CD: Sången om den eldröda blomman av Armas Järnefelt
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 30th, 2019
Armas Järnefelt: Song of the Scarlet Flower (Ondine/Naxos). 2 cd. Speltid: 46’40 + 52’54.
Gävle Symphony Orchestra, Jaakko Kuusisto (dirigent)
Betyg:
–
Armas Järnefelt (1869–1958) var på sin tid en framträdande musikprofil som tonsättare och dirigent, både i Finland och Sverige. Dessutom kom han från en kulturellt ”belastad” familj och var svåger till ingen mindre än Jean Sibelius – vilket kanske inte var någon självklar fördel för Järnefelt som kompositör. Men även om hans musik inte kan mäta sig med svågerns så rymmer den ett opus som gör honom till pionjär, nämligen filmmusiken till Mauritz Stillers helaftonsfilm Sången om den eldröda blomman från 1919. Den kompletta filmen tycks förkommen, men kanske ligger en kopia någonstans på en hylla och väntar på upptäckt. Även Järnefelts kompletta partitur betraktades länge som borta, men se, på 1980-talet återupptäcktes det. Men vari bestod hans pionjärinsats? Jo, musiken är den första som specialskrivits direkt för en nordisk långfilm och som noga följer dess scenväxlingar och klippning. Det försatte Järnefelt i en del svårigheter, men till sist var han nöjd med resultatet. Det är symfoniorkestern i Gävle under Jaakko Kuusisto som nu anförtrotts uppdraget att göra den första kompletta inspelningen.
Mauritz Stiller (till höger) på väg till Amerika 1925 tillsammans med Greta Garbo.
Att Stiller vände sig till just Järnefelt kan bero på att han var verksam i Stockholm vid den här tiden och dessutom hade stor vana att arbeta med scenisk musik. Men hans ursprung spelade säkert också in. Stiller var född i Helsingfors och filmen bygger på en roman av den finske författaren Johannes Linnankoski. En finländsk tonsättare skulle alltså kunna tänkas ha lättare att hitta den rätta tonen för dramat.
Handlingen utspelar sig till stor del i allmogemiljö, och ett alternativt namn på filmen hade kunnat vara ”Flottarkärlek”. Vi följer nämligen flottaren och karlakarlen Olof som avverkar den ena kvinnan efter den andra under sin folkliga Don Juan-karriär. Järnefelts musik är tydligt förankrad i nationalromantiken och anknyter gärna till ett folkmusikaliskt idiom. En del är rent stämningsskapande, annat ingår så att säga direkt i handlingen som när fiolen spelar upp till dans. Här finns en nordisk ton, men jag får snarare Hugo Alfvén än Jean Sibelius i tankarna. Vid ett tillfälle undrar jag också om inte Järnefelt inspirerats av Bizets musik till Flickan från Arles. Samtidigt måste jag nog säga att musiken inte är lika anslående som Bizets och Alfvéns. Men man måste komma ihåg att det är fråga om just filmmusik som är tänkt att fungera ihop med rörliga bilder.
Armas Järnefelt (till vänster).
Att den är episodisk och rapsodisk ligger i sakens natur, även om Järnefelt också arbetar med ledmotiv för att skapa en helhet. Ibland kan det bli lite utdraget, nu när det som var tänkt som bakgrund till en filmsekvens ska stå på egna ben. Och så undrar jag lite över det i mina öron överflödiga pianot i orkestern. Kan det vara så att Järnefält satt fast i en föreställning om att det i samband med stumfilm trots allt måste finnas med ett piano i någon form, även om man har en hel orkester till sitt förfogande? Men det mesta av musiken håller trots allt utmärkt att höra i egen rätt.
När det gäller tolkningen har jag av naturliga skäl ingenting att jämföra med. Ett allmänt intryck är att den kan bli lite tung och trög. Det kan visserligen ge den rätta tidskänslan; jag kan mycket väl tänka mig att det klingade ungefär så här när det begav sig och Järnefelt själv ledde orkestern vid filmpremiären på Röda Kvarn i Stockholm den 14 april 2019. Men jag tror att själva musiken hade vunnit på en del högre tempon och ett intensivare spel. Inspelningen är hur som helst av såväl musik- som filmhistoriskt intresse, och nog vore det roligt om originalfilmen hittades, så att man fick höra musiken i dess rätta sammanhang. Dessutom blir jag nyfiken på Linnankoski; Sången om den eldröda blomman blev en internationell succé när den kom och har filmats minst fem gånger.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
