Hem » Recension, Utställningar » Utställningar: Bloomsbury Spirit, Nathalie Djurberg & Hans Berg, Lars Lerin och Peter Dahl

Utställningar: Bloomsbury Spirit, Nathalie Djurberg & Hans Berg, Lars Lerin och Peter Dahl

Artipelag: Bloomsbury Spirit. Visas t.o.m. 30 september.

Moderna museet: Nathalie Djurberg & Hans Berg, En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft. Visas t.o.m. 9 september.

Liljevalchs: Lars Lerin. Visas t.o.m. 9 september.

Sven-Harrys konstmuseum: Peter Dahls världar. Visas t.o.m. 19 augusti.

 

Att en varm och solig dag ta båten från Nybrokajen till Artipelag och tillbaka är inte så dumt. I sommar visas utställningen Bloomsbury Spirit, och vad den handlar om är inte svårt att gissa. Bloomsburygruppen, som kanske mer var ett informellt nätverk än en egentlig grupp, uppstod runt systrarna Vanessa och Virginia Stephens – mer kända under sina namn som gifta: Vanessa Bell och Virginia Woolf. Bloomsbury var helt enkelt den stadsdel i London där de först samlade vänner och vänners vänner för att diskutera konst och litteratur och allt vad livet ger. Senare flyttade man ut på landet till Charleston och Monk’s House i Sussex.

Virginia Woolf 1927.

Eftersom de kom från den samhällsklass som de gjorde så bestod vänkretsen i första hand av akademiker, författare och konstnärer. De flesta hade en solid bakgrund i det viktorianska samhället och hade, om de var män, ofta läst vid Cambridge och där tagit intryck av moralfilosofen G. E. Moore. Alla var dessutom ivriga att bryta med gamla konventioner när det gällde estetik och umgängesformer. Man ville öppna England för den moderna konsten och det moderna livet. Vänskapen, samtalet och det fria skapandet stod i centrum. De personliga relationerna, där gränsen mellan vänskap och erotik var oklar, var så centrala att man ibland lite skämtsamt har definierat Bloomsburygruppen som en skara människor vilka alla, oavsett kön, var förälskade i konstnären Duncan Grant. Många har just grupptillhörigheten att tacka för att de alls är ihågkomna idag. Men det gäller naturligtvis inte storheter som Virginia Woolf, John Maynard Keynes och Bertrand Russell.

Vi får prov på medlemmarnas måleri, och möbler som de designade har återskapats. Och så finns till beskådande en rad av de bokutgåvor som lämnade tryckpressen hemma hos makarna Woolf, inte minst Virginia Woolfs epokgörande romaner. Sedan är det förstås ett utställningsproblem att Bloomsburygruppens viktigaste bidrag till civilisationens historia bestod av ord och idéer och livsstil och inte av föremål. Att man gör ett så stort nummer av gruppens intresse för Ryska baletten misstänker jag delvis har att göra med att man här haft möjligheten att låna vackra kostymer från Dansmuseet. De står nu stelt uppställda mot en specialbeställd fondmålning av Ernst Billgren.

Foto: Artipelag.

Med Bloomsbury Spirit vill man poängtera den anda – lekfull och livfull, öppen och bohemisk – som genomsyrade gruppen. Men man lyckas inte förmedla eller gestalta den, utan det lekfulla och bohemiska presenteras paradoxalt nog prydligt och prudentligt. De rekonstruerade miljöerna är döda. Köket har en AGA-spis men saknar spår av mänsklig aktivitet och samvaro. Ett annat problem är att man är så solidarisk med gruppen och allt den stod för. Här undviks alla komplikationer och motsättningar som en samvaro av detta slag med nödvändighet också måste leda till. Nu framstår Bloomburianerna nästan som något slags Storfamiljen Bra.

 

Foto: Moderna museet, Stockholm.

Om man vill konfronteras med något helt annat än den lite anemiska Artipelag-presentationen av den blodfulla Bloomsburygruppen, ja då är det givna alternativet att efter landstigningen på Nybrokajen ta sig till Moderna museet. Det ligger behändigt nära, och här kastas man rakt ut i ångest och ångande begär när Nathalie Djurberg och Hans Berg presenterar En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft. Det är mörkt i salarna, och på väggarna flimrar Djurbergs leranimationer till Bergs suggestiva elektronmusik. Men man rör sig också mellan väldiga köttiga växter och svärmar av allt annat än gulliga fåglar av lera och fjädrar och gud vet vad. Animationerna iscensätter själens dunkla natt i olika mer eller mindre groteska mardrömssekvenser av våld och sex, lidande och lusta. Det är kroppar som klänger på kroppar, kroppar som uppgår i kroppar, kroppar som sliter sönder kroppar, kroppar som vanmäktigt vill nå varandra eller lika vanmäktigt befria sig från varandra. Det är folksagor och fabler som urartar, det är Freuds undermedvetna som bryter igenom alla vallar, går bananas och vägrar att låta sig tryckas tillbaka ner i sina dunkla hålor. Grymhet och äckel förenas med fasa och fascination – och ibland slår det över i bisarr komik. Det är som om Hjalmar Söderbergs bekanta ord om köttets lust och själens obotliga ensamhet passerat genom Clive Barker och resulterat i en malande orgiastisk iscensättning. Här konfronteras vi med förbjudna, förträngda och förtryckta fantasier och hamnar i ett surrealistiskt Bolibompa för vilsna vuxna.

Risken är förstås att man avtrubbas efter ett tag, speciellt som några av filmerna tenderar att gå på tomgång. Och som alltid när man rör sig inom skräckel-genrens estetik lurar faran att splattereffekterna stannar vid tomma gester och att framställningen slår över i ofrivillig självparodi. Men det skulle inte förvåna mig om just det senare är en kalkylerad effekt hos Djurberg. I de bästa filmerna får också upprepningen en kumulativ verkan som ökar intensiteten och håller betraktaren i ett fast och obevekligt grepp. Sedan kan man ju fundera över varför man egentligen fascineras – om man nu inte nöjer sig med utställningshäftets lite beskäftiga och tomt pretentiösa curator-jargong om att filmerna ”stjälper över ända idéer om det normala och vår förståelse av minne, tid och rum” och att ”musiken adderar skikt av betydelser”. Där ser man. Hur som helst är detta rimligen Stockholms mest omtumlande utställning för närvarande.

 

Staden (2015). Foto: Liljevalchs.

De korta curator-texterna till Lars Lerin-utställningen på Liljevalchs har förälskat sig i ordet ”pigment” och tenderar att bli lite devota. Det kan ha sin bakgrund i att Lerin tidigare har behandlats  nedlåtande av den s.k. konstvärlden. Men om man nu valt att fylla hela Liljevalchs med hans målningar så är det väl ett statement i sig, och man behöver inte tala om för publiken att Lerin är en bra konstnär med en bländande teknik. Vi kan nog alla notera att han sannolikt är den mest virtuosa akvarellisten Sverige sett efter Anders Zorn. Det är hur som helst svårt att inte imponeras och bli tagen av dessa stora akvareller, ibland sammanfogade av flera akvarellpapper.

Bibliotek (2009). Foto: Liljevalchs.

Lerins produktivitet är närmast osannolik, desto mer som kvaliteten är så hög och jämn, och det oavsett om motivkretsen är utbombade städer i Syrien, svenska hyreslängor, björkskogar eller arkiv- och bokhyllor. Människor är ofta frånvarande, och kanske är det lika bra. Sviten av små akvareller i sepia-ton som visar nakna män på stranden fungerar som en del av utställningen, men det är knappast för deras skull man har anledning att ta sig dit. Människorna hos Lerin framstår som rätt stumma och platta medan pärm- och bokryggarna, husruinerna och de ödsliga bostadslängorna låter oss ana hemligheter och existentiella djup som gör att bilden lever och talar till oss.

 

Det finns något närmast besatt över såväl Djurbergs som Lerins skapande, en måttlöshet som fascinerar bara den. Något liknande möter man hos Peter Dahl som ägnas en stor retrospektiv utställning på Sven-Harrys konstmuseum. Dahls son Christoffer har fungerat som curator, och det är en god investering att inleda besöket med att se videon där han chosefritt och nyktert kärleksfullt berättar om sin far och hans konst, långt från klyschor och pretentiösa djupsinnigheter. Här framgår också att utställningen namn, Peter Dahls världar, inte bara handlar om motivkretsar. En återkommande sådan är annars ”vardagsrummet”, som för Dahl även inbegrep krog- och restaurangmiljöer. Sin middag intog han i stort sett dagligen vid sitt stambord på KB. Men vardagsrummet är också borgerlighetens fängelse där drömmar föds och dör.

Drömmar i soffhörnet.

Sviten ”Drömmar i soffhörnet” väckte skandal när den visades 1970, inte minst genom målningen ”Liberalismens genombrott i societeten” där en kvinna, lätt identifierbar som prinsessan Sibylla, blottade könet. Målningen beslagtogs av polisen som sedlighetssårande. Men åtalet lades ner, och för Dahl blev det hela, på gott och ont, ett publikt genombrott. Han blev något av en kändis.

Nästan folkkär blev han efter att ha trätt in i Bellmans värld och gjort den till sin när han illustrerade hela Fredmans epistlar. Förutom litografierna avsatte projektet ett antal oljemålningar med den ståtliga ”Stolta stad” som flaggskepp, en ljusdränkt hyllning till livet och konsten. Naturligtvis intar den en framträdande plats på utställningen – och kontrasteras effektfullt mot den ångestladdade lilla svartvita bilden på Fredman som skyggt ser sig om innan han slukas av krogmörkret i ”Ack, du min moder”. Men utställningen rymmer även landskap och porträtt. Vi får också se den första målning han sålde liksom det trippelsjälvporträtt han gjorde 2016 och som av allt att döma är hans sista målning.

Men man kan inte tala om Peter Dahls världar utan att nämna den fantasivärld han skapade redan som barn. Lika mycket som i Sverige på planeten Tellus levde och lever Peter Dahl i Caribanien på planeten Cellus. Det är inte bara en värld i tanken. Dahl har minutiöst återskapat den i form av husmodeller, tåg, båtar, flygplan och trettio tusen tennsoldater – och dessutom dokumenterat allt i teckningar. Han har skrivit landets historia, ritat dess kartor, gett ut dess tidningar. Och självklart är han dess hovmålare. En del av detta gigantiska och närmast osannolika material får vi ta del av på utställningen, och man kan bara hoppas att alltihop kan bevaras intakt och ägnas en egen utställningslokal vad det lider.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share
  • Tävling: Grease 40th Anneversary Edition

    John Travolta spelar huvudrollen i Grease, hans kärleksintresse i filmen spelas av Olivia Newton-John. Denna dam gjorde sin filmdebut i Grease, men hon var redan innan filmen ett känt ansikte med en lyckad karriär. Men vad var det Olivia Newton-John var känd för?

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree