CD: Edda II av Jón Leifs

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juli 1st, 2019

Jón Leifs: Edda, Part II: The Lives of the Gods (BIS/Naxos). Speltid: 65’10.

Hanna Dóra Sturludóttir (mezzosopran), Elmar Gilbertsson (tenor), Kristinn Sigmundsson (bas), Schola cantorum, Iceland Symphony Orchestra, Hermann Bäumer (dirigent)

 

Betyg:

–

I sommar sätter Västanå Teater upp Eddan, och det är ingen mindre än Jon Fosse som står för dramatiseringen av detta fornisländska diktverk. Som vanligt kan man förvänta sig mycket musik och dans i teaterladan vid Rottneros. Men man kan nog inte förvänta sig att musiken ska låta som när islänningen Jón Leifs (1899–1968) gav sig Eddan i våld i ett minst sagt mäktigt oratorium. Del 1, ”Världens skapelse”, spelades in av BIS för tolv år sedan. Och nu, äntligen, föreligger del 2, ”Gudarnas liv”. Leifs planerade även en tredje del, ”Ragnarök”, och en fjärde, ”Återuppståndelse”. Ingen av dessa blev fullbordad, men av ”Ragnarök” finns ungefär en timmes musik. Den lär fordra väldiga styrkor för att framföras och vara Leifs mest krävande verk. Och då ska man komma ihåg att han inte ens i vanliga fall brukar spara på krutet. Om någon tonsättare ska kallas vulkanisk är det Jón Leifs.

Leifs Edda har en lång historia. Den går tillbaka till 1928, när han tänkte sig att tonsätta Völuspá (Völvans spådom). Två år senare hade han utökat planerna till ett storskaligt Edda-oratorium och började sammanställa texter ur Den poetiska eddan och andra källor. Först 1935 var det dags att ta fram notpapper och fyra år senare var del I var klar. Men att hitta någon som var beredd att uruppföra ett verk av det här slaget var inte lätt. Faktum är att Edda I fick vänta till 2006 för ett komplett framförande. Då hade Leifs varit död i 38 år. Så det säger sig självt att han inte heller fick höra Edda II, som han slutfört 1966. Det verket fick sin urpremiär så sent som förra året. Det var i samband med det som man klokt nog passade på att göra denna inspelning.

Vi hör ungefär samma krafter som gav oss del I, vilket innebär att Schola cantorum och Islands symfoniorkester dirigeras av Hermann Bäumer. Och så har vi tre solister. Introt kan föra tankarna till Wagner och kanske början på Richard Strauss Also sprach Zarathustra (före kulminationen) – och efter sina studier i Leipzig var Leifs förvisso väl bekant med Wagners musik. Men han ansåg också att tysken inte hade den rätta känslan för de gamla nordiska dikterna och sagorna. Själv ville han ge dem en musik sprungen ur det isländska språket och den isländska naturen och historien.

Edda II är, som man kunde vänta sig, ett oerhört kraftfullt verk med tungt och envetet hamrande rytmer, lite som hos Galina Ustvolskaja. Slagverkarna har just inga vilopauser, och de får ofta ta i rejält. Det är som om Tor går loss med sin Mjölner eller dvärgarna svingar sina släggor (men dvärgarna förekommer förstås inte i detta verk om gudarnas liv). Edda II är mindre varierat än Edda I, som rymmer stämningsfullt melodiska inslag. Men här finns en betvingande urkraft som en rockgrupp som Rammstein säkert skulle kunna gå igång på. Låt oss nu innerligt hoppas att BIS även spelar in den tredje delen, ”Ragnarök”.

Den som kommer ny till Jón Leifs musik skulle jag nog rekommendera att börja med orkesterverk som Sagasymfonin, Geysir och Hekla (BIS). Men har man väl upptäckt denne särpräglade tonsättare så vill man säkert gå vidare, och då hamnar man förr eller senare i Eddan. Och det lär man inte ångra.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.