Hem » Dixit » Liberalen vs socialisten

Liberalen vs socialisten

Jag ser och hör två medelålders män debattera den svenska skolan i tv. Politiker i ett modernt kammarspel i kortformat för tv. Liberalen vs socialisten. De är bägge rutinerade debattörer och hedervärda män som tror på vad de säger. Deras trygga kroppshållning vittnar om män med makt. Män som är något. De är avspända och stämningen dem emellan är inte hätsk utan snarare aningen kamratlig med utrymme för ett och annat ironiskt småleende spelande i mungipan när motståndaren klättrar upp på en insutten käpphäst.
De vet vad den andre kommer att säga redan innan debatten. De skulle kunna leverera sina repliker om man så väckte dem mitt i natten. De talar ju egentligen förbi varandra – till sina väljare. 

Liberalen tror på valfrihet: Föräldrarnas rätt att välja skola för sina barn. Han tror också på betyg, kunskaper och inspektion. Socialisten vill förbjuda vinstuttag i friskolorna. Han talar vagt om närhetsprincipen och mer eldigt om segrationen som gör att barn med olika klassbakgrund sällan eller aldrig möts i skolan till förfång för resultaten och sammanhållningen i samhället. Han lyfter också fram betygsinflationen med kommersiella förtecken, så kallade glädjebetyg; friskolans elev- och föräldrakunderna ska ha bra betyg, det är upp till skolans lärare att leverera dem.
Liberalen och socialisten är överens om två saker. De vill återförstatliga skolan och förbättra situationen för läraren med lite olika ordval; höja statusen respektive förbättra lärarnas arbetsmiljö för att lösa den stora lärarbristen.

Problemet är att dagens politiker kan göra ytterst lite åt skolans situation. Ta förslaget om att återförstatliga skolan, det är ju blott en retorisk figur som ska ge en bakgrund till det kritiska läget och visa på att kommunerna har varit usla arbetsgivare. Kanske också ge en känga  åt Göran Persson. Men förslaget har i sig ingen politisk realitet eller potential. Och segrationen går som tåget. Jag har aldrig sett eller hört någon utveckla ett konkret politiskt program för att motverka segregationens och gentrifieringens tillväxt, som precis som urbaniseringen är en långsamt verkande komplicerade historisk process med många vinnare på samhällets solsida. Inte minst ekonomiskt. Kaka söker maka i boendet.

Man kan naturligtvis få till en del palliativa grepp som att bussa elever till andra skolor för att förändra elevsammansättningen. Många föräldrar är nog mot en sådan politik också. Betygsinflationen har alltid funnits, men nu har det uppenbarligen uppstått ett kommersiellt tryck på betygssystemet. Det går naturligtvis inte att inspektera bort som liberalen tror. Man kan inte komma åt en sådan process som verkar i det fördolda och som ger favörer åt de välbeställda. Det skulle kräva jätteresurser och en politisk vilja som inte  finns. Friskolorna är här för att stanna. Vad man än tycker om det. Det mest realistiska är nog att gilla läget med lite morrningar över orättvisorna då och då från berörda myndigheter. 

Problemet med den här typen av skoldebatter är den totala nyhetstorkan och bristen på entusiasm. Allt känner jag igen från 60-talet och framåt: Disciplin, betyg, ordning, reda och ett redigt lärarhen i katedern som kan förmedla pedagogiskt förpackade faktakunskaper för livsbruk. Allt enligt allvisa och alltomfattande läroplaner som numera till och med för grundskolan tangerar doktorandnivån. En liten nidbild, jag medger det.

Men var finns nytänkandet? Och så det där decennielånga  tjatet om att höja läraryrkets status. Det går ju inte. Den makten har ingen politiker. Jag läste för länge sedan en essä av Sven Delblanc, där han kommer fram till att läraren är en borgerlighetens clown som står för kunskaper som alla andra ser som strunt. Delblanc var en svartsynt intellektuell, men medger ändå  att läraryrket – han undervisade i litteraturvetenskap i Uppsala – har sina magiska ögonblick när kunskaperna växer till hos eleverna och samtalen lyfter.  Han ser dock med sorgsen blick att han lyckas bäst med de elever som har ett kulturellt kapital med sig hemifrån. Där finns den stora samhälleliga utmaningen för varje demokratisk skola. Att ge varje uppväxande barn  ett livsförhöjande kulturellt kapital och ett i bred mening fungerande språk oavsett utgångspunkt och därmed möjligheter och utveckla sin fulla mänskliga potential.
Varför läraryrket tappat så i status har jag ingen aning om. Det klart att lönetappet i förhållande till exempelvis  riksdagsledamöter (en gång i tiden var de två gruppernas lönelägen jämförbara) har betydelse, men statusraset vittnar också om andra grundläggande samhällsförändringar i synen på arbetsliv och yrken.

Men hur tror de två debattörerna att man ska kunna få flera att utbilda sig till lärare, när skolan i deras sakframställan framstår som ett enda stort problemkomplex, där hela verksamheten är en späkning och lärarjobbet liknar en våt dröm för vardagsmasochister: Ett enda lågavlönatt lidande i usel fysisk arbetsmiljö. Inte ett enda ord om att skolan kan öppna dörrarna till kunskapens och vetenskapens magiska värld. Ett erbjudande som inte står till buds för miljoner ungdomar i världen. Många av dem skulle säkert vara överlyckliga för en sådan chans.  Ett nödvändigt perspektiv på krisen. 

Eller ens en antydan om det också finns skolor som fungerar alldeles utmärkt på trots mot det intryck man oundvikligen får av det myckna debatterandet. Där lärare verkar som mot alla odds tänder intresset för kunskaper och en längtan efter personlig utveckling. Att hela tiden vilja veta mera och göra livet till ett sökande efter kunskap om världen, människan och livets utmaningar och glädjeämnen.
För den som något känner igen sig i denna lite högtidliga positiva lägesbeskrivning – man ska ha respekt för skolan – är läraryrket ett självklart val. Det är ett komplext yrke där man aldrig kan tillräckligt och där man inte kan stelna som människa. Det tillåter inte barn och ungdomar i dag.  En fascinerande värld är varje klassrum och invånarna där får man möjlighet att föra samtal med och lära känna i någon mån. 

Visst det är tufft ibland. Tidsbristen är en plåga. Prestationskraven driver magkatarrer. Man misströstar ibland. Men det gäller många yrken. Jag har fortfarande efter många år lite dåligt samvete för episoder i mitt lärarliv.  Smärtpunkter efter ett yrkesliv. Som min oförmåga orsakad av bristande kunnande att upptäcka läs- och skrivsvårigheter i början av min lärarbana.  Och jag kommer ännu ihåg den tyste unge teknist som satt till vänster i ett klassrum i Alléskolan i Hallsberg på 70-talet.  Han var nybörjare. Jag anade att han var vilsen och mådde lite illa. Det var i början på terminen och rörigt som vanligt. Eleverna kom från grundskolor i södra Närke och Kumla och var den första tiden fullt sysselsatta med att ängsligt  lokalisera sina gamla grundskolekompisar. Jag gjorde en mental notering att jag skulle försöka prata med honom. Men samtalet blev aldrig av för nästa lektion med klassen stod hans plats tom… 

 Dixie Ericson är kulturskribent 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree