Hem » Recension, Scen, Uncategorized » Scen: Sånger av Jacques Brel med Magnus Wetterholm

Scen: Sånger av Jacques Brel med Magnus Wetterholm

Stadra Teater 21 juli 2017
Sånger av Jacques Brel
Sång: Magnus Wetterholm
Piano: Jonas Abrahamsson
Cello: Anja Strautmanis
Producent: My Larsson
Det sjuder, jäser och exploderar om Magnus Wetterholm i hans Brelprogram på Stadra Teater.
Bara en, enda föreställning – så det är överfullt i den varma, täta teaterlogen. Extra bänkar har satts in längs sidorna och jag tror inte att någon blir besviken.
 Jag har sett Magnus framföra Brels sånger flera gånger, ända sedan 1980-talet faktiskt. Första gången var oförglömlig: I det vackra teatercaféet på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro hade han spänt upp tältduk i taket, fäst på smala stolpar på golvet och det gav en underbar ”cirkusfantastisk” känsla.
 Men årets Brel på Stadra klår allt!
Redan från början finns känslan hos sångaren och hos hans pianist och cellist på ömse sidor, att det är en laddad och koncentrerad kväll. Sångaren är också spänd och får ta om i tredje versen av den första sången ”Min barndom”. Men effekten är egentligen att spänningen och närvaron bara ökar.
Sedan är han i sitt esse. I ”Flamländskorna” fångar han oss och allt det burleska i denna överväldigande skildring. När han i nästa nummer bjuder oss ”Bonbons”, alltså sötsaker eller ”konfekt” som det blir i översättningen av Jacke Sjödin så är det så otroligt infamt roligt, fast den friande ynglingens försök med godsaker egentligen slår slint. En effekt på mig är att jag hemma genast försöker kolla om det går att beställa ”Romkugeln” på nätet – för jag blir så förbaskat sugen på dessa chokladpraliner som när de bollas runt i munnen plötsligt exploderar i en kaskad av rom!

Jacques Brel (1929-1978) fotograferad 1971.

Ja, det blir hela femton såna här sjungna livsnoveller, alla fyllda av undertryckt passion, senusualitet och – ömhet. Magnus Wetterholm gör kommentaren att han gillar när en man kan uttrycka just det.

Åsså sjunger han ”Nästa man” som handlar just om den totala avsaknaden av ömhet. Om soldaten som ska invigas i manbarheten på en bordell, i kön med de andra männen: Nästa man!!

Wetterholm sjunger med skräckinjagande obönhörlighet. Ja, kanske är det i sådan här koncentrerat laddad dramatik som han är som allra bäst. Och då menar jag toppklass i Sverige.

Nu har han också det allra mest kvalificerade ackompanjemanget jag har hört. Jonas Abrahamsson är som en symfoniorkester på sin klingande flygel, för dagen dittransporterad (värt varenda dyr krona i flyttkostnad) Han lägger lätta stråk av klanger i de stämningsfulla partierna och han tänder exploderande fyrverkerier i de frenetiskt tempofyllda.
Anja Strautmanis ger precis de rätta och djupa stråken av känsla med sin cello eller knäpper på strängarna för att ge livfullhet i rytmen.

Magnus Wetterholm forograferad av Dragan Popovic.

Magnus Wetterholm gör små korta kommentarer mellan låtarna och berättar ett par längre historier, till exempel den om sin mor (idag 99 år) och en äventyrlig färd i familjens gamla bil. De ger personlig prägel även om han kunde gå ännu längre, tycker jag. Som när han drar parallell mellan Brels ”De skenheliga” och de religiösa besök som hans åldriga pappa fick i slutet av sitt liv.

Brels stora hit ”Ne me quitte pas” är förstås med. Där kan jag tycka att Magnus har alltför stark konkurrens av kända inspelningar med stora sångstjärnor. Nej, det som inte lämnar mig är versionerna av de för mig rätt okända sångerna som till exempel ”De gamla” där han som ingen annan gestaltar textens känsla. Den har för övrigt översatts av Stadraregissören Johan Bernander. En av många svenska uttolkare av Brel som gärna kunde ha fått lite mer credit.

Nu vill vi inte vänta alltför länge på nästa Brel i Wetterholmstappning. Ett riktigt livselixir i sin blandning av söta och bittra smaker. Väl lagrat men med tillskott av nya, explosiva toner. Man fylls av en omvälvande eftersmak.
__________
Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion
Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree