Ibsens En folkfiende på Kungsteatern i Karlskoga

Inlagd av Björn Reimers Recension, Scen söndag, oktober 21st, 2018

 

TEATER
En Folkfiende av Henrik Ibsen
Teaterföreningen Lyset
Kungsteatern, Karlskoga
Regi och bearbetning: Peter Krantz
Scenografi: Mia Jerdin
Kostym: Johanna Oranen
Smink: Jennifer Ljusterås
Musik, Vattnet är vår källa: Åke Norén och Peter Krantz

Tomas Stockman, badläkare: Kalle Karlssson
Katrine Stockman, Thomas fru: Helena Weidt
Petra Stockman, lärare, Thomas dotter: Klara Uhrberg
Eila Stockman, Thomas dotter: Nea Karlsson
Else Stockman, Borgmästare, Tomas syster: Sylwia Rakowska
Olov Hovstad, journalist: Sebastian Duvéng
Oda Billing, journalist: Bella Wehkamäki
Ingrid Aslaksen, redaktör: Majvor Aspelin
Mortina Kiil, Katrines mor: Margareta Milton
Henrik Ibsens drama En folkfiende sattes för första gången upp på Christiania Theater den 13 januari 1883. Pjäsen har sedan bearbetats och filmatiserats ett flertal gånger genom åren, men dramats budskap kvarstår och är minst lika aktuellt som för dryga 100 år sedan.

Läkaren Tomas Stockman har flyttat hem till sin barndoms byggd och startat en badanläggning, bland annat med hjälp av sin syster, borgmästaren. Ett SPA som fått staden och framtidstron att blomma. Nya innevånare och turister strömmar till. Investeringarna tar fart, arbetslösheten minskar och människorna är lyckligare är på länge. I det läget har badläkaren förstått att allt inte står rätt till. Han upptäcker att vattnet är kraftigt infekterat av parasiter och därmed förgiftat. Tomas Stockman slår larm omedelbart och planerar att gå ut via lokalpressen. Hans syster, som alltså också är stadens borgmästare har andra åsikter och går med kraft emot sin bror.

Som alla visselblåsare med stark moral vill badläkare Stockman enbart leverera sanningen medan systern ser hur allt skulle raseras, kostnaderna bli enorma och ”stan´s bankande hjärta” som hon kallar badet, skulle vara ett minne blott.

Publiken på Kungsteatern kliver rakt in i Stockmans SPA där man kan få prova på massage medan de medverkande skådespelarna demonstrerar anläggningens faciliteter. Sakta och lite gränslöst glider så det hela in i handlingen när publiken, bland annat genom att få SPA:ts egen sång framförd där melodin appellerar mer till ett väckelsemöte än en inbjudan till en badanläggning:
”Vattnet är vår källa, vår framtid och vårt hopp.
Här stärker vi din hälsa, din själ och din kropp”

Publiken kommer sedan rakt in i den scen där badläkare Stockman får sina misstankar bekräftade via de labbprover som han beställt. Lokalpressen är på och de båda journalisterna Oda Billing och Olov Hovstad övertygar sin lite mer tveksamma redaktör Ingrid Aslaksen att publicera den sensationella nyheten att badvattnet är förgiftat.

Utan att avslöja så mycket mer av handlingen så följer dramat de motstridiga krafterna där makt och pengar står mot sanning och moral. Moderna uttryck som ”alternativ fakta” står mot vetenskap och trovärdighet. Det är inte den som har rätt utan den som får rätt som går segrande ur striden, det vet Tomas syster och stan´s borgmästare och hon skyr inga medel för att vinna slaget.

Inte blir det enklare när det framgår att det är det gamla garveriet, ett familjeföretag sedan generationer som numera ägs av Tomas svärmor, som ligger bakom föroreningarna. Saken ställs på sin spets när också fru och barn på ett djupare sätt involveras i Tomas dilemma att i konflikt med sin syster ändå våga stå upp för sanningen.

Andra akten blir till en moralisk kullerbytta där allt vänds mot Tomas och hans familj och där folket i sta´n utropar badläkaren till en folkfiende. Där Tomas konstaterar att det inte är makten och pengarna som i första hand är moralens fiende utan den stora tystnaden i den grå massan. Rädslan att sticka ut blir till ett hot.

Som sagt, ämnet är ständigt aktuellt. Alla känner igen sig i både det lilla och det stora. Många visselblåsare har över tid fått bära hundhuvudet gentemot makten och folket. Även i det lilla perspektivet tror jag vi är många som ibland hamnat i moralisk dilemma inför obehagliga sanningar. Ibsen såg det för drygt 100 år sedan och inget har blivit bättre sedan dess. Därför är pjäsen lika viktig idag som i framtiden.

Teaterföreningen Lyset har kortat ner de fem akterna till två samt drygt tre timmar till knappt två. Särskilt den andra akten känns lite rumphuggen, men budskapet finns ju där trots allt.

Som vanligt står Sylwia Rakowska ut, denna gång i rollen som borgmästaren och syster till Tomas Stockman. I övrigt faller ingen ur. Helheten känns dock lite blekt och nedtonad. Den enkla framtoningen i kostym och scenografi hade mått bra av ett yvigare skådespel. Alla är på scenen under hela föreställningen vilket på intet sätt stör. Det är kanske inte Lysets vassaste produktion genom tiderna, men jag tycker alla bör gå och se föreställningen om inte annat så på grund av det viktiga budskapet.

Björn Reimers