30 år sedan murens fall

Inlagd av Sten Wistrand Krönika lördag, november 9th, 2019

 

”En mur som öppnas efter tre decennier är en metafor med universell kommunikationskraft. Ett av DDR-ledarnas groteska planeringsfel vart att de, för att säkra ’det socialistiska fosterlandets’ bestånd, bland alla tillgängliga medel valde just ett som provocerade den elementära frihetskänslan hos varenda människa inom varje språkområde.” (Peter Schneider, 1990)

Berlinmuren var på många sätt en unik mur och som försvarsverk märklig. Till skillnad från de flesta murbyggen genom tiderna var den inte till för att skydda den egna nationen eller domänen från främmande angripare. Den var inte till för att hindra människor från att komma in utan för att hindra dem att ta sig ut. I den meningen fungerade den verkligen som en fängelsemur. Dess officiella roll var emellertid att skydda DDR från infiltratörer och skadligt västligt inflytande. Så betecknades den också ”den antifascistiska skyddsvallen”. Däremot sa man naturligtvis inte vari det reella hotet bestod, nämligen att alldeles för många östtyskar fann livet i väst mer lockande än livet i öst och därför helt enkelt valde att lämna sitt land; bara i augusti 1961 flydde nästan 50.000 från öst till väst. Det var inte bara en propagandaförlust; det hotade även att dränera DDR på den arbetskraft man var i starkt behov av.

Nu firar vi alltså att det är trettio år sedan muren föll – eller mer exakt: öppnades. Återigen ser vi bilderna på en förvirrad Günter Schabowski som inför pressen meddelar att det blivit tillåtet att passera gränsövergångarna och att detta beslut redan trätt i kraft (vilket det i själva verket inte alls hade). Så drog människomassorna mot muren och desorienterade gränsvakter visste inte vad de skulle göra. Tack och lov valde de att öppna gränsen i stället för att öppna eld. Sedan dröjde det inte länge förrän demonstrationsropen ”Vi är folket!” övergick till att bli ”Vi är ett folk!”, det vill säga: vi är inte östtyskar och västtyskar, utan vi är alla tyskar. Nu när euforin lagt sig och ”ostalgin” frodas i vissa kretsar väcks också frågan hur mycket av öst och väst som trots allt dröjer sig kvar.

En som tidigt, sju år före murens fall, ställde sig frågan om muren inte bara var en fysisk realitet utan även kommit att bli en mental var den (väst)tyske författaren Peter Schneider. Det gjorde han 1982 i Murhopparen (på svenska 1984, översatt av Eva Liljegren). Bonniers betecknade den av någon anledning som en roman trots att den snarare är en essä. När boken kom ut hade muren stått i drygt tjugo år; den började byggas natten mellan den 12 och 13 augusti 1961 och blev med åren allt mer sofistikerad. Men den fråga som intresserade Schneider 1982, och som känns lika aktuell idag, är den om muren i huvudet snarare än den om muren genom staden. Han föreställer sig att vi är långt mer präglade än vi vill erkänna av de stater där vi växt upp; statens synsätt och värderingar har gått in i oss mer genomgripande än vi vill tro, och det oavsett om vi anser oss sympatisera med den eller inte. Därför drar han slutsatsen: ”Att riva muren i våra tankar kommer att ta längre tid än något rivningsförsök behöver för den synliga muren.” Det är svårt att säga annat än att han fick rätt.

Titeln Murhopparen kan lätt föra tankarna till flyktförsök. Murens historia är ju också historien om dem som försökte ta sig över den – eller under den. Några lyckades, andra fängslades, åter andra sköts till döds. De vanliga historierna handlar hur som helst om dem som hade som mål att ta sig från öst till väst och där muren var en högst konkret företeelse som skulle forceras på ett eller annat sätt, genom att gräva en tunnel eller konstruera en luftballong eller hoppas på snabba fötter och god förmåga att klättra. Men Schneider fascineras i stället av dem som blivit fixerade vid själva muren och för dem som i handling nonchalerade dess existens och därigenom utmanade själva den ideologiska gränsdragningen. Där är herr Kabe som femton gånger hoppar från väst till öst bara därför att det är den närmaste vägen mellan två platser i Berlin. Där är grabbarna som ett flertal gånger tar sig från öst till väst bara för att gå på bio – och sedan återvänder hem igen. De utmanar murens själva symbolvärde. De vägrar godta det absurda förhållandet att en stad är kluven i två helt skilda delar. De låter inte muren gå genom huvudet. Och här blir naturligtvis Schneiders bok inte bara en bok om Berlinmuren utan ett slags utopi om en värld där vi vägrar godta själva tanken med murar som stänger ute och stänger inne.

Det paradoxala är att den faktiska muren föll först när alla börjat ta den för given – i alla fall i väst. Visst upprördes man rituellt över existensen av denna, på västsidan, världens längsta graffittimålning. Men i praktiken kunde den nog betraktas som en rätt bekväm inrättning. När östtyskarna bröt igenom den 9 november 1989 var trots allt euforin större bland östberlinarna än bland västberlinarna. Och när talet om en tysk återförening, ”Deutschland enig Vaterland”, dök upp var inte entusiasmen påfallande överallt i Europa.

Peter Schneider var snabb med en ny bok: Efter muren: En resa genom den tyska nationalkänslan (på Norstedts 1992, i översättning av Lars W Freij). Här kommenterade han den paradoxala situationen ironiskt med orden: ”Med andra ord kan man hävda att de flesta medborgare i Förbundsrepubliken kände så som Honecker förgäves talade om för sina undersåtar att de borde känna, under det att DDR-medborgaren bevarade de starka känslor för enhet som Helmut Kohl utan större framgång påminde sina tyskar om.” Schneider tänkte sig att den tyska delningen borde utgöra ett enastående sociologiskt material att studera och ansåg att det värsta som kunde hända var att man sopade problemen under mattan i en ”tigandets och förtigandets stora koalition”. Historien blir man aldrig av med, och ingen kan väl påstå att dagens situation motsäger honom.

Samtidigt publicerade Wolf Biermann Daidalos fall (på Norstedts 1992, i översättning av Per Landin). Här talar ett helt annat temperament än den eftersinnande Schneider. Biermann är brutal och drastisk och skräder inte orden när han talar om hur hjärtligt trött han är på självömkande ”ossies” och hur anblicken av självgoda ”wessies” gör honom spyfärdig. Han gläds över DDR:s fall, och den gamle socialisten betraktar kommunismen som en fullständigt död idé. Han konstaterar att folket ”jublar dumt över den snabba återföreningen, medan de vänstersinnade kulturarbetarna lipar. Det är rena farsen.” Och i de östra delarna går historien igen i nya kostymer när punkare (barn till den intellektuella halvoppositionen) slåss med skinheads (barn till partifunktionärer, poliser och Stasifolk).

Men den bild som sätter sig starkast är den som avslutar Schneiders Efter muren. Kapitlet handlar om murhundarna. När Honecker flydde lämnade han inte bara kvar 17 miljoner tyskar utan även tusentals schäferhundar. När muren föll förlorade de inte bara sina uniformerade förare utan också sina hundgårdar. De herrelösa hundarna kom att engagera djurskyddsföreningar, privatpersoner och hundexperter på båda sidor om gränsen. I väst talades om ”dräparbestar” som omöjligen kunde placeras om som familjehundar – vilket väckte indignation i öst där hundarna snarare sågs som ”offer för stalinismen” och i behov av förståelsefull omvårdnad. De flesta fann i alla fall till sist nya ägare och tycktes anpassa sig väl, vare sig det gällde västlig burkmat, hissar eller åsynen av dvärgpudlar i stickad kofta. Det finns bara en hake, skriver Schneider:

”När deras nya herrar är ute och promenerar med dem på det område där muren en gång stod visar de sig plötsligt döva för alla tillrop och börjar springande avpatrullera en inprogrammerad sträcka, utan att vika av vare sig åt höger eller vänster. Muren är nu så grundligt försvunnen att inte ens infödda berlinare längre kan ange exakt var den en gång stod. Endast murhundarna rör sig, liksom i ett osynligt koppel, med sömngångaraktig säkerhet utefter den gamla gränslinjen, som ju aldrig förlöpte rakt utan ledde i en vild sicksackbana genom staden, och de beter sig precis som om de sökte eller kanske saknade något …”

Nu är de, hundarna, förstås döda allihop. Ändå känns de mycket levande, och nog springer de där än – i en eller annan form och på ett eller annat sätt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.