CD: Fem nya skivor med svensk jazz
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, november 6th, 2017
Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra: Move (Pitchblue Records). Speltid:60’55.
Anders Åstrand (vibrafon, slagverk), Lena Swanberg (sång), Mats ”Dicken” Hedrenius (trombon) m.fl., Ann-Sofi Söderqvist (dirigent)
–
–
Lovisa Jennervall Quartet: Come closer (DO Records). Speltid: 32’21.
Lovisa Jennervall (sång), Hampus Andersson (piano), Alfred Ringstad (kontrabas), Julia Schabbauer (trummor)
–
–
–
Elisabeth Melander: Reflections of a Voice (Prophone/Naxos). Speltid: 53’11.
Elisabeth Melander (sång), Håkan Rydin (piano), Lars Danielsson (bas), Göran Klimghagen (gitarr), Terje Sundby (trummor, slagverk), Anders Bergcrantz (trumpet), Inge Peterson (tenorsaxofon) + en stråkkvartett
–
–
Anna Lundqvist Quintet: MEWE (Prophone/Naxos). Speltid: 51’43.
Anna Lundqvist (sång), Fabian Kallerdahl (piano och keys), Mattias Grönroos (kontrabas och elbas), Jon-Erik Björänge (trummor och slagverk), Björn Almgren (tenor- och sopransaxofon. Gäster: Krister Jonsson (gitarr), Stina Larsdotter (cello), Tobias Hedlund (vibrafon)
–
Calle Rasmusson: One (Prophone/Naxos). Speltid: 61’41.
Dalasinfoniettan och diverse solister, Calle Rasmusson (dirigent)
–
–
–
–
Kvinnans traditionella roll inom jazzen har varit vokalistens, och i hög grad gäller det väl än, även om en rad undantag naturligtvis finns, och snart är de säkert så många att vi slipper prata om undantag. I Sverige fick vi något av en jazzsångerskeboom 1993-94 med Lina Nyberg, Viktoria Tolstoy och Rebecka Törnqvist. Sedan dess har listan utökats med en rad nya namn. En trend har också varit att allt fler inte nöjer sig med att sjunga, vilket i och för sig inte är så bara, utan också skriver musiken och står för arrangemangen. Det gäller de fyra här aktuella kvinnorna, där Ann-Sofi Söderqvist sticker ut genom att inte sjunga alls utan i stället vara ledare för ett storband: ASJO (som inte är en hostning utan ska uttydas Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra). Självklart står hon också, med något enstaka undantag, för kompositionerna, arrangemangen och sångtexterna. Som vokalis har hon engagerat Lena Swanberg. Inledningsnumret för tankarna till Duke Ellington, men även om bandet står stadigt förankrat i traditionen visar Söderqvist snart att hon inte är främmande för modernare tongångar. Jag är normalt inte så svag för storband, men ASJO har en strävhet och råhet som jag gillar med ett sound präglat inte minst av trombonsektionen med Mats ”Dicken” Hedrenius i spetsen.
Lovisa Jennervall är den som påminner mest om de nämnda ”nittitalisterna” plus lite Lisa Ekdahl. Hon har en ljus och fin röst och bjuder på intim jazz, där även en låt av Olle Adolphson får vara med. Det hela är lite riskabelt ”fint”, men det är bra drag hos musikerna vilket förhindrar att det blir för fint. Påfallande kort speltid.
En rikare variation möter på Elisabeth Melanders nya album som blandar eget material och låtar av Gershwin och andra. Speciellt fastnar jag för balladerna, inte minst de mer bluesiga.
Anna Lundqvist närmar sig gärna rockiga uttryck och är den minst traditionellt jazziga av de dessa fyra. Det gör henne på ett sätt till den mest spännande av de fyra, men det är troligen också hon som tydligast kommer att dela publiken i för och emot.
Till sist släpper jag in en man, Calle Rasmusson. På hans album medverkar också Dalasinfoniettan som verkar ha specialiserat sig på samarbeten av detta slag. Det är en snygg och strömlinjeformad produktion som man liksom glider igenom utan att det hela lämnar några djupare spår. Det känns lite som om musiken är mer programmerad än komponerad.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
