Teater: Flickan i frack

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, juli 7th, 2018

Flickan i frack
Stadra Teater. Premiär 6 juli 2018

Musikteater av Agneta Pleijel. Fritt efter Hjalmar Bergmans roman.
Regi Karin Parrot-Jonzon
Musikarr. och piano Johan Graden

—

Flickan i frack är nog, redan från start och hela vägen, den mest rara och innerliga uppsättning som Stadra visat under sina nu 21 år. Den är överraskande enkel och lättillgänglig med sina tydliga karaktärer, raka berättelse och förtjusande generösa användning av amerikansk populärmusik från 1920-tal fram till Tamla Motown och engelska Beatles på 60-talet.

Nja, helt stämmer inte detta med rak handling. För Pleijel leker en del med tiden. Hon tar förstås avstamp i Bergmans Wadköping där studentbalen hägrar och den egensinniga Katja Kock inte finner sig i att brodern får en ny frack medan hon inte ens får pengar till en balklänning. Men sedan hoppas det raskt framåt i handlingen där vi ser var Katja hamnat som vuxen, som läkare och forskare i genetiska skillnader mellan män och kvinnor. I slutscenen har hon till och med en smartphone när hon återser sin bror och den greve som alltid velat ha henne. I den här rara uppsättningen krävs det då ett ”happy end”, men Pleijel överlåter till Hjalmar Bergman att fixa till det, genom att plötsligt ta fram ett tummat häfte av Flickan i frack.

Det tycker jag är fiffigt gjort, för Pleijel skulle nog själv inte ha skrivit en så gullig slutscen. När man dessutom från romanens text får höra Bergmans egna ord om mäns och kvinnors roller låter de verkligen gamla och förlegade. Agneta Pleijel, däremot, lyser rätt igenom stycket med sina både kloka och kompromisslösa perspektiv på kvinnokampen genom tiderna. Vi får följa Katja Kocks modiga beslut att klä sig i manlig frack på studentbalen, men också de våndor och det komplexa i relationerna med det andra könet. När hon i andra akten hamnar hos ”enhetsfronten”, ja, det är en grupp underbara damer som ska göra revolution och ”avsnoppa” världen, då mixas på ett oemotståndligt sätt politisk kamp och familjeband. Satiriskt träffande utbrister också ”Lotten”:

– Vi lever i världens längsta revolution!

Stadra är den perfekta platsen för att visa det personliga i de stora frågorna. Det må vara politisk kamp, könsförtryck eller filosofiska idéer. Här glöms aldrig bort att det är människor det alltid handlar om. Det är en människa, i all skröplighet och sårbarhet, som formar de stora orden och det är en utsatt människa som får ta konsekvenserna. I Stadra spelas alltid orden direkt till mig i publiken. På ingen annan plats har jag känt det så tydligt och kanske aldrig så tydligt från första början som denna sommar 2018.

Det finns många att enskilt berömma. Sofia Berg-Böhm som ”Katja” har ett tveklöst allvar som gör att det lyser om henne. Rune Jakobssons stillsamt känslostarka spelstil har fått en idealisk karaktär i den lite bortskämde men i kärlek hängivne greven Ludwig von Battwhyl. Magnus Wetterholm är nästan skamlöst spelglad i sina fyra olika roller: brodern Curry Kock, ”Karolina” (i ”enhetsfronten”), gamle rektorn (som är en fullträff!) och inte minst när han ibland lösgör sig som författaren själv, Hjalmar Bergman. Och så låter han förstås så otroligt bra i sina sånger, men det gör också hela ensemblen. Där är man särskilt glad över att de fyra unga, från Stadras ”scenskola” har fått ett par egna nummer, där de alla fyra visar både spellust och erfarenhet. Veteranen Eva Halldert gör några olika roller och hon blandar de mest starka ögonblick med med skir amatörism. Jag gillar den spännvidden.

Glänser gör också Johan Graden, som arrangerat musikaliskt (ett jättejobb) men också som pianist på premiärkvällen. Han får ibland fram ett djup i gamla slagdängor så man kippar efter andan. Däremot tycker jag att fler sångtexter kunde ha översatts, ja kanske byggts ut på svenska språket. Det gjordes bara någon enstaka gång, men då förstärktes närvaron så bra. Även koreografen Catrine Örman Oskarsson vill jag lyfta fram. Hon utnyttjar den begränsande träscenen till max.

Gå och njut av en sommar – och ett sommarspel i Stadra – som aldrig verkar ta slut.

—

Martin Dyfverman