Hem » Debatt » Jazz i Sverige och Statens Kulturråd och jazzen i Sverige

Jazz i Sverige och Statens Kulturråd och jazzen i Sverige

Teckningar: Sten Wistrand

Det har blåst upp till strid mellan jazz-Sverige och Statens Kulturråd – om man nu vill uttrycka det lite drastiskt. Saken har till och med fått ett tyskt skivbolag och en svensk skivdistributör att gripa in.

Den 14 februari kunde SvT meddela att ”över hälften av landets jazzklubbar får sänkt statligt stöd och 13 svenska jazzföreningar blir helt utan”, vilket ordförande för Riksförbundet Svensk Jazz, Gunno Sandahl, kommenterade: ”Vi befarar att flertalet av föreningarna inte kommer att överleva”. Främst drabbas jazzföreningar i mindre orter där även publikunderlaget av naturliga skäl är mindre. En annan kritik är att beskedet kom så sent att det kan bli problem för klubbar som redan bokat artister som de nu inte kan betala. Kulturrådet ser det dock som en både önskvärd och nödvändig omfördelning av stödet.

Efter att årets fördelning var klar skrev Gunno Sandahl och Karin Inde för Svensk Jazz ett öppet brev till Kulturrådet där de framförde sin kritik i sex punkter.

Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell svarade den 28 februari med ett långt och likaledes öppet brev till Svensk Jazz, där han på oklanderlig byråkratprosa tillbakavisade kritiken, hävdade att allt gått rätt och demokratiskt till och laddade med modeord som rättssäkert, transparent, flexibelt och effektivt – samt uttryckte att man förstås har ”förståelse för att ett avslag för en aktör som tidigare haft verksamhetsbidrag i flera år är en besvikelse, och att det kan påverka verksamheten”. Så kan det ju vara, även om det knappast är en tröst för de drabbade. Han meddelar också att de ”bedömningsgrunder som vägt tungt i besluten är kvalitet, förnyelse och utveckling, mångfald, geografisk spridning av arrangörer samt ett jämställdhetsperspektiv” – något som alltså främst tycks ha drabbat jazzklubbar på mindre orter. Det kanske man borde se närmare på, till exempel ur ett regionalpolitiskt perspektiv.

Och nu har alltså ACT Music och Naxos gripit in i diskussionen med ett eget öppet brev. Någon kanske undrar vad ett tyskt skivbolag och en svensk skivdistributör har med saken att göra, då de ju knappast berörs av beslutet. Men man solidariserar sig med Svensk Jazz och med de ”hårt jobbande, turnerande artister och musiker som redan har det kämpigt på en tuff marknad, särskilt i Skandinavien” och som i många fall återfinns på just ACT Music eller på bolag som distribueras av Naxos, t.ex. ECM, Prophone och Ladybird. Här hittar vi artister som Bobo Stensson, Lars Danielsson, Jan Lundgren, Victoria Tolstoy, Rigmor Gustafsson, Nils Landgren, Isabella Lundgren, Amanda Ginsburg och andra.

Enligt Kulturrådet finns ingen arrangör vars verksamhet står och faller med det statliga bidraget som är marginellt jämfört med det kommunala stödet och biljettintäkterna. ACT och Naxos anser tvärt om att det finns en risk att många av de små och ideella föreningar som idag håller igång den svenska jazzscenen kan tvingas lägga ner verksamheten. Gunno Sandahl är också rädd att de föreningar som blivit av med sitt statliga stöd riskerar att även för­lora sitt kommunala bidrag då kommunerna gärna sneglar på statliga beslut.

Vill man själv se hur pengarna har fördelats kan man gå in på Kulturrådets hemsida där summorna redovisas. Här kan man bland annat konstatera att Örebro Jazz & Blues Club i år får 90.000 och att Hallsbergs Jazz- och Bluesklubb får 51.000. Eskilstuna Jazzklubb har lyckats bättre och kan kamma hem 180.000. Men den stora vinnaren i landet är, kanske inte oväntat, Fasching i Stockholm som tar in 1,2 miljoner. Riksförbundet Svensk Jazz får 1,75 miljoner till sin verksamhet.

Att jämföra med förra året fördelning är meningslöst. Då fick Svensk Jazz hela 6,1 miljoner men hade i uppdrag att fördela dessa pengar till arrangörer runt om i landet. Nu söker alltså alla direkt från Kulturrådet. Det gör att på 2018 års fördelningslista nämns varken Fasching eller Örebros, Hallsbergs och Eskilstunas jazzklubbar.

Så vad det handlar om är inte i första hand det totala bidragsbeloppet utan snarare makten över pengarna och mer specifikt makten att fördela pengarna och vem man anser har störst kompetens att bedöma vilka som ska få hur mycket.

Inte bara Svensk Jazz har reagerat på den nya ordningen utan även Björn W Stålne på Kammarmusikförbundet som, liksom Sandahl, också oroas av vad som blir följden av de nya ansökningsprocedurerna: ”Den stora frågan, som ställs av många mu­sikarrangörer, är om det är de som är skick­ligast att fylla ansökningsblanketterna eller de som har den värdefullaste verksamheten som premierats?” Den frågan klingar säkert välbekant för alla som någon gång sysslat med att söka pengar från olika myndigheter, råd och fonder. Rimligen kommer Svensk Jazz, och förhoppningsvis även Kulturrådet, att noga studera vad konsekvenserna av den nya ordningen blivit för jazzen i Sverige och inte minst för de små jazzklubbarna på de små orterna.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree