CD: 4 nya cd med Adam Bałdych, Wolfgang Haffner, Magnus Lindgren, Nils Landgren
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized fredag, augusti 11th, 2017
Adam Bałdych & Helge Lien Trio: Brothers (ACT/Naxos). Speltid: 50‘08.
Adam Bałdych (violin, renässansviolin), Helge Lien (piano), Frode Berg (bas), Per Oddvar Johansen (trummor), Tore Brunborg (saxofon)
Betyg: 
–
–
Wolfgang Haffner: Kind of Spain (ACT/Naxos). Speltid: 48‘59.
Wolfgang Haffner (trummor), Jan Lundgren (piano), Sebastian Studnitzky (trumpet), Daniel Stelter (gitarr), Christopher Dell (vibrafon), Lars Danielsson (bas)
Betyg: 
–
–
–
Magnus Lindgren: Stockholm Underground (ACT/Naxos). Speltid: 52‘02.
Magnus Lindgren (flöjter), Daniel Karlsson (Fender rhodes), Henrik Jansson (gitarr), Lars DK Danielsson (elektrisk bas), Per Lindvall (trummor), Eric Bibb (gitarr & sång), Till Brönner (trumpet), Nils Landgren (trombon), Ida Sand (sång)
–
–
–
Nils Landgren Funk Unit: Unbreakable (ACT/Naxos). Speltid: 53‘01.
Nils Landgren (trombon, sång), Magnum Coltrane Price (bas, sång), Andy Pfeiler (gitarr, sång), Jonas Wall (saxofoner), Petter Bergander (keyboards), Robert Ikiz (trummor), Ray Parker Jr. (gitarr, sång), Randy Brecker (trumpet), Tim Hagans (trumpet)
Det fanns en tid när svenska schlagerartister reste till Tyskland för att göra karriär. Idag verkar det snarare vara våra jazzmusiker som söker sig söderut. Och det är i hög grad tyska skivbolag som ECM och ACT som spelar in dem – liksom de också tar hand jazzmusiker från övriga Norden, inte minst från Norge. Det visar inte minst den senaste given från ACT.
Den polske violinisten Adam Bałdych har slagit sig samman med norska Helge Lien Trio och toppar tillställningen med tillika norske saxofonisten Tore Brunborg, medan den tyske trummisen Wolfgang Haffner i sin sextett plockat in Jan Lundgren på piano och Lars Danielsson på bas. Flöjtspelande Magnus Lindgren kör helsvenskt, med undantag för tyske trumpetaren Till Brönner och USA-födde Eric Bibb (som dock bor i Sverige), medan Nils Landgren Funk Unit är en mer internationell historia.
Adam Bałdych. Foto: Hreinn Gudlaugsson.
Av dessa fyra album fäster jag mig alldeles speciellt vid Adam Bałdych’s Brothers. Här finns ett helt eget uttryck och sound, där det senare i hög grad färgas av Bałdych’s expressiva (renässans)violin som både smeker medhårs och mothårs. Men även Tore Brunborgs saxofon bidrar starkt till den speciella karaktären – och naturligtvis ska vi inte glömma Helge Lien Trio. Men när jag först tittade på konvolutet och upptäckte Cohens ”Halleluja” på spellistan måste jag erkänna att jag suckade lite uppgivet. Har vi inte nog med tolkningar av den låten? Men det är bara att ge sig. Den här kvintetten gör minsann ingen dussinversion. Bałdych varvar det melodiskt och vemodigt vackra med, som han uttrycker det, ”smutsigare” inslag, och fångar och trollbinder lyssnaren från början till slut. Det här albumet bara växer för varje gång man hör det – och jag har redan spelat det åtskilliga gånger.
Wolfgang Haffners Kind of Spain är en mer avspänd cd. Här infinner sig ett tilltalande liksom soldränkt siestalugn med omisskännligt spansk atmosfär. Så har man också plockat med några spanska klassiker som Tarregas ”Recuerdos de la Alhambra” och mellansatsen ur Rodrigos Concierto de Aranjuez. För att få den rätta spanska stämningen krävs nästan en akustisk gitarr, och jodå, nog finns en sådan med, trakterad av Daniel Stelter. Och lite som en hälsning till Miles Davis klassiska album Sketches of Spain har man också plockat in Sebastian Studnitzkys coola trumpet. Men även Christoper Dells vibrafon bidrar starkt till det avspända soundet – liksom självklart Jan Lundgrens piano och Lars Danielssons bas. Spansk jazz hör man sällan, och kanske är det symptomatiskt att ingen spansk musiker medverkar här. Men Haffner och hans nordliga kompisar fixar det utmärkt på egen hand.
När det gäller Magnus Lindgrens Stockholm Underground och Nils Landgren Funk Unit’s Unbreakable är jag inte rätt målgrupp. Det kvittar hur kompetent och proffsigt man spelar; den här typen av funkig musik är för mig emotionellt helt stum. Den säger mig tyvärr ingenting. Men går man igång på genren, och det finns det förstås åtskilliga som gör, kan jag tänka mig att här finns åtskilligt att gotta sig åt. Det är ju gu’bevars inget fel på musikerna, snarare på mig. Dessutom är det första gången Lindgren rakt igenom på en skiva visar sina obegränsade färdigheter på flöjt. Bara en sån sak.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
