Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized » CD: 4 nya cd med Adam Bałdych, Wolfgang Haffner, Magnus Lindgren, Nils Landgren

CD: 4 nya cd med Adam Bałdych, Wolfgang Haffner, Magnus Lindgren, Nils Landgren

Adam Bałdych & Helge Lien Trio: Brothers (ACT/Naxos). Speltid: 50‘08.
Adam Bałdych (violin, renässansviolin), Helge Lien (piano), Frode Berg (bas), Per Oddvar Johansen (trummor), Tore Brunborg (saxofon)

Betyg: 

 

Wolfgang Haffner: Kind of Spain (ACT/Naxos). Speltid: 48‘59.

Wolfgang Haffner (trummor), Jan Lundgren (piano), Sebastian Studnitzky (trumpet), Daniel Stelter (gitarr), Christopher Dell (vibrafon), Lars Danielsson (bas)

Betyg: 

 –

Magnus Lindgren: Stockholm Underground (ACT/Naxos). Speltid: 52‘02.

Magnus Lindgren (flöjter), Daniel Karlsson (Fender rhodes), Henrik Jansson (gitarr), Lars DK Danielsson (elektrisk bas), Per Lindvall (trummor), Eric Bibb (gitarr & sång), Till Brönner (trumpet), Nils Landgren (trombon), Ida Sand (sång)

Nils Landgren Funk Unit: Unbreakable (ACT/Naxos). Speltid: 53‘01.

Nils Landgren (trombon, sång), Magnum Coltrane Price (bas, sång), Andy Pfeiler (gitarr, sång), Jonas Wall (saxofoner), Petter Bergander (keyboards), Robert Ikiz (trummor), Ray Parker Jr. (gitarr, sång), Randy Brecker (trumpet), Tim Hagans (trumpet)

 

Det fanns en tid när svenska schlagerartister reste till Tyskland för att göra karriär. Idag verkar det snarare vara våra jazzmusiker som söker sig söderut. Och det är i hög grad tyska skivbolag som ECM och ACT som spelar in dem – liksom de också tar hand jazzmusiker från övriga Norden, inte minst från Norge. Det visar inte minst den senaste given från ACT.

Den polske violinisten Adam Bałdych har slagit sig samman med norska Helge Lien Trio och toppar tillställningen med tillika norske saxofonisten Tore Brunborg, medan den tyske trummisen Wolfgang Haffner i sin sextett plockat in Jan Lundgren på piano och Lars Danielsson på bas. Flöjtspelande Magnus Lindgren kör helsvenskt, med undantag för tyske trumpetaren Till Brönner och USA-födde Eric Bibb (som dock bor i Sverige), medan Nils Landgren Funk Unit är en mer internationell historia.

Adam Bałdych. Foto: Hreinn Gudlaugsson.

Av dessa fyra album fäster jag mig alldeles speciellt vid Adam Bałdych’s Brothers. Här finns ett helt eget uttryck och sound, där det senare i hög grad färgas av Bałdych’s expressiva (renässans)violin som både smeker medhårs och mothårs. Men även Tore Brunborgs saxofon bidrar starkt till den speciella karaktären – och naturligtvis ska vi inte glömma Helge Lien Trio. Men när jag först tittade på konvolutet och upptäckte Cohens ”Halleluja” på spellistan måste jag erkänna att jag suckade lite uppgivet. Har vi inte nog med tolkningar av den låten? Men det är bara att ge sig. Den här kvintetten gör minsann ingen dussinversion. Bałdych varvar det melodiskt och vemodigt vackra med, som han uttrycker det, ”smutsigare” inslag, och fångar och trollbinder lyssnaren från början till slut. Det här albumet bara växer för varje gång man hör det – och jag har redan spelat det åtskilliga gånger.

Wolfgang Haffners Kind of Spain är en mer avspänd cd. Här infinner sig ett tilltalande liksom soldränkt siestalugn med omisskännligt spansk atmosfär. Så har man också plockat med några spanska klassiker som Tarregas ”Recuerdos de la Alhambra” och mellansatsen ur Rodrigos Concierto de Aranjuez. För att få den rätta spanska stämningen krävs nästan en akustisk gitarr, och jodå, nog finns en sådan med, trakterad av Daniel Stelter. Och lite som en hälsning till Miles Davis klassiska album Sketches of Spain har man också plockat in Sebastian Studnitzkys coola trumpet. Men även Christoper Dells vibrafon bidrar starkt till det avspända soundet – liksom självklart Jan Lundgrens piano och Lars Danielssons bas. Spansk jazz hör man sällan, och kanske är det symptomatiskt att ingen spansk musiker medverkar här. Men Haffner och hans nordliga kompisar fixar det utmärkt på egen hand.

När det gäller Magnus Lindgrens Stockholm Underground och Nils Landgren Funk Unit’s Unbreakable är jag inte rätt målgrupp. Det kvittar hur kompetent och proffsigt man spelar; den här typen av funkig musik är för mig emotionellt helt stum. Den säger mig tyvärr ingenting. Men går man igång på genren, och det finns det förstås åtskilliga som gör, kan jag tänka mig att här finns åtskilligt att gotta sig åt. Det är ju gu’bevars inget fel på musikerna, snarare på mig. Dessutom är det första gången Lindgren rakt igenom på en skiva visar sina obegränsade färdigheter på flöjt. Bara en sån sak.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree