Scen: Hjalmar och vår herre på Stadra Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen lördag, juli 6th, 2019

Stadra Teater

Hjalmar och vår herre

Manus: Ylva Eggehorn

Regi: Karin Jonzon Parrot

Scenografi: Ebba Forstenberg

Koreografi: Catrine Örman-Oskarsson

Kostym/mask/dockmakare: Agneta von Gegerfelt

Ljusdesign: Andreas Bernthsson

Medverkande: Magnus Wetterholm, Sara Glaser, Bodil Carr Granelid, Rune Jakobsson, Eva Haldert, Lasse Forss, Måns Hammarström, Anton Hellberg, Lovisa Carlsson, Neryse Klaassen, Filippa Persson, Theodora Källqvist, Hilda Svedbro

Musiker: Erik Andersson (piano), Anna Johansson (fiol), Sara Glaser (dragspel).

Premiär den 5 juli 2019

 

På Stadra Teater blandar man fantasins kraft så det står härliga till. En Hjalmar Bergman som gör piruetter med en resväska och i nästa stund talar allvar med Gud. Beatleslåtar eller en hel ensemble som plötsligt bryter in från sidodörren och skanderar ”Måne över Grecken!” (Brechts och Weills ”Moon over Alabama” som en bergslagshyllning till sjön intill spelplatsen).

Stadra har en unik förmåga att blanda den mest kvalificerade dramatik eller poesi med en slags den glada amatörismens eller lokalrevyns oförställda glädje, eller om man ska vara ärlig, även dess brister. Det fanns tablåer i den nya uppsättningen som inte riktigt platsade, tycker jag. Men det gör mindre när helhetsintrycket är att Stadra återigen lyfter fram den svenska litterära historien och dess gestalter – riktiga och påhittade – med charm och lust.

Inledningen är smått genial. Regissören Karin Jonzon Parrot låter en rad av Bergmans mest kända gestalter tala till oss, med utstuderad artikulation och där varje replik avslutas med ett tydligt ”punkt”,  ”komma” eller kombinationen ”utropstecken-frågetecken”. Att det handlar om litteratur, och ett lekfullt sätt att visa den, blir glasklart för oss från första stund. Strax dyker två vitklädda figurer upp och propsar på att bli ”skrivna” – åtminstone i en novell. Det är de Oskrivna karaktärerna som går där och väntar på Bergmans penna.

Ylva Eggehorns text är fylld av vackert formulerade sentenser. Bergman säger till exempel: ”Jag saknar mig”. Och där i Berlins utsvävande nattliv blir kärleken ”som en svart magnet i mörkret”. Bergman är på en av sina sista resor till Berlin, 1928, för att skriva på en ny, utlovad roman åt Bonnier. Men också för att leva ut sina lustar, sexuellt och med olika stimulantia. Men han är trött, han saknar sina framgångsrika år. Han har brutit med hustrun Stina, men saknar henne alltmer.

Stadras teaterscen har sina klara begränsningar. Det är trångt och det är pelare uppe på scenen. Men när ljusdesignern Andreas Bernthsson och scenografen Ebba Forstenberg gjort sitt, så förflyttas vi till hotellrummet i Berlin där ljuset faller in från ett fönster och där ett fåtal rekvisita, som en säng, lite kläder och en resväska räcker för att göra det pulserande levande. Längst till vänster sitter musikensemblen i ett rödskimrande ljus och sätter Berlins 20-talsstämning, som vi känner igen just nu från ”Babylon Berlin” på SvT.

Magnus Wetterholm sjunger Marlene Dietrich-sånger och äger scenen lika stort som när han sjunger Brel. Sara Glaser har en tunnare röst, men det exakta och eftertryckliga hos henne gör att jag känner en laddad uppmärksamhet. Glaser kompletterar också med sitt dragspel den ”trio” som består av pianisten Erik Andersson och violinisten Anna Johansson. ”Världens minsta trio”, enligt teaterdirektören Magnus Wetterholm, som även han överraskande får dyka upp! Den begränsade trion skyller han uppgivet på ”besparingar”… Han får också tillfälle att klaga över svårigheterna att sälja in Gud och Hjalmar Bergman hos en del sponsorer!

Ja, Stadra lyckas alltså både leka och skoja om Bergmans allra sista, svåra och sjukdomsfyllda tid. Samtidigt som allvaret finns där och även flera intressanta perspektiv på personen Bergman. Inte minst hans självupptagenhet. När han i en tablå minns sitt kärleksmöte med Stina är det inte henne han minns, utan hur HAN förvandlades. Skrivandet som ett sätt att slippa verkligheten, att bli levande. Fantasteriet, depressionerna och begären. Eggehorn rymmer dem alla i sin text. Den finaste bilden handlar om den lille, rädde pojken som blivit inlåst i en kyrka. När han finner nyckeln, öppnar sig fantasin igen för den åldrade Bergman där på sitt rum i Berlin, omgiven av sina litterära gestalter.

Regissören har alltså fått hantera mycket text. På alla händer gestaltas den också övertygande av skådespelarna. Här kan nämnas Lasse Forss som en blytyngd clown (Jac) och Rune Jakobsson som Joe Meng från ”Patrasket”, där det kändes att en hel annan historia låg och vibrerade i hans spel. Stadras ungdomsensemble är också imponerande säker och spelsugen.

Nej, det är den dramatiska linjen som inte håller riktigt. Det märks i andra akten där det spretar riktigt ordentligt. Första akten slutar med att det bergmanska persongalleriet tillsammans laddar upp för en framstöt mot sin skapare. Men den kommer av sig och i stället tar Oscar Wilde över. En frände till Bergman på olika sätt och laddat spelad av Sara Glaser.

Men Stadra hittar alltid ”hem” till slut. Även Bergman och hans figurer njuter mot slutet av ”månen över Grecken”. Och publiken av ännu en njutbar föreställning i teaterfantasins högborg i Bergslagen.

__________

Martin Dyfverman

Foto: Dragan Popovic