Justeringar

Inlagd av Kulturdelen Krönika söndag, oktober 8th, 2017

En vän satte en bok i händerna på mig.

-Titta här, sa hon, du är citerad.

Och alldeles riktigt, i Livskonsten av Yvonne Savy fanns ett slags citat av mig. Jag blev mycket smickrad och glad. Men sedan när jag läste igenom stycket lite mer noggrant märkte jag att citatet var väldigt fritt formulerat och att det faktiskt inte riktigt stämde.

Savy skriver så här:

”Konstens uppgift är inte en utan flera, och de kommer och går. Men många personer utpekar just en av dem, som den väsentliga.

Här är några stycken […]:

Ett. Att vara vacker, dekorativ, utsmyckande.

Två. Att vara magisk. Ovanligt numera i västerlandet, dock finns det hos samernas schamaner.

Tre. Att vara en speciell sorts vara på konstmarknaden, till vilken stora och växande bytesvärden kan knytas. Objekt att spekulera i.

Fyra. Att vara en speciell sorts kommunikation. Exempelvis religiös, politisk, informativ eller existentiell.

Fem. Att vara terapi för konstnären och för åskådaren. Inspirera till eget konstutövande, få oss att leva ut vissa känslor, hela oss. För att inte tala om ren sysselsättningsterapi i lönearbetsfrihetens dagar.

Sex. Att vara underhållande: rolig, spännande, enastående. Exempelvis Leonardo da Vinci som på sin tid var känd som en stor festskapare som kreerade teaterdekorer, fyrverkerier, uppträdanden, maskeradkostymer, skämtteckningar.

Sju. Att ge rena konstupplevelser, helt frikopplade från andra upplevelser. Exempelvis minimalistisk konst.

Åtta. Att sätta myror i huvudet på folk. Att problematisera, bl a det självklara. Att sätta i fråga. Att se på nytt sätt i nytt perspektiv. Att utpeka det möjliga, men ännu inte realiserade. Att uppfinna det nya. Att förnya. Att överskrida det etablerade.”

Jag känner så klart igen huvuddragen i det hon skriver, det kommer från min bok Bildernas förräderi som kom ut 1993. Det är några år sedan och skulle jag skriva den boken nu så skulle den bli lite annorlunda. Inte så att jag skrivit något som jag inte står för längre. Fast jag skulle nog lägga till ett och annat. Den teori om vad konst är som jag sympatiserar med och som jag kallar den språkliga konstteorin var utgångspunkten för mitt resonemang. I boken är den mer eller mindre underförstådd. Jag skrev visserligen att det finns de som inte håller med om denna teori men det var något som jag inte utvecklade. Det finns åtminstone tre andra grupper av teorier om vad konst är som konkurrerar med den språkliga konstteorin. Det har jag skrivit lite mer om i min bok Okonst. Bildernas förräderi handlar mer om vad man har konst till (dess funktioner) än vad konst är.

Yvonne Savy är naturligtvis i sin fulla rätt att tolka vad jag har skrivit. Hennes text är heller inte ett regelrätt citat ur min bok. Men det finns ett par saker som jag känner mig obekväm med och som jag vill kommentera.

I avsnittet om konst som magi nämns samiska schamaner. De känner jag inte igen. Jag har inte skrivit om några sådana i min bok och jag vet inte i vilken utsträckning det alls existerar några. Att konst kan ha magisk/religiös funktion verkar både i min bok och i Savys bok vara något avlägset och exotiskt. Så är det ju inte alls. Det är något som jag skulle ha utvecklat mer om jag skrev Bildernas förräderi idag. Att konst har en viktig funktion i magiska/religiösa sammanhang är något som är spritt runt om i hela världen och som pågår dagligen. För många människor är det den närmaste kontakt de har med konst. Och det gäller även här och nu – i de svenska kyrkorna har konsten, musiken, arkitekturen avgörande funktioner. Religionen vore knappast tänkbar utan dessa möjligheter till gestaltning.

Som punkt fyra skriver Savy om konst som en ”speciell sorts kommunikation”. Nja, det var inte så jag tänkte. Och läser man noga så var det inte heller vad jag skrev. Jag menar att all konst är en form av kommunikation – att den är språklig. Det kan den ofta vara på ett väldigt allmänt och vagt sätt. Vad jag menade här var att den också kan vara en sorts information – att den ibland ”uttryckligen används för att sprida kunskap eller politiska åsikter eller något sådant.” Idag kanske jag hellre hade skrivit att konsten kan ha en pedagogisk funktion. Och i denna funktion ingår ren upplysning och dokumentation men också propaganda.

När det gäller konstens underhållningsvärde vill jag mer betona att ”vanlig” konst kan vara underhållande än att konstnärerna ibland gör ”andra saker” som kan uppfattas som underhållande. För att fortsätta med exemplet Leonardo så hölls nyligen en stor utställning i London med nästan allt han gjort. Biljetterna kostade som till en Rolling Stones-konsert och utställningen gick för utsålda hus. Museerna slår idag årliga nya publikrekord – det är fler och fler som tycker att det är kul att gå på museum.

Under punkt sju – den ”rena” konstupplevelsen – så skriver Savy inget om mina reservationer. Hon är i sin fulla rätt att låta bli. Men för min del vill jag gärna påpeka att jag var tveksam och blir alltmer tveksam till denna funktion. Att konsten skulle vara fullständigt frikopplad från alla andra upplevelser och därmed egentligen också från samhällets utveckling, är helt verklighetsfrämmande. Konsten är aldrig oberoende av den omgivande verkligheten.

Jag har många gånger skrivit om den språkliga konstteorin men kanske aldrig resonerat klart. Eventuellt skulle det behövas en längre text – kanske en bok – för att göra det. Det får i så fall bli lite senare. Just nu håller jag på att skriva en bok om konst och marxism. Om det är någon som har idéer, synpunkter eller frågor om det så är jag mycket tacksam.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion