CD: Symfonier 2 & 6 av Rued Langgaard
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, november 16th, 2018
Rued Langgaard: Symphonies 2 & 6; Upaaagtede Morgenstjerner. Jacob Gade: Tango Jalousie (Dacapo/Naxos). Speltid: 70’40.
Vienna Philharmonic, Sakari Oramo (dirigent)
Betyg:
Carl Nielsen blev sin tids helt dominerande tonsättare i Danmark – till Rued Langgaards stora förtret. Han kände sig, nog inte helt utan fog, marginaliserad och hamnade som domkyrkoorganist i Ribe. Men han fortsatte oförtrutet, och på trots mot samtidens trender, att skriva sin egen musik och agera tvärvigg i det danska musiklivet. Och i alla fall så här 66 år efter hans död kan man säga att det gett resultat. Idag är han väl företrädd på skiva och betraktas inte bara som något slags kuf på kant med tillvaron och etablissemanget. Till Langgaards egenhet hörde att han var hårdnackad motståndare till modernismen. Men till hans egenhet hörde också att han kunde skriva riktigt modernistiska verk som de närmast futuristiska andra och tredje stråkkvartetterna och den sjätte symfonin, som bär det talande namnet ”Det Himmelrivende”. Han var väl medveten om symfonins modernistiska framtoning men hävdade bestämt att den visserligen ”lyder som moderne Musik, men den er det ikke”. Och i partituret noterade han 1944 att om nu allt ska vara som Carl Nielsen så kan väl han också skriva så, ”paa min Maade”. Samtidigt tillade han att han personligen tyckte bättre om sin 2:a symfoni, ”Vaarbrud”, från 1914.
Just dessa två symfonier, tvåan och sexan, samsas på en ny cd som också rymmer Upaaagtede Morgenstjerner för stråkorkester och, som ett slags extranummer, Jacob Gades gamla slagdänga Tango Jalousie (Svartsjuketango) från 1925. Det sistnämnda lär vara Danmarks internationellt mest spelade musikstycke. Nå, Langgaards andra symfoni heter alltså ”Vaarbrud” vilket ungefär kan översättas ”Våren vaknar”. Det är ett stort och glansfullt senromantiskt verk för full orkester och, i sista satsen, sopran. Ibland har det drag av Richard Strauss, men det kan nog lika gärna skrivas på tidens konto. Hur som helst slog det väl ut i Tyskland och Österrike, där personen Langgaard så att säga inte stod i vägen för mottagandet. På trots mot Langgaards egen åsikt är det ändå sjätte symfonin som tar mig starkast. Det är ett dramatiskt och våldsamt verk som Langgaard senare hävdade skildrar kampen mellan Jesus och ondskans andliga krafter. Fienden ska här besegras med hans egna vapen, vilket förklarar varför Langgaard ger sig modernismen i våld – och därigenom, vilket måste ha bekymrat honom, skapar ett fantastiskt modernistiskt verk. Men vid premiären, rapporterade en tidning, hördes publiken fnissa, stöna och gnissla tänderna, och en äldre dam svimmade och fick bäras ut. En annan tidning konstaterade att symfonin var en musikers förfärliga kamp för att säga det som inte går att säga; ingen förstod något och ”det var forfærdeligt at høre paa”.
Langgaards kompletta symfonier finns i en box med Danish National Symphony Orchestra (som i Danmark heter DR SymfoniOrkestret, dvs. Danska Radions symfoniorkester) under Thomas Dausgaard (Dacapo). Men liksom för att understryka att Langgaard inte bara är en dansk angelägenhet har Dacapo denna gång spelat in de två aktuella symfonierna med självaste Wiener Philharmoniker under Sakari Oramo – och precis som föregångaren svarar de för strålande tolkningar. För den som vill lära känna orkestertonsättaren Langgaard är skivan en det perfekt introduktion. Men missa inte heller hans sanslösa Sfærernes Musik (Dacapo), ett verk med extra allt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
