Det finns privatdetektiver även utanför Europa och USA.

Inlagd av Kulturdelen Helgesson onsdag, oktober 17th, 2018

Hector Belascoarán Shayne – oberoende detektiv i Mexico City.
Paco Ignacio Taibo II – mångsidig och populär författare.

Det finns privatdetektiver även utanför Europa och USA.

I Mexico City verkar en privatdetektiv, eller som han hellre kallar sig, oberoende detektiv, vars namn är Hector Belascoarán Shayne. Knappast ett typiskt mexikanskt namn. Fadern var baskisk sjöman och modern irländsk folksångerska. ”Kan jag göra en karaktär med det namnet trovärdig för mexikaner, så har jag lyckats”, har författaren sagt.

Författaren
Till dags dato har Paco Ignacio Taibo II, som föddes 1949 i Gijon, Spanien och kom till Mexiko som åttaåring – gett ut ungefär femtio titlar varav tio deckare med Hector i huvudrollen. Paco har fått Dashiell Hammett-priset tre gånger och kriminalromanerna är översatta till mer än tjugo språk, dock bara en till svenska (den senaste), Osaliga döda som kom 2006 på Ordfronts förlag. Paco och den legendariska talesmannen för zapatisterna i Chiapas, subcomandante Marcos har här skrivit vartannat kapitel, således en otypisk Belascoarán-bok.

Pacos böcker om Ernesto Che Guevara (1996), Pancho Villa (2009) och nu senast El Alamo (2012) har blivit storsäljare.

Den första romanen med Hector Belascoarán Shayne kom 1976 (Dias de combate) och den liksom några andra kan läsas med massakern i Tlatelolco 1968 och efterföljande repression på 1970-talet som en historisk fond. Hectors bror Carlos som var vänsteraktivist berättar gärna om politiska händelser som Hector inte var med om.

På en filmaffisch för filmatiseringen av Dias de combate ser jag att huvudrollsinnehavaren har en svart lapp för ögat. Men det var först i andra boken An easy thing som Hector förlorade sitt ena öga. Han ser naturligtvis fränare ut med svart lapp.

De flesta Belascoarán-böckerna finns översatta till engelska och jag kommer framförallt att referera till dessa. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att en del av författarens humor och ironi går förlorad vid översättningar.

Vem är han då Hector?
I trettioårsåldern, efter att ha arbetat som elektro-ingenjör, lämnar han sin meningslösa medelklasstillvaro med en fru som främst tänker på att skaffa sig en ny matta till matsalen. Han tar en korrespondenskurs och får ett certifikat som privatdetektiv. I en kaotisk storstadsmiljö kommer han steg för steg till insikt om att makt och pengar alltid korrumperar. Det är systemet och de som använder sig av det för att sko sig på andras bekostnad som är fienden. Hector vänder sig ytterst sällan till polisen för att få hjälp. Tvärtom, i No happy ending sätter han eld på en bil som exploderar utanför ingången till den korrumperade tunnelbanepolisens kontor.

I Some Clouds möter författaren sin huvudperson. Hector detektiven undersöker morden på tre bröder i en rik företagarfamilj och författaren Paco Ignacio planerar att skriva en kriminalroman utifrån morden på fjorton knarklangare. Spåren leder mot en hög polischef och de inser att de måste hjälpas åt. I samtalet som följer berättar de om sig själva.

Paco Ignacio:
”Jag har ägnat de senaste tretton åren till att bekämpa systemet. Jag var med i studentrörelsen `68 och ett tag var jag med i vänsterpolitiken. Jag arbetade med fackföreningar och fabriksarbetare, gav ut tidskrifter och pamfletter. Jag har aldrig varit intresserad av att tjäna en massa pengar för mig själv…”

”Hector Belascoarán:
Jag har ägnat fem år åt att jobba på min stil, förstår du? Därför att jag är en värdelös skytt, jag kan inte träffa en elefant på tio meters avstånd med en .38. Jag har ett bra öga, jag haltar när det regnar och igår insåg jag att mitt hår börjar bli grått. Jag är ensammare än en gatuhund och vore det inte för min bror och syster skulle jag inte ha någon att gråta för. Vad spelar det för roll, jag gråter ändå aldrig…”

Privatdetektivens kontor
I Osaliga döda får vi reda på en del om hans kontor, annat om hans bakgrund antyds. Det blir ofta så i serier, där läsarna antas känna till vissa saker. Sitt kontor har privatdetektiven Hector Belascoarán Shayne ”på Donato Guerra-gatan, nästan i hörnet av Bucareligatan i hjärtat av själva hjärtat av Mexico City.” Det är inte alltid som hissen fungerar och då tvingas den numera ”skadeskjutna” detektiven halta uppför trapporna. Han har en skruv inopererad i sitt knä. Högst upp finns en takterass dit Hector går för att röka och meditera över livet i ”världens mest underbart absurda stad.” Sina måltider intar han ofta vid tacoståndet utanför kontoret.

Kontoret, med toalett/badrum i korridoren, delar han med VVS-ingenjören Javier Villareal, alias El Gallo, rörmokaren Gilberto Gómez Letras och möbeltapetseraren Carlos Vargas. Snacket eller käbblet med dessa herrar håller honom vid liv och i balans. Coca-Colaflaskorna förvaras i kassaskåpet tillsammans med en pistol, vars sikte används för att öppna flaskorna. Varje fredagskväll träffas de fyra ”i Francisco Villa-sällskapet för att spela domino och prata politik, två grundbultar i varje ärbar mexikans uppfostran.”

Hector tar sig fram i staden genom att promenera, åka tunnelbana och buss. Det ger honom tid att tänka och reflektera. Behöver han en bil, lånar han sin syster Elisas, och en gång råkar han ”låna” en bil av en biltjuv.

Hector är en fundersam och meditativ typ som gärna lyssnar på Mahler och Coltrane, läser Hemingway och emellanåt längtar han efter ”tjejen med hästsvansen” och undrar vart hon tog vägen.
Det är inte alltid klienternas betalningsförmåga som är avgörande. Hector vill hjälpa de utsatta och klämma åt skurkarna. I No happy ending finns ingen klient utan där hittas en man utklädd till romare död i kontorets badrum. Och så rullar historien vidare med ”Los Falcones” lejda hejdukar som anfaller demonstranter och har nära samröre med polisen.

På sista sidan i No happy ending skjuts Hector Belascoarán Shayne till döds en regnig decemberkväll.
På en konferens i Zacatecas, avkrävde läsare Paco ett löfte om att låta Hector återuppstå, vilket skedde i Return to the Same City. Mexikansk magi.

Staden
Mexico City kan nog ses som en huvudperson i böckerna, en komplex och motsägelsefull metropol med 20 miljoner invånare och skarpa kontraster som Hector både älskar och hatar , dock staden är hans livsluft. Det är våldet som Hector hatar, även om han själv tar till våld mot de våldsamma.

De romaner, till exempel Frontera Dreams, som utspelar sig utanför huvudstaden är intressanta, men har inte samma kraft och absurda svärta.

Hector är del av storstaden Mexico City. ”En kärlek som inte visar sig genom ångest, anspråk på ägande eller sex utan som tar sig uttryck i ömhet. Det måste vara demonstrationerna, det guldskimrande ljuset på det stora torget Zócalo, de små bokstånden, stadens läckra tacos, floderna av djup solidaritet, vännerna i den mekaniska verkstan mitt emot som alltid hejar när han går förbi. Eller så är det denna underbara vintermåne. Det kan vara så.” (Osaliga döda)

I en intervju i Boston Review från 2001 berättar Paco: ” I knew I had succeeded when I found painted on a wall in Mexico City the graffiti: Belascoaran fucked them. Fucked who? Fucked them. Everybody knows who them is. Them is something linked to the state governemant and powers. And Belascoaran fucked them. It was beautiful.”

Mexico City har blivit lugnare. När vissa delar av landet är drabbat av våld, så semestrar allt fler mexikaner i huvudstaden. När jag var där nu i mars 2012 är Centro Historico uppsnyggat, den årliga bokmässan äger rum och Avenida Madero som blivit gågata är som en enda lång musikscen med olika band. Första dagen går jag till Zocalo, det stora torget, där det pågår en manifestation mot våldet i landet. Och vem är där, om inte Paco Ignacio Taibo II, Mexicos kanske mest folkkära författare, historiker, debattör, manusförfattare m.m. – en mexikansk kombination av Hans Alfredson, Jan Myrdal och Leif GW Persson.
—
Text och foto: Bo Helgesson
Se också: www.boerikhelgesson.se