Bok: Kung Oidipus av Sofokles

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, juli 6th, 2018

Kung Oidipus

Sofokles

Översättare: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson

Förord: Lars- Håkan Svensson

Kommentarer: Jan Stolpe

ellerströms. 102 sidor. Har utkommit.

 

För Aristoteles, västerlandets förste dramateoretiker, var Sofokles Kung Oidipus tragediernas tragedi, det dramaturgiskt perfekta dramat. Här härskade en inre logik som obevekligt drev handlingen framåt mot slutet och hos publiken väckte fruktan och medlidande. Dramat har också kallats den första deckaren eftersom det handlar om att utreda ett brott. I det här fallet visar det sig dessutom att utredaren kommer fram till att gärningsmannen är han själv. Oidipus har inte bara dräpt sin far utan också äktat sin mor – utan att ha en aning om vad han har gjort. Han är rent av okunnig om sin egen identitet, eftersom han vuxit upp fjärran från sin kungafamilj i Thebe. Direkt efter födseln skickades en tjänare att lämna gossen att dö i vildmarken. Så gör väl inga kärleksfulla föräldrar, kan man tycka. Problemet var bara att Oidipus av oraklet i Delfi spåtts att som vuxen begå två fruktansvärda brott, nämligen att döda sin far och få barn med sin mor. Och detta ville man till varje pris undvika. Men tjänaren greps av medlidande med det försvarslösa barnet och gav det till en herde.

Den här historien var välbekant för grekerna. Men Sofokles satte förstås sin egen prägel på den och gjorde den även till ett delvis förklätt samtidsdrama. Man har nämligen visat att en del av Oidipus repliker är hämtade från det dåtida Atens starke man, Perikles. Pjäsen skulle i så fall kunna uppfattas som ett dagsaktuellt inlägg och ett varningens ord till Perikles att han måste vörda gudarna och inte drabbas av övermod. Och visst, på ett plan riktar sig dramat helt klart mot dem som ifrågasätter gudarnas makt, och då i första hand Apollons. Ändå är det knappast den sidan av pjäsen som idag tänder våra känslor och eldar vårt engagemang. Brist på vördnad för just Apollon torde de flesta av oss ta med ro.

Men Sofokles laddar frågorna med en innebörd som lyfter dem ur hans egen samtid. Här finns körens vilsenhet när gudarna tycks svika och lämnar allt till människan. Här finns viljan och oförmågan att styra sitt liv och att skapa sitt eget öde, känslan att snärjas av omständigheter bortom ens kontroll, oron när grunden för ens existens rycks undan – och frågan vilket ansvar man har för sina handlingar. Vi kan ha våra ögon i behåll men ändå vara blinda, liksom vi kan ha förlorat vår syn men ändå se klart. Genom hela pjäsen löper blindheten som ett motiv, den bokstavliga och den bildliga. När Oidipus till sist sticker ut sina egna ögon är det ett drastiskt och drabbande men logiskt slut på pjäsen.

Kung Oidipus finns sedan tidigare i sju olika svenska översättningar, där de av Emil Zilliacus och Björn Collinder fått störst genomslag. Men översättningar åldras, och för att hålla klassiker levande behöver de ständigt tolkas på nytt. Därför är det bara att tacka och ta emot när Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson nu presenterar en åttonde svensk version, alldeles speciellt som den ger ett så bra intryck.

Jag har ingen kompetens att bedöma de olika tolkningarnas trohet mot det grekiska originalet, men det är spännande att jämföra Zilliacus, Collinder och Stolpe/Svensson med varandra. Det känns betryggande att de förmedlar samma innehåll trots att de skiljer sig åtskilligt i ton. Zilliacus använder gärna ett arkaiserande och högtidligt, ibland högstämt, språk. Stolpe och Svensson söker sig mot naturligare uttryck, medan Collinder hamnar någonstans däremellan.

Alla tre går utmärkt att läsa, men skulle jag välja en för scenen skulle det förvisso bli Stolpes och Svenssons som är klar och tydlig och med repliker som ligger väl i munnen. Att Zilliacus i vissa avseenden kan framstå som lite föråldrad är inte så förvånande. Samtidigt måste sägas att han kan skriva en utomordentligt vacker och smidig vers av stor verkan, speciellt i de lyriska körpartierna. Men för en nutida läsare är ändå den senaste översättningen det givna valet med ett språk som är både stramt, poetiskt och ledigt utan att någonsin förfalla till flåsig och inställsam modernisering. Volymen rymmer också ett utmärkt förord och nyttiga kommentarer.

Det är förunderligt hur det grekiska dramat kan spänna en bro över tidens klyfta. Att läsa Kung Oidipus är att delta i en levande dialog som spänner över 2500 år.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.