Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen, Skivor » Musikal: Clive Nolan – King’s Ransom

Musikal: Clive Nolan – King’s Ransom

Clive Nolan

King’s Ransom

(Verglas Music)

 


Det var länge sedan jag kände så här starkt för en skiva. Det är heller inte troligt att jag någonsin har lyssnat in mig så noga inför en recension som här. Jag har haft en förhandskopia i flera månader, och har säkert lyssnat ett hundratal gånger. Du förstår vart den här recensionen är på väg. I korthet: nyskriven neoviktoriansk musikal med originallibretto och helt outstanding låtskriveri och vokalister. Lyssna här och här.

Och för den nyfikna detaljnörden:

För den som har följt Clive Nolans karriär känns det inte ett dugg överraskande eller konstigt att han numera driver ett musikalsällskap, Caamora. Nolan är klassiskt skolad och även om han har gjort sig en karriär som keyboardist i progressiva rockband som Pendragon och Arena är han ingen enkel rocker utan han står stadigt i komposition och orkestrering. Första gången man kunde ana att detta fanns i honom var redan i Strangers On a Trains andra skiva The Key: The Labyrinth (1993) och när han sedan skrev (rock)musikalerna Jabberwocky och The Hound of the Baskervilles ihop med Oliver Wakeman kring millennieskiftet märktes det var hans hjärta verkligen låg. År 2007 kom hans första Caamora-musikal, She, vilken baserades på H. Rider Haggards bok med samma namn.

Sedan tog Nolan ett vågat steg. Ett som skiljer honom från musikalscenen i stort. Musikalscenen är konservativ, vilket naturligtvis är ett subjektivt ställningstagande, men hur ser det ut egentligen? På West End och Broadway spelas fortfarande The Phantom of the Opera, Les Miserables och Oliver!, och när det dyker upp nya produktioner baseras de allt oftare på populärmusik (ABBA, Queen osv.) tycks det mig. På de stora scenerna finns ytterst begränsat utrymme för nytänkande. Och här kommer Nolan och skriver originallibretton.

År 2013 släpptes Alchemy, där vi för första gången fick träffa Nolans alter ego professor Samuel King och de andra karaktärerna. I King’s Ransom får vi åter följa äventyret och året är nu 1845. Den brittiska nationalromantiken står som spön i backen (men lyssna efter subtila ifrågasättanden) och hela librettot är en elegant uppvisning i neoviktorianism. Nolan själv nämner steampunk i förordet, men helt ärligt kan jag inte hitta några drag av det i librettot. Jag tänker mer på Dan Simmons Drood än William Gibsons The Difference Engine om vi skall dra litterära referenser. Rent estetiskt har ensemblen dock omfamnat steampunk fashion. Men varför inte köra på det rakt av? Hur awesome hade det inte varit om William och King åkte någon mekanisk monstermaskin till Alderdyce eller om de kommunicerade via ångdriven bildsignal?

Foto: Graham Stead

Men nu går jag händelserna i förväg. Äventyret tar ordentlig fart när William Gardelle (Guy Barnes har tagit över rollen) och Helena Blake (Christina Booth) hämtar Tom Worthy (Robbie Gardner) för att King behöver hans hjälp. Premiärminister Robert Peel har blivit förgiftad och är döende. Professor Samuel King har slutit ett avtal med det brittiska kungahuset: Londons underjordiska befolkning lämnas ifred om King räddar Peel. Även i denna berättelse har King en fiende, överste Luther Scovil (Chris Longman), som ligger bakom planen att mörda premiärministern och i förlängningen störta drottningen och ta över det spirande imperiet. Kings plan är att lokalisera den mytomspunna enhörningsorkidén som sägs kunna rädda liv, ja till och med bota döden själv. Det är bara ett problem. Kapten Fergus Maunder, som tog med sig blomman till England och gömde den, är död. Tom är ett motvilligt medium och ombeds kontakta Maunders ande. Maunder spelas av Alan Reed, som vi känner från Pallas och Nolans gamla band Strangers On a Train samt i She, och det är rätt underhållande att höra honom i en så pass annorlunda roll.

Parallellt med äventyrets utveckling får vi följa två kärlekshistorier. Här upprepar Nolan mönstret från Alchemy med att William och denna gång doktor Josephine Kendrick (Verity White) har en bättre prognos att få varandra medan professor King och vapendragaren Eva Bonaduce (här spelad av Gemma Ashley) tiger om sina känslor för varandra. Tröttsamt med tungsinta män som inte pratar om känslor med någon? Kanske det, men banden och lojaliteten mellan Eva och King och de återhållna känslorna skapar en spänning som gör att man nästan dånar när de på varsitt håll sjunger om hur de verkligen känner. Här tar jag och sticker ut hakan och säger att ”Silent Words” är musikalvärldens bästa duett. So there.

Men vänder Nolan upp och ner på musikalkonceptet rent musikaliskt? Nix. Inte ett dugg, faktiskt. Tänk utsökt orkestrering à la Berlioz och Bizet, lättsamheten hos Gilbert & Sullivans operetter och den melodiösa hitbaserade pampigheten hos 70- och 80-talets Lloyd Webber. Jag skulle även gissa att Nolan gillar musikalen Chitty Chitty Bang Bang. Humorn och geisten från Chittys ”P.O.S.H”. och det sensuella, öppenhjärtiga från ”Lovely Lonely Man” ger smak åt Nolans kompositioner ”Death By Misadventure” och ”Solitary Man”. Det rör sig varken om något som är lånat eller efterapat, utan en tradition. En smak man känner igen och älskar. Något annat man känner igen är greppet att använda teman. När förrädaren i King’s Ransom skall avslöjas använder Nolan temat från ”One for the Noose” från Alchemy. Men det vore för enkelt att bara ta det rakt av. Givetvis har han gjort en variation på temat, som kommer andra varvet. När karaktärerna sjunger om sin plan B, gör de det till tonerna av ”Quatenary Plan” från Alchemy. Jag förstår att många lyssnare tar sig an verket utan att plocka isär det i bitar, men för mig är det skillnaden mellan en bra skiva och något jag lyssnar på hundratals gånger på bara ett par månader.

Foto: Graham Stead

Här vill jag pausa ett ögonblick och diskutera varför en sådan här musikal behövs idag. Den plockar ut den viktorianska erans goda, närmast mytiska, sidor och fokuserar på dem. Det finns inte ett uns av intersektionell diskurs och det finns ingen genuskritik. Det slår mig. Varför slår det mig? Vill man så kan man roa sig med att ta på sig de glasögonen. Men behöver jag alltid analysera allt utifrån den bistra verkligheten? Kanske åstadkommer man bara verklig förändring genom att ifrågasätta allt, alltid. Men jag är bara människa. Jag går sönder om jag inte för ett litet tag får omfamna neoviktorianism som vältrar sig i nyfikenhet på sina egna villkor, korsettfetischism, stiliga mustascher, trofasthet, en framtidsoptimism, en känsla av att vi klarar det här. Världen är total skit just nu, om ni inte har märkt det. Nordkorea och USA har kukmätning, Putin ejakulerar Iskander och välfärdssamhället krackelerar. Jag försöker vara en upplyst akademiker som läser om klass, genus, politik och behöver den aspekten för att känna att det finns möjlighet till förändring i världen. Men jag behöver Conan Doyle, Jeeves & Wooster, John William Waterhouse, Dickens, Isambard Kingdom Brunel och Victorian kitchen gardens också. Jag behöver det här för att orka med allvaret. Jag förstår också att det är ett privilegium.

Något annat jag behöver mer av i mitt liv är Gemma Ashley. Hon har tagit över rollen som Eva från Vicky Bolley och även om Bolley var fantastisk så är Gemma Ashley verkligen något speciellt. Varför är hon inte redan en stjärna på West End? Helt obegripligt. Hon behärskar med självklarhet den klassiska musikalen, visa, opera och det teatraliska. Hon är den som ges störst utrymme att skina och man förstår varför. Hennes röst går så perfekt ihop med framför allt Nolans röst, och det är ju inte utan att jag hoppas att Gemma är Nolans nya parhäst och att Caamorasällskapets svaga kort Agnieszka Swita (från Alchemy och She) fasas ut. Även Guy Barnes som liksom Gemma tar över en roll briljerar lite, lite mer än sin föregångare. Jag gillade skarpt David Clifford som William, men Guy Barnes är en musikalstjärna. Han har det dramatiska, han har klangfärgen. Lyssna bara på ”Letting My Demons go”.

För att klara av en sådan här musikal krävs det inte bara en självsäkerhet som vokalist utan också en känsla för teater. Nolans texter är inte direkt oh yeah baby. Vad sägs om följande rader?

So embrace the solemn company of corpses

Applaud these mystic supernatural forces

Let no one tear asunder

This transcendental wonder

A universal thunder

And no more blinding fear of being

Haunted by the company of corpses

Hört det förr? Nej, trodde inte det. Det finns hur mycket godbitar som helst att smaska på. Vad sägs om litterära referenser och dickensiska namn? Luther Scovil? Vad tänker du? Jag tänker Luther som i Lex Luther och Scovil som i scorn och evil, och förstås scoville som är måttet på hur het en chilisort är. Släpp loss din inre litteraturnörd!

Så, kan man lyssna på den här musikalen utan att bry sig om underfundiga rim och återkommande teman? Givetvis. Det är en musikal såsom musikaler skall låta. Pampigt, pojke möte flicka, hjältarna vinner. Men om du har läst så här långt så är jag helt säker på att du också älskar att gå på djupet.


Text: Åsa Anastasia Jonsén

Köp King’s Ransom HÄR.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Tävling: Baywatch

    Svara på fråga och var med och tävla om Baywatch på Blu-ray!

  • Tävling – Wonder Woman

    Kulturdelen har fått tre exemplar av Wonder Woman på Blu-ray som du nu kan vara med och tävla om.

  • Blå Lotus på Live at Heart

    Efter att ha spelat i många olika konstellationer har han lyckats förverkliga sin musikaliska vision i den orgelbaserade trion Blå […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree