Teater: Jag, mamma och förintelsen

Inlagd av Björn Reimers Recension, Scen onsdag, februari 5th, 2020

 

Jag, mamma och förintelsen
Av och med Eva Dällerud
Regissör och bollplank: Gunilla Orvelius
Dockmakare: Annika Arnell
Kostym: Jennifer Ljusterås
Filmtrailer: Simon Tarakkamäki och Sebastian Duveng
Produktion: Teaterföreningen Lyset

”Du berättar aldrig något för mig”. Orden som öppnade kranarna och som fick Eva Dälleruds mamma att till slut berätta om sina upplevelser i Hitlers förintelseläger.

Mamma Elisabeth ger en berättelse från lägren som överensstämmer med många överlevare. Tiden i de olika lägren är fasansfulla, kanske speciellt för en ung liten tjej, som tidigare kunde leva ett tryggt och vanligt liv hemma i Ungern innan kriget, och som utsattes för ofattbart lidande, enbart för att hon var född som judinna. Vi har hört dessa berättelser flera gånger och vi slutar aldrig att fråga oss hur det kunde hända. Hur var det möjligt?

På den svagt belysta scenen finns enbart Eva, mamma Elisabeth i form av en docka och en sliten resväska. Berättelsen sker genom en stark dialog mellan mor och dotter. Vi förstår att Eva, som barn, haft svårt att förstå sin mors beteenden som var frukten av det trauma som omfamnat henne och som gjort det ända sedan hon befriades ur lägren och tvångsarbetet 1945.

Det var först när Eva var i tonåren och en vardagskonflikt som uppstår i alla hem där det lever tonåringar som mamma Elisabeth till slut öppnade porten till sitt förflutna.

Eva berättar om sin mamma med stor kärlek. Hon beskriver en mamma som var både oerhört stark men också lika bräcklig. Som kunde bryta ihop av det allra lilla minsta som kunde påminna om lägerlivet samtidigt som hon var ryggraden i familjen där fadern ofta var på resande fot i jobbet. Här finns både sorg och humor.

Föreställningen om sin mammas upplevelser i och efter tiden i Hitlers koncentrationsläger och inte minst sina egna när det gäller att växa upp med en mor, starkt påverkad av sin tid i Auschwitz och andra läger, är väldigt gripande och nära. Det är framförallt berättelsen ur Evas perspektiv som berör mig mest. Hur mammas liv i lägren också påverkat hela familjen under så många år efter krigsslutet och gör det fortfarande.

Det här är historier som aldrig får tystna. Som måste få leva vidare i tron på att det aldrig kan uppstå igen. Idag marscherar nynazister på våra gator. Sociala medier fylls av hat mot judar, muslimer, homosexuella och de som flytt från krig och elände. Vi får därför inte tystna, det är föreställningar och berättelser som Evas som förhoppningsvis får de flesta av oss att knyta näven i fickan och skrika ALDRIG MER. Jag, mamma och förintelsen är en av dessa megafoner som hindrar oss från att glömma. Har du inte sett den, se den, eller boka den. Läs mer på lyset.se du kan också se en liten trailer här.

—

Björn Reimers