CD: Fyra nya album med svensk jazz
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, april 17th, 2020
Peter Asplund: All my Septembers (Prophone/Naxos). Speltid: 63’38.
Peter Asplund (trumpet, flygelhorn, sång), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Lars Jansson (piano), Joakim Milder (tenor- och sopransaxofon), Isabella Lundgren (sång), Big Band Horns
Release: 17 april 2020
De första tonerna lovar gott. En ensam trumpet sätter stämningen med sin klara ton: lite melankoliskt men också coolt. Man fångas. Och fortsättningen håller vad inledningen lovar. Det här är nog det bästa jag hört med Peter Asplund. Han har ju en stark dragning till The Great American Songbook, scatsong och Frank Sinatra. Men den här gången står han själv för alla låtar, avstår helt från scatsong och är så att säga Asplund och inte Sinatra.
Kärnan utgörs av en kvintett som förutom Asplund består av Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Lars Jansson (piano) och Joakim Milder (tenor- och sopransaxofon); Till den sällar sig Big Band Horns, och Isabella Lundgren ger sig till känna på en låt. Men det är ändå kvintetten som sätter sin prägel på materialet. Och här får alla glänsa. Man står tryggt i traditionen och känner uppenbarligen ingen press att vara originella. Asplund har på ett helt annat sätt sin förankring i amerikansk entertainment än jazztrumpetare som Tomasz Stańko och Avishai Cohen eller samtida norska kolleger som Nils Petter Molvær och Thomas Litleskare. Så bjuds också jazzig underhållning på hög nivå med en blandning av ballader och upbeat, allt lika snyggt förpackat och levererat. På ”Melancholia” uppstår också en läcker effekt när Asplunds medmusiker så att säga får leva rövare medan trumpeten mot slutet i tidlöst majestät markerar att den står över bråket. Och så avslutas albumet med en vacker vaggsång.
–
Fredrik Lindborg: A Swedish Portrait (Prophone/Naxos). Speltid: 60’00.
Fredrik Lindberg (baryton-, tenor- och sopransaxofon), Martin Sjöstedt (bas), Daniel Fredriksson (trummor), Daniel Migdal (violin), Henrik Naimark Meyers (violin), Ylvali Zilliacus (viola), Amalie Stalheim (cello)
Release: 17 april 2020
En av de stora legendarerna inom svensk jazz är barytonsaxofonisten Lars Gullin (1928-1976). På ett nytt album, A Swedish Portrait, hyllas han av Fredrik Lindborg som spelar fjorton av Gullins låtar, inklusive hans kanske mest kända: ”Danny’s Dream”. Som albumets titel låter ana vill Lindborg lyfta fram den svenska tonen i Gullins musik. Dessutom vill han framhäva Gullins närhet till både folkmusiken och den klassiska musiken. Det gör han genom att till sin egen trio – som förutom av honom själv på saxofon består av Martin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor – lägga en stråkkvartett. Inom jazzen är ju ”with strings” en återkommande beteckning (Charlie Parker With Strings, Chet Baker With Strings osv.). Men det är inte alls den effekten, som bygger på sötman hos en hel stråksektion, som här eftersträvas. I stråkkvartetten är det inte den unisona stråksången som gäller utan fyra individuella instrument. Resultatet har hur som helst blivit mycket lyckat och njutbart.
–
Svante Söderqvist: Arrival (Prophone/Naxos). Speltid: 59’34.
Svante Söderqvist (kontrabas), Adam Forkelid (piano), Calle Rasmusson (trummor), Adam Bałdych (violin), Maria Winther (sång)
En nordisk ton smyger sig även in på Svante Söderqvists Arrival, kanske allra tydligast på den folkmusikaliska ”Love Song”. Ett antal bidrag är också inspirerade av den norrländska naturen. Men det händer att han blickar utåt och låter sig inspireras av arabiska och armeniska musiker och av Stevie Wonder – och så slår han till med en riktig blues också. På två låtar medverkar den polske violinisten Adam Bałdych, och det är aldrig fel. Annars är det klassisk jazztrio som gäller, det vill säga förutom Söderqvist på kontrabas (ibland cello) hör vi Adam Forkelid på piano och Calle Rasmusson på trummor. Sammantaget har det blivit ett album som jag haft stor glädje av. Det är både varierat och väl sammanhållet.
–
Emil Ingmar: Karlavagnen (Prophone/Naxos). Speltid: 60’30.
Emil Ingmar (piano, keyboards), Fredrik Jonsson (kontrabas), Calle Rasmusson (trummor, slagverk, keyboards), Jonas Knutsson (sopransaxofon), Markus Ahlberg (trombon), Peter Fredman (flöjt, basklarinett), Maria Winther (sång), Erik Tengholm (trumpet)
Emil Ingmars debutalbum Karlavagnen bjuder jazz av lite annat slag, även om Calle Rasmusson dyker upp också här med sitt trumset. Och om Söderqvist höll sig till Norrland från Hälsingland och uppåt har Ingmar mutat in Värmland och ersatt Söderqvists ”Tännforsen” med ”Klarälven”. Här finns också ”Alster” och ”Folkärna” och man anar väl att ”Gössa Anders väg” och även ”Karlavagnen” anspelar på den värmländska hembygden (Karlstad?) och att ”Vattentornet” inte är vilket vattentorn som helst. (Men det inledande spåret ”Karolinabacken” måste väl rimligen ha med Uppsala att göra?) Attityd och sound skiljer sig starkt från Söderqvists trio. Det är inte bara det att Ingmar utökar triobesättningen – förutom Rasmusson möter vi Fredrik Jonsson på kontrabas och Ingmar själv på piano och keyboards – med Jonas Knutsson på saxofon och Markus Ahlberg på trombon. På några spår dyker gästartister upp på flöjt och trumpet – och även Jonas Knutssons hund Bisse får göra sig hörd. Man utnyttjar elektroniken för olika effekter och låter drömska stämningar växla med tuffare tongångar, ibland lite ruffiga, ibland mer poppiga. Man kanske kan säga att Emil Ingmar eftersträvar ett ”modernare” sound som inte är så traditionellt ”jazzigt”. Jag tycker att han är bäst i de mer stämningsfulla låtarna, medan några av de andra kan kännas lite påträngande och gåpåiga. Men det är ett album med en egen prägel, så det ska bli intressant att se vilken väg Ingmar väljer att gå.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
