Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Violinkonsert nr 2 av Allan Pettersson

CD: Violinkonsert nr 2 av Allan Pettersson

Allan Pettersson: Violin Concerto No. 2; Symphony No. 17 (fragment) (BIS/Naxos). Speltid: 61’06.

Ulf Wallin (violin), Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

 

Betyg:

Allan Pettersson var först och främst symfoniker – något som också märks i hans stora 2:a violinkonsert. Man ska inte förvänta sig en traditionell konsert i tre satser där solisten intar en tydlig position mot orkestern. Här har vi ett verk i en väldig sats, precis som de flesta av Petterssons symfonier, och liksom flera av dessa spänner den en väldig båge, fylld av vånda och konflikter, för att till sist mynna ut i ett slags tröst och försoning. Här sker det genom att fiolen hittar fram till den innerliga melodin i Petterssons barfotasång ”Herren går på ängen”, en melodi som introduceras tidigt och ligger som en underström genom verket.

Med en speltid på sådär 55 minuter hör konserten till de längsta som skrivits för violin och i sin stora ambition hemma i samma division som konserterna av Reger, Elgar och Morton Feldman. Men annars är de förstås av olika karaktär. Det är ett krävande verk, och det är inte säkert att det öppnar sig första gången man hör det. Men man drabbas nog ändå av den starka uttryckskraften och av den avväpnande skönheten i de melodiska partierna – och så vill man höra det igen. Det är ett verk att återvända till.

Pettersson kallade själv konserten för ”en symfoni för violin och orkester” där violinstämman ofta är en integrerad del av orkestern. Det hindrade inte att han efter uruppförandet reviderade verket och något lyfte fram solostämman så den inte skulle drunkna. Den första versionen finns på skiva med Ida Haendel (Caprice), som uruppförde konserten 1980 tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester under Herbert Blomstedt. Den andra och definitiva versionen spelades in 1999 av Isabelle van Keulen och radiosymfonikerna under Thomas Dausgaard (cpo). Det är en på alla sätt enastående bra cd.

Inspelningen med Isabelle van Keulen och radiosymfonikerna under Thomas Dausgaard (cpo).

Men nu utmanas den av Ulf Wallin och Norrköpings symfoniorkester under Christian Lindberg. Man kan naturligtvis dividera om vilken som är bäst eller vilken man tycker bäst om. Och jo, jag håller nog fortfarande på van Keulen för hennes oerhört vackra, innerliga och lite dröjande ton som ger barfotasångens lite naiva melodi en naken och gripande framtoning. Men den här konserten håller för olika tolkningar, och Wallins mer direkta tilltal och något robustare spel fungerar också, och herregud, visst spelar även han med en underbar känsla för melodiken och den ogarderade skönheten. Och i Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna visar återigen vilken känsla de har för Allan Petterssons musik. Däremot kan jag finna det rätt poänglöst att spela in ett sju minuter långt fragment ur vad som kanske skulle ha blivit Petterssons 17:e symfoni. Jag är inte så säker på vad den stridbare tonsättaren skulle ha tyckt om det tilltaget.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree