Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Schuberts Winterreise med Florian Boesch

CD: Schuberts Winterreise med Florian Boesch

Franz Schubert: Winterreise (Hyperion/Naxos). Speltid: 70’55.

Florian Boesch (baryton), Roger Vignoles (piano)

 

Betyg:

 

 

Sorgligare än så här blir det inte. Knappast vackrare heller.

Franz Schuberts sångcykel Winterreise, till dikter av Wilhelm Müller, går rakt in i hjärtat. Och naturligtvis finns den i en mängd inspelningar. Bara Dietrich Fischer-Dieskau har gjort fler än det är lätt att hålla ordning på. Nu är vinterresan åter aktuell med en ny inspelning av Florian Boesch. Det är hans andra. Förra gången satt Malcolm Martineau vid pianot och resultatet var en av de bästa tolkningar jag hört. Den här gången har Boesch bytt pianist till Roger Vignoles. Och resultatet är mycket bra nu också. Det är inte heller så att Boesch tar sig an verket på ett helt nytt sätt. Fortfarande nalkas han musiken chosefritt och naturligt, lågmält men känsloladdat och med en vacker och uttrycksfull barytonstämma som aldrig blir ansträngd eller hård. Så på ett sätt kan man säga att han med sina två inspelningar är sin egen värste konkurrent.

Men det är inte riktigt sant, för de två inspelningarna med Matthias Goerne – med Christoph Eschenbach (Harmonia mundi) respektive Graham Johnson (Hyperion) vid pianot – och med Thomas Quasthoff/Charles Spencer (RCA) måste också nämnas. Många skulle självklart också lyfta fram Fischer-Dieskau och då inte minst inspelningen tillsammans med Jörg Demus (DG). Men för mig hamnar den trots allt något efter de andra, då Fischer-Dieskau ibland blir lite väl kraftfull och skarp i dessa sånger. Det bör också påpekas att jag här lämnar inspelningar med tenorer och sopraner därhän; Quasthoff får gå som basbaryton.

Om jag nu ändå var tvungen att välja en av Boeschs versioner skulle jag trots allt hålla fast vid den första, bland annat därför att jag finner att Martineau gör mer av pianostämman; han är uttrycksfullare och mer målerisk. Andra kanske föredrar Vignoles följsamt nedtonade medverkan. Jag är också oerhört svag för den första versionens ”Det Leiermann” (Vevlirespelaren) som avslutar cykeln i förtvivlan. Boesch/Martineau gör den en hel minut långsammare än Boesch/Vignoles och så sorgset och så förtvivlat vackert att hjärtat vill brista. Martineau lyckas också bättre förmedla klangen från vevliran som Schubert så skickligt anspelar på och som kan framgå ännu bättre på ett tidstypiskt fortepiano.

Till sist: om jag skulle ställas inför det bekanta ”öde ö-valet”, ja, då skulle jag trots allt ha svårt att göra mig av med Goerne/Eschenbach. Men jag skulle också vara fräck nog att smuggla med mig Boesch/Martineau.

Hur som helst, snart är vintern här, och då bör man unna sig Schuberts vinterresa – och kanske tänka att man har det rätt bra som får lyssna till denna helt underbara musik och inte frysa och förtvivla i mörker och kyla.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree