Hem » Resor » Sverige: Abisko

Sverige: Abisko

Fjällstationen i Abisko

Länstrafikbolagen i Norrland, som driver Norrtåg AB, lanserade sommaren 2019 ett tågluffarkort: för 995 kr reser man under två veckors tid obegränsat med tåg och buss i större delen av Norrland.
Ett utomordentligt initiativ – och helt rätt i tiden! Intresset för tågresor har som bekant vuxit oerhört. Inte bara klimatmedvetenhet spelar in; även det faktum att svenska kronan sjunkit till nya bottennivåer avhåller många svenskar från att lämna landet.
Norrtågs reseplanerare på webben underlättar reseplaneringen. Extra bra dessutom att man inte måste reservera plats.
Alltsammans börjar i Sundsvall… Jag släntrar omkring i den välbevarade innerstaden: rutlinjeformade kvarter, ståndsmässiga stenhus, vidsträckta torg, esplanader… Övernattning på fräscha First Hotel Strand, med panoramautsikt över hamnen – och den bågformade nya höghöjdsbron, som innebär att stan numera inte korkas igen av E 4-trafik.
Efter en stadig frukostbuffé är det dags att hiva på sig ryggsäcken och bege sig mot järnvägsstationen. Tåget rullar in punktligt. Efter att ha passerat Höga kusten-bron svischar vi fram i 200 km/tim på Botniabanan, invigd 2012 och med Umeå som slutstation. (Den planerade fortsättningen, Norrbotniabanan, vidare upp till Luleå, har utretts i decennier; frågan är om den alls kommer att byggas.)
Norr om Kramfors färd blir landskapet storvulet: Sune Jonsson-aktigt vackra jordbruksbygder, älvar med vitskummande forsar, milsvida skogar, höga berg… I Umeå hinner jag äta lunch innan tåget mot Boden ska avgå. Något tåg kommer dock aldrig – vi får istället kliv på en buss, som efter fyra timmars färd genom vidsträckta vildmarker stannar i Kiruna.
Solen står högt på himlen när jag vid 22-tiden är framme vid det tolv våningar höga Scandic Ferrum: ett hotell i stilren sextiotalsmodernism som skulpturalt reser sig mot den ljusa natthimlen. På översta våningen finns en utsiktsbalkong där många gäster (med eller utan kikare) njuter av utsikten: bortom LKAB:s gruvområde buskbevuxen tundra – och längst i väster reser sig snöklädda högfjäll bortåt Kebnekajse. Strax intill utsiktsbalkongen: gym och bastu med samma hänförande utsikt.
Kiruna – vid förra seklets början en barackstad där gruvarbetare levde under usla förhållanden – belyses av högsommarsol när jag nästa dag får tillfälle att närmare bekanta mig med stan. Bebyggelsen domineras av sextiotalsmodernistiska byggnader i tegel. Det allmänna intrycket av förfall och stängda butiker får efterhand sin förklaring: större delen av Kiruna håller på att flyttas. Flera personer visar mig de ras som inträffat i den djupa ravinen mellan centrum och gruvområdet en knapp kilometer västerut. Ravinen vidgas för varje år som går. En villaägare förklarar att hans hus glider ner mot sprickan med en hastighet av en nästan en meter per år och att vattenledningar i området brister på grund av jordrörelserna.
LKAB vill expandera gruvdriften och har avsatt 25 miljarder för att bekosta en flyttning av Kiruna. Företaget ställer dock krav på kommunen och har till och med uttalat att gruvverksamheten kanske måste upphöra om inte kommunledningen går med på den kostnadsfördelning LKAB vill se. Det är upplagt för en spännande dragkamp mellan industri och kommun.
De västra delarna av Kiruna kommer de närmsta åren mer eller mindre att överges. Redan har den gamla järnvägsstationen rivits, liksom det ikoniska stadshuset. Även Folkets hus rivs inom kort – något som gjort många socialdemokrater upprörda eftersom det inte kommer att ersättas av något nytt. Också Scandic Ferrum ska rivas; ett nytt hotell, som ska krönas med Kirunas första skybar, invigs 2021, i Kirunas nya centrum lite längre österut och där snart åtskilliga kvarter står färdiga.
Kyrkan i Kiruna, av många ansedd som en av Sveriges vackraste byggnader, kommer även den att rivas. Eller rättare sagt: den ska demonteras i delar och sedan återuppbyggas på säkrare mark österut. LKAB:s legendariske disponent Hjalmar Lundbom, som beordrade kyrkbygget, lär ha gett arkitekten i uppdrag att forma den ”som en lappkåta”. Och visst kan man på grund av geometrin, takhöjden och de friliggande träbjälkarna få associationer till något samiskt. Samtidigt speglar byggnaden dåtidens allmänna vurm för det fornnordiska. På taket står bronsstatyer av Christian Eriksson. Altartavlan målades av prins Eugen.
Nästa morgon reser jag vidare till Abisko. Det finns dagligen flera tågförbindelser; de flesta med Narvik som slutdestination.
Jag kommer plötsligt att tänka på att sträckan Stockholm—Narvik i början av 1900-talet trafikerades av fantastiska lyxtåg. Den dåtida ”Lapplandexpressen” präglades av extraordinär komfort. Det fanns enbart förstaklassplatser. Det exklusiva tågsättet bestod av två sovvagnar, en salongsvagn med bekväma länstolar och en restaurangvagn (därutöver en tredjeklassvagn för betjäningen). Förebild för detta svenska lyxtåg var den beryktade Orientexpressen. Och faktum är: Lappland betraktades vid denna tid som ungefär lika exotiskt som Turkiet.
Men resan till Abisko blir denna sommardag överdådig även i ett modern tåg. Att se denna ståtliga vildmarksnatur höjer sinnesstämningen. Här möter en skönhet bortom all vardag. Man känner sig upplyftad av naturens monumentala linjer och starka färger.
Från hållplatsen i Abisko är det bara några hundra meter till Svenska turistföreningens fjällstation. Anläggningen har successivt vuxit sig allt större. Här kan man tälta, bo på vandrarhemsavdelningen eller i huvudbyggnadens komfortabla hotellrum. Jag väljer det senare. Standarden är god, men kostnadsnivån hög. Konstaterandet bleknar dock snabbt bort ju mer jag förnimmer av den trivsamma stämningen (så typisk för STF:s fjällanläggningar). Jag äter middag i restaurangen med fönstervägg mot Torneträsk och fjällen där bortom. God mat, men snålt tilltagen varmrätt, trots ett pris à 260 kr. Efter maten samlas gästerna i sällskapsrummen, fördelade på tre etager. Det eldas i öppna spisen, det spelas spel, det samtalas, det läses i biblioteket. I det så kallade samerummet med många vackra ting på hyllorna sitter två kvinnor alldeles tysta och njuter av miljön och utsikten.
Dagarna i Abisko blir fantastiska. Solljuset flödar dygnet om. Abisko är för övrigt en av Sveriges solsäkraste orter – och årsnederbörden en av landets lägsta. Underbara utflykter: jag vandrar genom fjällbjörkskog och ljusgröna fjällhedar i riktning mot Lapporten, stannar på en kulle där samerna förr hade en offerplats. Eldar, äter matsäck, hänförs av tystnad och mångmilautsikt.
Abiskojokk, bara några hundra meter från STF-stationen, brusar högljutt, med mäktiga vattenmassor i turkosblått. Strax intill finns ett ”lappläger” med byggnader från olika tider. Det finns också ett museum som utförligt beskriver de dramatiska krigsåren på 1940-talet i just denna gränstrakt.
En kväll i STF:s vedeldade bastu, belägen vid stranden av Torneträsk, blir en av flera höjdpunkter. Både enkelhet och lyx… Till det mest minnesvärda: en midnattssolvandring till Nuoljas topp; fjället strax väster om Abisko, nästan 1 100 meter högt och dit man med en linbana tar sig till 900-metersnivån.
Jag följer med en organiserad nattvandring från STF:s station. Från liftstationen (med restaurang) går vi de sista kilometrarna över fjällhedar med prunkande orkidéer och över kompakta, kvarliggande snöfält. Strax före midnatt når vi fjällets topp, med mångmilautsikt i alla riktningar (Kebnekajse i söder). De flesta fjäll lyser med snövita toppar. Guiderna berättar om klimatförändringar som under senare år blivit allt mer uppenbara. Vinterkylan är inte längre självklar, och trädgränsen kryper för varje år allt högre.
Klockan ett på natten, med fjällvärlden insvept i ett gyllene sken, bjuds vi på sekt, renskav och västerbottenost, innan vi så åter tar oss ner mot liften. Sakta glider vi ner i små korgar, tiotalet meter ovanför sluttningens fjällbjörkar. Intensiv fågelsång… intensiva dofter från den ljusa, friska växtligheten…
STF:s anläggning i Abisko har i sommar haft fler bokningar än någonsin. Drygt hälften av gästerna är från utlandet. Intresset för fritidsaktiviteter, sommar som vinter, ökar för varje år. Också fenomenet norrsken attraherar många under mörkerhalvåret. En av guiderna berättar att man nästan varje natt får se norrsken här.
Som alltid: känslan av tomhet när fjällen försvinner och terrängen blir allt mer flack. Det som gjorde avskedet från fjällvärlden extra tråkigt denna gång var anblicken av alla enorma kalhyggen, hela vägen från Murjek till Boden. Inte mycket återstår av de norrländska storskogarna. Enstaka restpartier i naturreservaten – därutöver är det numera fritt fram för industriell naturhantering: ekologisk mångkultur ersätts av monokulturer.
Kommer på kvällen till Umeå – en härlig stad att släntra omkring i en ljus sommarkväll. Nästa morgon: åter mot söder; åter mot vardagen…


Björn Gustavsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree