Hem » Dixit » Blott en vinterdag

Blott en vinterdag

Det var en länge sedan jag levde i en så vit vinterdag. Svidande vacker och triggande en halvt  glömd minnesrapsodi av minnen med blåtonade vinterkvällar med snölyktor och solfläckad isig skarsnö med skidspår över vida fält och i bukter och finter i skogsbackar.  Skridskoskär på sjöis. Varm choklad i mugg och apelsinklyftor. Kalla fingrar och tår.   

Snön virvlade omkring till vindens vin. Som om världen vore en sådan där kupig souvenirleksak  med småflingor som skakats om av en jättes hand. Flingorna singlande till marken som små glittrande kaosdesignade smycken. Var och en unik i drivornas kollektiv.
Yrsnön besinnade sig. Molnen makade åt sig och gav plats åt en blek sol på en mjukblå himmelskupa. Snödrivorna drack dunklet och bäddade landskapet i  tystnad.
Världen blev glasklar. Småstadens gamla trähus knivskarpa i formen mot det vita. Några kvastiga gråvita björkar stretade mot oändligheten i en frusen protest och en bön om liv. Människorna rörde sig långsamt i den bitande kylan. Likt lunsiga Mumintroll i vintermundering. Andedräkternas kondensmoln vittnade om att livet pågick.

Timmarna skred ståndaktigt utan nåd fram mot okända mål. Himlen drog mot mörkblått och violett och brast ut i en eldröd kvällsbård i väster. Mörkret bidade sin tid. Världen var som den var. Utan uttryck som ett nollställt Putinansikte. Men innan mörkret segrat mjuknade det flyktande dagsljuset till ett skymningsljus där livets och tillvarons mystik silade in. Ett andlöst terapeutiskt ögonblick. Sprickbildning i verklighetens realkapital. Ett varför hängde  i luften som en hoppfull förväntan om att något av stor vikt äntligen skulle avslöjas. Som att det finns något att leva för: Något bortom tillväxten och det egna jaget och dess kamp för att överleva i en obegripligt grym värld som i onda avsikter klöser efter livets puls.
Lampornas ljuspunkter i hus och på gator som tänts på kommando skapade en lätt euforisk högtidskänsla som vid ett besök i en katedral. Mobilen darrade till och ringsignalens Shadows-låt Wonderful Land drog igång. Det var en underbart livfull vän – jag saknar honom i min förskingring – som ringde och berättade om en obarmhärtig diagnos. Språket stack till skogs. Och vi flydde in i bättre tiders epik.  

Nattens mörker föll mjukt över den vita dagen. Utan att erbjuda någon tröst eller glömska. Tårarna kom. 

Dixie Ericson är kulturjournalist

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree