk tradition. Steget är inte så långt till Guy de Maupassant och Hjalmar Söderberg, men ingen behöver betvivla vem som fört pennan. De elva novellerna i detta urval ger en god bild av Tjechovs rikt varierade sätt att hantera genren. Ibland har han en historia att berätta, ibland ger han oss snarare ett utsnitt ur livet. Gärna lämnar han slutet öppet, som i ”Damen med hunden” där vi lämnar de älskande just som de tagit ett livsavgörande beslut som samtidigt tycks bli omöjligt att förverkliga. En novell heter rent av ”Berättelse utan slut”, en historia som dessutom rymmer en för Tjechov typisk vändning som ställer saker och ting på ända för läsaren. ”Posten” slutar med att författaren själv lite förbryllad undrar varför postiljonen är så missnöjd och tvär: ”På vem var han förbittrad? På människorna, på fattigdomen, på höstnätterna?” Ja, säg det. Och går det ena att skilja från det andra?

Tjechov med Lev Tolstoj på Jalta år 1900. Tolstoj ska en gång ha väst till Tjechov: ”Shakespeare var en dålig dramatiker, men du är ännu sämre.”

Här finns hjärtslitande noveller som ”Jägaren” och humoristiska som ”Bröllopsbesvär”. Men pass opp, bakom komiken kan det olustiga lura – och tragiken kan ha sina skrattretande drag. Och naturligtvis kommer vi inte undan vemod och melankoli. Tjechov har också god blick för sociala förhållanden och rangordningar och för kvinnans utsatta ställning. Men han förenklar aldrig. Ett underbart exempel är ”Med Anna om halsen”, där nyss arton år fyllda Anna gifter sig med den åtskilligt äldre Modest Alekseitj, inte av kärlek, gudbevars, men för sin fattiga familjs skull. Maken är en man ”med principer” som i uppfostrande syfte ställer bröllopsresan till diverse kloster. Nog sagt. Eller inte. ”Jag är så olycklig” tänker Anja: ”Varför måste jag vara så olycklig?” Men nu slutar det inte riktigt som man kanske tror, för ungdom och skönhet är trots allt ungdom och skönhet, inte minst för gubbar i societeten. Anja vet att spela sina kort, och plötsligt är makens makt bruten. Men hennes välförtjänta triumf har ett pris som inte Anja men väl läsaren upplever i slutscenen och som efterlämnar en lätt bismak. Men nu är det så att man inte bara läser Tjechov för det han har att säga utan även för hans sätt att säga det – som när Anjas entré till societetsbalen lakoniskt avslutas med orden: ”det luktade gas och militärer.”

Sju av de elva novellerna i samlingen återfinner man även i Asta Wickmans översättning i Damen med hunden och andra noveller (Forum). Så någon kanske undrar om det varit mödan värt att översätta dem på nytt. Svaret är ja. Wickmans versioner är visserligen i hög grad läsbara, men Samuelsons översättning är trots allt ledigare, vilket gör att inte minst replikerna faller naturligare. När det gäller transkriberingar av ryska namn följer han naturligtvis också modern standard så att till exempel Rublev nu blivit till Rubljov. Till bokens stora förtjänster hör också Samuelsons efterord och förklarande noter. Om herr Nazarjov, i ”Bröllopsbesvär”, har titeln kollegieregistrator kan det sålunda vara bra att i en not få veta att detta var den lägsta nivån i den 14-gradiga rangtabell som inrättats av Peter den store. Herr Nazarjov är kort sagt inget direkt kap för fröken Podzatylkina, och man förstår också varför han blir så upprörd när han finner sig snuvad på 500 rubel av den förväntade hemgiften.

Damen med hunden är härlig sommarläsning. Men inte bara det. Den går precis lika bra att avnjuta höst, vinter och vår.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree