Scen: Sånger av Jacques Brel med Magnus Wetterholm

Sång: Magnus Wetterholm

Piano: Jonas Abrahamsson

Cello: Anja Strautmanis

Producent: My Larsson

Det sjuder, jäser och exploderar om Magnus Wetterholm i hans Brelprogram på Stadra Teater.

Bara en, enda föreställning – så det är överfullt i den varma, täta teaterlogen. Extra bänkar har satts in längs sidorna och jag tror inte att någon blir besviken.

 Jag har sett Magnus framföra Brels sånger flera gånger, ända sedan 1980-talet faktiskt. Första gången var oförglömlig: I det vackra teatercaféet på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro hade han spänt upp tältduk i taket, fäst på smala stolpar på golvet och det gav en underbar ”cirkusfantastisk” känsla.

 Men årets Brel på Stadra klår allt!

Redan från början finns känslan hos sångaren och hos hans pianist och cellist på ömse sidor, att det är en laddad och koncentrerad kväll. Sångaren är också spänd och får ta om i tredje versen av den första sången ”Min barndom”. Men effekten är egentligen att spänningen och närvaron bara ökar.

Sedan är han i sitt esse. I ”Flamländskorna” fångar han oss och allt det burleska i denna överväldigande skildring. När han i nästa nummer bjuder oss ”Bonbons”, alltså sötsaker eller ”konfekt” som det blir i översättningen av Jacke Sjödin så är det så otroligt infamt roligt, fast den friande ynglingens försök med godsaker egentligen slår slint. En effekt på mig är att jag hemma genast försöker kolla om det går att beställa ”Romkugeln” på nätet – för jag blir så förbaskat sugen på dessa chokladpraliner som när de bollas runt i munnen plötsligt exploderar i en kaskad av rom!

Ja, det blir hela femton såna här sjungna livsnoveller, alla fyllda av undertryckt passion, senusualitet och – ömhet. Magnus Wetterholm gör kommentaren att han gillar när en man kan uttrycka just det.

Åsså sjunger han ”Nästa man” som handlar just om den totala avsaknaden av ömhet. Om soldaten som ska invigas i manbarheten på en bordell, i kön med de andra männen: Nästa man!!

Wetterholm sjunger med skräckinjagande obönhörlighet. Ja, kanske är det i sådan här koncentrerat laddad dramatik som han är som allra bäst. Och då menar jag toppklass i Sverige.

Nu har han också det allra mest kvalificerade ackompanjemanget jag har hört. Jonas Abrahamsson är som en symfoniorkester på sin klingande flygel, för dagen dittransporterad (värt varenda dyr krona i flyttkostnad) Han lägger lätta stråk av klanger i de stämningsfulla partierna och han tänder exploderande fyrverkerier i de frenetiskt tempofyllda.

Anja Strautmanis ger precis de rätta och djupa stråken av känsla med sin cello eller knäpper på strängarna för att ge livfullhet i rytmen.

Magnus Wetterholm gör små korta kommentarer mellan låtarna och berättar ett par längre historier, till exempel den om sin mor (idag 99 år) och en äventyrlig färd i familjens gamla bil. De ger personlig prägel även om han kunde gå ännu längre, tycker jag. Som när han drar parallell mellan Brels ”De skenheliga” och de religiösa besök som hans åldriga pappa fick i slutet av sitt liv.

Brels stora hit ”Ne me quitte pas” är förstås med. Där kan jag tycka att Magnus har alltför stark konkurrens av kända inspelningar med stora sångstjärnor. Nej, det som inte lämnar mig är versionerna av de för mig rätt okända sångerna som till exempel ”De gamla” där han som ingen annan gestaltar textens känsla. Den har för övrigt översatts av Stadraregissören Johan Bernander. En av många svenska uttolkare av Brel som gärna kunde ha fått lite mer credit.

Nu vill vi inte vänta alltför länge på nästa Brel i Wetterholmstappning. Ett riktigt livselixir i sin blandning av söta och bittra smaker. Väl lagrat men med tillskott av nya, explosiva toner. Man fylls av en omvälvande eftersmak.

__________