Hem » Essä » Samtidskonsten – Konstens panteon för de tidsenligt otidsenliga

Samtidskonsten – Konstens panteon för de tidsenligt otidsenliga

”Ingen tid är samtida med sig själv” (Jacques Derrida)

”den samtide är den otidsenlige” (Agamben – Nietzsche)

Vid flera utställningstillfällen i Örebro har man till rubriken häftat ett trosvisst NU. Vilket antagligen är ett omedvetet klavertramp, men även oreflekterat och okunnigt.

I ett pågående nu – ett till våra dagar stegrat tillstånd vars klimax måste betraktas som patologiskt, rör sig konsten inom ett avgränsat område där anakronismer bygger konstverken utan förankring i historien.

Detta gäller både det genuina och spekulativa intresset för samtidskonst.

Det kallas ”presentism”.

Jag har tidigare påpekat att postmodernismen hoppades över, och att samtidskonsten tar vid där modernismen slutade. Modernismens ”nyhet” har blivit samtidens ”nuhet”, vilket anger grad av samtidahet istället för relativ samtidighet. Gemensamt för båda är historismens historiesyn där all konst i den konsthistoria som skrivs ses som en gång levande men nu förlorad, död och begraven.

I den ”dolda modernism” som dröjer sig kvar i diskussionen om samtidskonsten som det nyaste nya infinner sig modernismens essentiella inriktning och dess upptagenhet av tid – något nytt, en nyhet och ett modernistiskt slentriantänkande kring historieskrivning, vilket automatiskt skänker den attraktionskraft i konstvärldens tilltagande ungdomskultur.

Med Samtidskonsten, kontemporalismen, är tidslighet för första gången i historien något villkorat!

Kontemporalism är beteckningen för den mest aggressivt expanderande ism som världen någonsin skådat, samtidigt som ismernas befogenhet sägs vara över. Samtidskonsten etablerar en total, planetarisk, hegemoni på det globala konstfältet, som i sin tur utgör en allt större del av världens kulturekonomi, nyliberalt och senkapitalistiskt marknadsanpassad.

”En växande global expansion i rummet kombineras med besittningstaganden längs tidsaxeln av de medel, resurser och det intresse för äldre konst som burit upp den moderna konstinstitutionen” (Dan Karlholm).

Samtidskonsten definieras som aktualiserad konst – från vilken tidsepok den än kommer. En definition som kortsluter alla hegelianska berättelser om konstens utveckling till förmån för anakrona och heterokrona strukturer.

Från auktionshus och gallerier till nya konsthistoriska institutioner har ”contemporary art” anammats som en bekvämt generaliserande term.

”En uppsättning singulariteter som inte längre inbegriper dem som arbetar hårt för att undkomma dess räckvidd” (Liam Gillick).

Där det medvetna eller omedvetna anammandet av en mentalitet som oavbrutet försöker ”växla in alla temporala erfarenheter och referenser till den starka ’samtida’ valutan” (Dan Karlholm).

I nuets tidlösa och permanent undflyende samtid förhåller man sej till det diskursiva objektet samtiden, vilket inte är en tid utan en struktur av värderingar.

Samtid handlar alltså inte så mycket om tid, utan om klass; om makt och att upprätthålla och upprätta gränser. Beteckningen innebär en kvalitetsstämpel, ett mått – inte på tid – utan värde. Det samtida konstverket aktualiserar sin egen nutid och vänder i stort sett ryggen åt såväl det förflutna som framtiden.

Samtidahet är ett kapital och fungerar ofta som en legering mellan nutidschauvinism och egocentrism, en egenskap för utvalda: en kulturell elit.

Kontemporalisterna lever med illusionen att ha undkommit både historien och konsthistorien; ett tänkande i enlighet med modernistisk konsthistoria.

Samtidens extremt höga abstraktionsgrad fungerar ideologiskt. Så hög att ingen kan ställas till svars.

Men samtid betyder inget inom ramen för en cyklisk tidsförståelse.

Den djupt rotade triaden: dåtid – nutid – framtid är i själva verket starkt ifrågasatt.

Som grundläggande distinktion ersätts den idag med att det är det förflutna som är, medan det närvarande var, ”de vanliga bestämningarna har inverterats”( Gilles Deleuze i Bergsonism) .

Nuet är det förflutna.

All konst är potentiellt samtida, i betydelsen att varje engagerat möte med ett verk är nyskapande.

Men traditionens ”arv är ingen trygg besittning, inget kapital som växer och befästs” (Foucault).

Motståndshandlingarna är många: Det speglande nuet, Samtidskonstens heterokrona estetik och konstinstitutionen, MoMA och narcissismen i utställningen The Forever Now, Contemporary Painting in an Atemporal World; avhandlingar på Stockholms universitet; Liam Gillicks ”Current Art”. Och i Sverige har professorerna Jan-Gunnar Sjölin och Dan Karlholm under många år utdelat kritik. Den senare har givit ut boken Kontemporalism från vilken jag i den här artikeln hämtat åtskilligt, ett konstfilosofiskt storverk vi inte är bortskämda med i Norden.

Popkonsten hänvisade oss till designvärlden med sina korta och intensiva upplevelser, en värld med modet som grund (Lars Fr. H. Svendsen).

När konsten blir event, då omedelbarheten är den främst kvalificerande egenskapen, förvandlas konsten till ren estetik (Kierkegaard).

Heidegger hävdar att ”när allt blir upplevelse för det konsten in i döden”.

Vi översköljs av bilder, inte minst nätets kostnadsfria exploaterande reservoar av både gamla och nya bilder. Om vi struntar i den osynliga intellektuella infrastruktur som det historiska och sociala sammanhanget för konst utgör, så hotar i förlängningen all konst att betraktas som vilken annan bildkultur som helst – och konsten endast motsvara våra fördomar.

Allmänt känt är att konstbegreppet inte längre fungerar som begrepp.

Kommer den fria konstens institutioner i en fri demokrati leva vidare?

Vem tar ansvaret?

Konstnären/auteuren är fortsatt död.

Berthel Martinson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree