CD: Orkestermusik av Dag Wirén

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, mars 25th, 2018

Dag Wirén: Symphony No. 3; Serenade; Divertimento; Sinfonietta (Chandos/Naxos). Speltid: 70’18.

Iceland Symphony Orchestra, Rumon Gamba (dirigent)

Betyg: 

 

Så fort Dag Wirén kommer på tal brukar man citera vad som kallats hans musikaliska credo: ”Jag tror på Bach, Mozart, Nielsen och den absoluta musiken.” Och det gjorde han nog också. Man kan också lägga till namn som Honegger, Stravinsky, Prokofjev. Men det där med den absoluta musiken säger onekligen en hel del om hans ideal.

Wirén föddes 1905 i Striberg i Bergslagen, nära det Nora som deckarläsare känner som Maria Langs Skoga. Han växte upp i Fjugesta och gick sedan på Karolinska läroverket i Örebro där han tog studenten. När Konserthuset invigdes i Örebro 1932 bidrog han med en konsertuvertyr, så det är inte mer än rätt att huset idag rymmer en Wirén-sal. Han brukar räknas till trettitalisterna, det vill säga den svenska tonsättargeneration som slog igenom på 1930-talet och rymmer namn som Lars-Erik Larsson, Gunnar de Frumerie och Erland von Koch. Personligen är jag nog beredd att se honom som den mest betydande av dessa. Ändå är han något av en halvdoldis – med ett undantag: Serenad för stråkar. Den blev hans stora genombrott och tog sig snabbt utanför landets gränser. Under många år var finalmarschen signaturmelodi till BBC:s kulturprogram Monitor. Så det är kanske inte så konstigt att det är en brittisk dirigent som på ett brittiskt skivbolag nu presenterar Wirén i helfigur med fyra orkesterverk. Orkestern är dock Islands symfoniker. Och när det gäller dirigenten Rumon Gamba kan man också tillägga att han under ett antal år var chefdirigent för Norrlandsoperan.

Även om Wirén inte spelas in speciellt flitigt så kan man konstatera att samtliga verk på den nya skivan finns sedan tidigare. Thomas Dausgaard har gjort den 3:e symfonin (cpo), Stefan Solyom symfonin och Sinfoniettan (Phono Suecia); Petri Sakari Divertimentot och stråkserenaden (Caprice). Ja, den sistnämnda finns förstås i diverse versioner.

Av Wiréns fyra symfonier har Gamba alltså valt den tredje som i praktiken faktiskt är hans andra eftersom Wirén aldrig publicerade sin första. Jag sätter fyran och femman högre men kan ändå förstå valet, då 3:an är lättillgängligare och har en ståtlig och anslående final. Det finns ofta hos Wirén ett musikantiskt drag med markerad rytmik och fräsch melodik. Men allt är inte lätt och luftigt som i stråkserenaden. Det finns också andra och kärvare och mörkare sidor i hans skapande, som till exempel i de två sista symfonierna.

Som introduktion till Wiréns orkestermusik är det här en förträfflig cd, och man kan hoppas att det faktum att den kommer ut på Chandos ger internationell genklang. Jag hade gärna gett den ett högre betyg, men Gambas tolkningar kan trots allt framstå som lite avslagna när man jämför dem med Dausgaards, Solyoms och Sakaris. Men just i serenaden innebär hans återhållsamma och lyriska version ett intagande och vackert alternativ till andra och lite mer lättsamt studsande versioner.

Vill man gå vidare och upptäcka mer av Wirén, och det kommer man säkert att vilja, rekommenderar jag gärna Dausgaards två skivor med de fyra symfonierna (cpo) och Lysellkvartettens inspelning av de suveräna stråkkvartetterna (Daphne).

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion