En ineffektiv skolskjutning som inte väger värst tungt

Inlagd av Kulturdelen Dixit måndag, februari 19th, 2018

I nyhetsflödet efter skolskjutningen i Florida förra vecken dök det upp en intressant artikel med en rätt udda vinkel på nätupplagan av USA TODAY med rubriken ”Varför AR -15 ständigt dyker upp vid Amerikas dödligaste masskjutningar”. Detta vapen är enligt The National Rifle Association ”det mest populära vapnet i Amerika”. Det går att skräddarsy efter kundens behov (customize).Dessutom väldigt flexibelt, pålitligt och precist. Allt enligt NRA. Ett unikt halvautomatiskt folkgevär byggd  på militärens M-16-modell. Utmärkt för alla typer av eldgivning. Det skjuter lika snabbt som man kan trycka in avtryckaren. 

Det låter ju något. Men alla är inte imponerade. In stiger Dean Hazen i artikeln och talar klarspråk. Hazen är vapenhandlare med expertstatus som vapeninstruktör. Han förklarar att masskjutarna föredrar AK-15  därför att de är copycats och inte på grund av vapnets speciella egenskaper. Han tror inte att förövarna är särskilt vapenkunniga. Han tycks lätt irriterad över att de inte känner till att det finns kraftfullare och farligare vapen för att få fart på mördandet.  Sådana har han säkert i sitt sortiment.
Men han tackar gud, så gör man i Amerika, ”…för att dom inte vet bättre. Om dom gjorde det, skulle dom använda mycket mer effektiva vapen.” Blott 17 döda är inte mycket att komma med i den ständigt pågående amerikanska skjutorgien som kräver tiotusentals liv om året. 

Hazens, i våra ögon udda reflexioner, är förvisso inte den vanligaste amerikanska reaktionen på skolskjutningar. Men den bygger på den fasta övertygelsen att varje amerikan har rätt att bära skjutvapen. Och att den rätten garanteras av den amerikanska konstitutionen. Varje inskränkning i den rätten är alltså ett brott mot konstitutionen. Vad man sen skjuter på är en privatsak. Den världsbilden har sina mäktiga uttolkare och gårdvarar som ovannämnda NRA, mäktig propagandist med blottade huggtänder  och en  lobbyist i det gigantiska formatet. Med många politiker i fickan.

Efterspelet till skolskjutningarna följer nästan rituella mönster, synliga på avstånd. De anhörigas förtvivlan och sorg dominerar medierna ett tag. ”Chockvågarna av sorg brer ut sig”, heter det. Och spridda röster om att göra något åt vapenlagarna och begränsa rätten att bära vapen flyter samma till en liten gripande kör. En del politiker manar till krafttag för att förändra situationen i grunden. Men etablissemangets tystnad är öronbedövande. President Trump har naturligtvis uppmanat amerikanerna att stötta de anhöriga och be för offren. Han kommer säkert att besöka den aktuella skolan. Men Trump  kommer absolut inte att tala om vapen i sammanhanget. Tvärtom han och merparten av hans anhängare anser att den som för in resonemang om vapnens roll i tragedin har politiserat den på ett lumpet sätt.

Den konkreta situationen är alltså av föga vikt. Däremot gör den metafysiska ondskan omedelbart entre i efterspelet. Det är inte vapnen som dödar utan det onda i den människa som försvurit sig till denna satans ondska. Därför gäller det nu att hålla uppsikt på fanstyg och i sitt närområde och försöka upptäcka tecken på att en medmänniska hamnat i ondskans garn och är i färd med att planera massmord på någon vrå av internet. Envar sin egen psykiatriker. Dessutom gäller det att tillföra fler vapen i skolmiljön. För det enda som kan stoppa en ond människa med vapen är en god människa med vapen.
Men den lösliga doktrinen är nog bara ett  spel för gallerierna eftersom den är svår att ge någon som helst substans i praktiken. Det finns ju så många skolor i USA. Och hur garanterar man att de goda människor, som ska skydda eleverna, verkligen är goda. Och räcker de goda människorna med vapenkompetens till för vakthållningen. Hur ska hela operationen organiseras och vem ska betala? Dessutom kan man ju inte garantera att de goda segrar över de onda i den råa verkligheten; till skillnad från i de flesta Hollywood-filmer där manus garanterar att ”the good guys” i slutändan alltid vinner.

I Florida-fallet påstås gärningsmannen ha eller ha haft anknytningar till vitmakt-rörelsen. Den skulle kunna räknas som en terrorrörelse, men så är inte fallet. ”Vit makt” är ett begrepp som saknar relevans. Rasismen är mainstream likasom drömmen om ett vitt USA i Trumps USA.
 Det verkar som gärningsmannen länge har lidit av grav psykisk ohälsa. President Trump har därför utlovat resurser till psykvården. Men redan tidigt vid makttillträdet upphävde han de minimala vapenrestriktioner president Obama lyckades få till för att fördröja att mentalt instabila människor skulle få omedelbar tillgång till vapen. Trump är inte känd för att vara särskilt genomtänkt och i det här fallet måste man ge kritikerna rätt.

Inget barn och ingen lärare ska behöva vara i fara i sin skola, utlovar Trump.  Men det har nog inte ens president Trump makt över eftersom själva grundsituationen inte är förändrad. Vapnen finns där i stor mängd i det amerikanska samhället. Och människors oförutsägbarhet är en konstant. Unga män utan hopp råder det tragiskt nog ingen brist på i en så stor befolkning.  Florida-tragedin faller snart i glömska i det allmänna medvetandet precis som makten vill. Vid nästa skolskjutning kommer den att dyka upp i faktarutan. Och så kör tragedin igång igen.

Trumps substanslösa löfte är till intet förpliktigande och ska nog snarare ses som en tröstande besvärjelse. Att unga människors liv går till spillo väger inte värst tungt i vågskålen när NRA:s dollarhav och de politiska realiteterna väger emot.

Dixie Ericson är kulturjournalist