Marguerite Duras – en modern klassiker

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, oktober 17th, 2018

Att Ellerströms förlag nu översatt och givit ut flera böcker av Marguerite Duras böcker är glädjande. Hon är en modern klassiker och hennes spännvidd under sina många levnadsår (82) sträckte sig över ett omfattande romanskrivande, sakprosa, och filmmanus. Samt inlägg i den politiska debatten i Frankrike där hon bland annat var en viktig röst under Andra världskriget och engagerad i motståndskampen.

Som många äldre läsare mötte jag hennes författarskap när hon slog igenom med romanerna Hiroshima, min Älskade (1984) och  Älskaren (1985), två böcker rotade i hennes födelseland Franska Indokina (nuvarande Vietnam). Nyligen publicerades hennes sista bok, skriven fyra år före hennes död – Yann Andréa Steiner i översättning av Kennet Klemets.

Berättelsen rör sig obehindrat mellan olika tidsskeden i berättarjagets, Duras, liv. Författare ger sig all frihet i sitt skrivande – samtidigt dokumentärt sakligt och fritt flygande fantasi mellan olika händelser och bilder som hennes minne rymmer.

Jag läser denna sparsmakade minimalistiska bok långsamt därför att det är lätt att gå vilse i det oepiska upplägget, men också för den precisa skönheten – jag vill smaka på språket, orden. Ett språk som är koncentrat, fysiskt nära och poetiskt berörande – präglat av Duras och ingen annan. Ett högst eget språk.. Duras har ofta presenterats som en författare som inte påverkats av litterära förebilder utan gått en helt egen väg i sitt mångsidiga skapande när hon ägnar sig åt ”Denna betydande handling, att skriva” som hon uttrycker sig i ett brev till Yann Andréa.

Boken är i huvudsak en brevroman och dialog mellan Duras och Yann Andréa Steiner, men författaren inflikar också egna reflektioner, berättelser och poetiska kommentarer. Flera handlar om ”barnet”, som ofta varit viktigt i Duras böcker:

”När pappersdraken föll död ner tittade barnet på den. Sedan satte han sig i sanden för att titta på den igen, en pappersdrake som var död.”

 Och vidare i ett avsnitt som handlar om barn på kollo:

 ”De frågar honom: springer du inte? Han skakar på huvudet: Nej.

Det barnet är ofta tyst, i timmar är han tyst … Man önskar att allt hade samma skönhet som detta barn som gråter. Det är havets skönhet när barnet tittar på det.”

I berättelsen om Barnet, som har judisk härkomst liksom flickan som jobbar på kolonin, väver Duras in sitt förakt för nazismens dåd. Och empati med det judiska lidandet. Här möts hennes precisa saklighet och den samtidigt poetiska framställningen – det hemska och det vackra.

I inledningen på berättelsen knackar Yann Andréa Steiner på dörren, ”en sorts Bretagnare, lång och mager.”

”Och så stängdes dörren om er och mig. Om denna nya kropp, lång och mager. Och så hördes den rösten. Den otroligt mjuka rösten. Återhållen. Kunglig. Det var rösten i ert brev, rösten i mitt liv.”

Romanen är berättelsen om passion och det gemensamma – ” … det där ordet som utsades i ert leende: att skriva.”.

Vi får veta mycket om Marguerite Duras på bokens 105 sidor, som författare och hennes skrivande, som älskande kvinna och politiskt engagerad. Mellan pärmarna ryms, direkt eller indirekt, ett koncentrat av den komplicerade Människa, med sin alkoholism, sin aldrig sinande livsenergi och sitt skapande som hon var.

Berättelsen är en väv med många inslag vars varp är vår gemensamma skyddslöshet och vår sårbarhet. Den är spännande och väcker tankar om Oss. Som Människor.

—

Marianne Freyne-Lindhagen