Hem » Helgesson » Vem var Nezahualcoyotl (Den hungriga coyoten)?

Vem var Nezahualcoyotl (Den hungriga coyoten)?

I bakgrunden bergen Iztaccihuatl och Popocatépetl

Bussen på väg till Merida 130 mil söderut från Mexico City lägger av i bergen öster om huvudstaden. Jorge, min nyblivne bussvän och jag ser ut över bergslandskapet, där vi står på en parkeringsplats med lutande stolpar. I söder har vi de i legender omtalade vulkanerna Popocatepétl (rykande berget) och Iztaccihuatl (vita kvinnan). Jag berättar om min mödosamma vandring upp till toppen av ”Popo” (5400 m.ö.h.) fyra år tidigare, 1984. Han skrattar till lite och säger: ”Heliga berg ska man inte bestiga, bara betrakta.”

När de spanska erövrarna passerade mellan topparna år 1521 tog de med sig svavel från ”det rykande berget” som behövdes för tillverkning av krut. Bakom oss har vi berget Tlaloc, där det på 4000 meters höjd finns en kultplats som besöktes av aztekerna för att hedra regnguden Tlaloc. Jorge pekar mot nordväst och berättar om en utflykt som de gjorde i skolan. ”Där på sluttningarna ovanför Tezcoco hade kung Nezahualcoyotl sitt sommarpalats och vi kunde se hans swimmingpool uthuggen ur klippan och hans tron och spår efter en akvedukt, terasser och kanaler. Han lär också ha odlat mängder av medicinalväxter”, säger han som nyligen utbildat sig till läkare.

Nezahualcoyotl på muralmålning av Diego Rivera

Tidigare när vi åkte genom Neza(hualcoyotl), en stad på lite över en miljon invånare, närmast en förort till Mexico City, berättade Jorge om sin uppväxt där. ”Alla kallar det här slum och det är det väl kanske också. Så gott som alla som bor här är fattiga. När mina föräldrar flyttade hit i slutet av 1950-talet var bosättningarna på Tezcoco-sjöns gamla sjöbotten illegala, men det är de inte längre. Men det fanns bra saker också, familjesammanhållningen var ofta stark och vi hade bra lärare i skolan.”

Efter två timmars väntan kom det en ny buss från Mexico City och vi kunde fortsätta resan.

Historieskrivaren don Fernando de Alva Ixtlilxóchitl som härstammade från kungahuset i Tezcoco beskriver i en skrift utgiven i början på 1600-talet Nezahualcoyotls sommarresidens och kultplats Tetzcotcinco på följande sätt:

”Dessa parker och trädgårdar pryddes av rikt ornamenterade alcazarer (paviljonger), där fanns fontäner, bevattningsledningar, kanaler, dammar och bad och där fanns de märkvärdigaste labyrinter där han låtit plantera ett stort antal blommor och träd av alla slag som hämtats från avlägsna trakter och vattnet som skulle fram till till fontänerna, dammarna och ledningarna för bevattning av blommorna och träden i denna park kom direkt från källan. För att leda fram det hade man måst bygga kraftiga och höga cementerade murar. De sträckte sig från berg till berg och var av otroliga dimensioner. Ovanpå murarna var dragen en akvedukt som utmynnade vid parkens högsta punkt… Bortom denna trädgård låg baden, som var uthuggna i råa klippan…”.
Något överdrivet kanske, men storslaget så det förslår, tills den första biskopen i Mexiko, Juan de Zumárraga lät förstöra stora delar av anläggningen. Han såg också till att biblioteket och arkiven i Tezcoco brändes.

Vem var han då Nezahualcoyotl – den hungriga eller fastande prärievargen – vars porträtt finns på 100-pesos-sedlarna? På sedeln finns också i mycket liten stil ett poem som tillskrivs Nezahualcoyotl. Äktheten har ifrågasatts av experter på klassisk nahuatl (aztekernas språk) och en av dessa säger: ”Slutraden verkar snarare vara skriven av en PR-konsult från regeringspartiet PRI.

Idag finns det något över en miljon som talar nahuatl, dock icke det klassiska. Ett klarläggande: Ordet aztek är ett sentida begrepp, en benämning, ett samlingsnamn, på olika grupper av nahuatl-talande ”stammar” som i olika omgångar på 1200-talet bosatte sig främst i Mexikodalen (Anahuac) och byggde upp stadsstater under en ledare tlatoani ”han som talar”. Folket i Tenochtitlan (Mexico City) kallade sig för tenocha eller mexica och i Tezcoco bodde acolhua o.s.v. Alla dessa grupper eller ”stammar” åberopade toltekisk härkomst som skulle legitimera deras eventuella härskarställning.

Nezahualcoyotl levde mellan 1402 och 1472 (spanjorerna besegrade aztekerna 1521) och han var son till tlatoani/kung Ixtlilxocitl som dödades av tepanekernas ledare Tezozomoc. Nezahualcoyotl tvingades i landsflykt och när Tezozomoc dog och tepanekerna besegrats kunde han återvända till Tezcoco där han valdes till tlatoani 1431. Ungefär samtidigt bildades en trippelallians mellan Tenochtitlan, Texcoco och den mindre stadsstaten Tlacopan. Här ser vi uppkomsten till det aztekiska imperiet.

Nezahualcoyotl på 100 pesos-sedeln

Tezcoco har beskrivits som lärdomsstaden där konsthantverk och poesi skattades högt, Anahuacs Aten, och det mer krigiska och människooffrande Tenochtitlan har jämförts med Sparta. Huruvida denna dikotomi stämmer fullt ut är väl tveksamt. Dock, i Tezcoco var toltekernas ”kulturgud” Quetzalcoatl och den ”allena-härskande” guden Tloque-Nahuaque mer framträdande än i Tenochtitlan där krigsguden Huitzilopochtli stod i rampljuset och där rådde ”Tlacaelels världsåskådning” som bl.a. innebar massoffer av människor för att blidka gudarna efter en hungerkatastrof på 1450-talet. Nezahualcoyotl kan närmast liknas vid en renässansfurste. Han bjöd in konsthantverkare från hela Mexiko-dalen att bosätta sig i Tezcoco och han ägnade sig åt vältalighet, poesiskrivande, lagstiftning och byggnadskonst. Han är en av de få som via olika historieskrivare träder fram ur den förcolumbianska dimman som en mångsidig personlighet som vi i Västerlandet kan identifiera oss med, lätt att idealisera och romantisera.

För poeten Ernesto Cardenal (1925-) representerade Quetzalcoatl och Nezahualcoyotl det goda i det förspanska Mexiko. De predikade fred, stödde kulturen och var motståndare till människooffer. I novellen ”Nezahualcoyotls testamente” av författaren Göran Hägg ger en åldrande Nezahualcoyotl, plågad av undergångstankar, efter för Tenochtitlans krav på massoffer av människor för att återställa jämvikten efter perioden av hungersnöd. Hägg säger sig ha översatt en spanskspråkig handskrift som han funnit i Kungliga Biblioteket i Stockholm. Novellen är sakkunnig, men handskriften är vad jag vet påhittad dvs fiktion. (se. Författarförlagets Tidskrift nr 2 1977)

När jag var i Mexiko på 1980-talet fick jag flera gånger frågan om jag kände socialantropologen Birgitta Leander. Jag svarade att jag kände till henne eftersom vi delade samma intresse för det förspanska Mexiko och då särskilt den aztekiska kulturen (se kommentar). I Mexiko var universitetsfolk storligen imponerade av att en utlänning/svenska skrivit en bok om poesi på klassisk nahuatl som var i nivå med verk av landets främsta experter. 1972 kom hennes bok  In xochitl in cuicatl. Flor y canto. La poesia de los aztecas. (Blommor och sång. Aztekernas poesi) Utgiven av Instituto Nacional Indigenista.
I Mexiko bär en skola och ett bibliotek hennes namn. Hon har bl.a. studerat och arbetat i Madrid, Mexico City, New York (FN) och Paris (Unesco).

Jag avslutar med en kort klargörande text av Birgitta Leander och hennes tolkning av några rader av Nezahualcoyotl:

”Skaldekonsten, in xochitl in cuicatl, ”blommor och sång” som den kallades, var i realiteten en fundamental ingrediens i den aztekiska religiositeten. Den var ett språk på vilket man samtalade med gudarna, ett sätt att nå kontakt med det överjordiska. Och eftersom kommunikationen med det gudomliga och strävan efter att uppfylla gudarnas krav spelade en avgörande roll i aztekernas liv, kom också poesin att där inta en framträdande plats. Detta var vad historieskrivarna kallat ”Nezahualcoyotls världsåskådning”, den som företräddes av skalden och kungen i Tezcoco, filosofernas och de intellektuellas stad”.

Mina blommor ska inte vissna
Mina sånger ska inte tystna
Jag, skalden lyfter upp dem
Och låter dem sedan spridas och
tränga in överallt.
(Nezahualcoyotl 1402-1472)

Text och foto: Bo Helgesson

Kommentar: Själv skrev jag en uppsats med titeln: Mexica-samhället. Från stam till stat. 150 s. Socialantropologiska institutionen i Uppsala, 1974. Birgitta Leander var med på mitt uppsatsseminarium. Hon var lektor på institutionen 1974-81.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree