Bok: Gengångare av F. Marion Crawford

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, december 31st, 2018

Gengångare

F. Marion Crawford

Översättare: Arthur Isfelt

Efterord: Jonas Wessel

Hastur förlag. 268 sidor. Har utkommit.

 

Ödet är nyckfullt. Francis Marion Crawford var en framgångsrik och storsäljande romanförfattare under sin levnad. Hans romaner översattes flitigt och mellan 1884 och 1923 kom de regelbundet ut på svenska. Flera av hans verk har också filmats, A Cigarette-Maker’s Romance så tidigt som 1913. Crawford var amerikan till börden men levde större delen av sitt liv i Italien där han också föddes och dog. Hans praktfulla villa i Sorrento är idag öppen för allmänheten. Vid sin död 1909 hade han all anledning tro att hans romaner skulle fortsätta att sprida glans över hans minne. Så blev det inte. Få läser de verk som en gång gjorde att hans namn flög ärat över världen.

Däremot har en handfull noveller levt kvar, skräckhistorier som han själv antagligen inte satte så högt och inte heller brydde sig om att samla i bokform. De publicerades postumt 1911 som Uncanny Tales eller, i Amerika, som Wandering Ghosts. Och av dessa är det alldeles speciellt ”The Upper Berth” som blivit notorisk, hyllad av ingen mindre än H.P. Lovecraft. Han har kallat den ”en av de främsta skräckhistorierna i litteraturen överhuvudtaget” och lyfte fram Crawfords förmåga att hantera ”den kusliga fukten från saltvatten”. Redan det gör ju att man blir nyfiken. I novellen går motivet det hemsökta rummet till sjöss och blir till den hemsökta hytten – och då kan det vara bra att ha ett rejält glas rom till hands för att lugna nerverna.

När F. Marion Crawford nu åter träder in på den svenska förlagsscenen är det inte oväntat just hans skräckhistorier som förlaget Hastur fastnat för. Nu får vi dem samlade på svenska för första gången, i Arthur Isfelts översättning, och med titeln Gengångare. Förutom de åtta novellerna rymmer volymen ett nästan trettio sidor långt efterord av Jonas Wessel som engagerat presenterar Crawford och hans författarskap, i synnerhet novellerna. Åtskilliga av historierna har en anknytning till skepp och hav, vilket förklarar den dramatiska marinmålning av ärkeromantikern Marcus Larson som pryder omslaget.

Lovecraft lyfte alltså fram ”Överkojen” som samlingens mästerverk, och sant är att allt inte håller samma kvalitet. Kanske blir man lite besviken på ”Det döda leendet” som inleder samlingen och framstår som rätt preciös. Men då är det bara att raskt ge sig i kast med nästa novell, ”Den skrikande skallen”, som snabbt fångar läsaren och sedan inte släpper taget. Så följer samlingens längsta novell, ”Man överbord!”, som är en klassisk spökballad transformerad till prosa och kanske bokens mest kusligt suggestiva bidrag. Här finns också en mer folkloristisk vampyrberättelse, och i ”Dockans spöke” får vi en variation på det sedan E.T.A. Hoffmanns ”Sandmannen” klassiska dockmotivet. Slutet här blir väl inte riktigt vad man tänkt sig, vilket nog är att beklaga. Det gäller även ”Vid paradisets vatten” som faktiskt landar i rena idyllen.

Någon kanske också tycker att Crawford förstör den avslutande ”Kungens budbärare” genom att det är så lätt att tidigt identifiera vem den försenade och mystiske trettonde middagsgästen är. Ingen lär bli överraskad när det till sist avslöjas. Men här vill jag till Crawfords försvar säga att detta inte är en novell som bygger på en avslutande överraskningseffekt utan snarare på den stämning som skapas just genom att man så tydligt anar gästens identitet. Snarare än skräck handlar det här om ett slags bitterljuv melankoli. Som författare av sällsamma historier påminner också Crawford mer om Kipling, ibland med ett inslag av Dickens, än om sin landsman Poe. Han framstår överlag som en högst europeiserad amerikan, för att inte rent av säga en brittisk viktorian.

Vad hans Gengångare beträffar så förtjänar novellerna hur som helst att gå igen och hemsöka oss i läsfåtöljen. Det finns en paradoxal trevnad i det kusliga när man själv tror sig sitta trygg.

Men nästa gång ni ska ut på kryssning, om så bara till Tallinn eller Helsingfors, och får hytt nummer 105 – boka om!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.