Samtal med Jan Svante Vanbart – Hippie Emeritus

Inlagd av Kulturdelen Helgesson fredag, april 24th, 2020

2005 kom hans första bok Vi drog. Jorden runt med 68-generationen (Wahlström & Wistrand) och det var då han fick epitetet hippie emeritus av en journalist. I höstas kom en uppföljning NO MAD LIVING. The Story of The Illuminated Elephants utgiven av förlaget Fri Press. Sammanlagt blir det lite över sjuhundra sidor hippie-historik med början 1973. Och nu sitter han vid stillahavskusten i Mexiko och skriver på en tredje del.

I mars (2020) firade gruppen 38-årsjubileum för sin ekoby ”Huehuecoyotl” belägen i bergen utanför Tepoztlán i Mexiko. Med åren har de etablerat ett stort kontaktnät med miljögrupper och ursprungsfolk, i Mexiko, Sydamerika och även i USA. Jan Svante Vanbart har sedan mitten av 1980-talet delat sin tid mellan Mexiko och Sverige. Han har också ett hus i Skåne. Jag känner Svante sedan länge och vi har samarbetat med utställningar om Mexikos kultur.

Jag ringer honom (via Whats App).

Var befinner du dig?

– Jag betraktar vågorna i San Augustinillo i Oaxaca inte långt ifrån Mazunte och Zipolite, den gamla hippiestranden. Som du vet så lyckades vi tillsammans med olika miljögrupper och i samarbete med lokalbefolkningen rädda havssköldpaddorna från att utrotas här i området. Vi hjälpte människorna här att hitta alternativ. Anita Roddick, hon med Body Shop såg till att en del kvinnor jobbade med att framställa en del av hennes produkter och undan för undan har turismen, och i lagom takt, utvecklats. Stränderna här är ju paradisiska, men nu under påskveckan förbjöds folk att gå till stranden och samlas där. Öl och vin fick heller inte serveras.

Det händer att folk från vissa orter tar kontakt med oss. De är oroliga för vad utveckligen för med sig, vad händer med naturen och lokalsamhället.

Förra året blev vi inbjudna till Bacalar, en fantastisk plats på Yucatanhalvön där folk sett hur massturismen vällt fram och skadat både natur och samhällen. Vi åkte dit för att ”peppa” dom med musik och teater och diskutera olika möjligheter.

Och nu har vi fått en inbjudan från Seri-indianerna i nordvästra Mexiko. De vill att vi ska komma dit nästa år. Det är en liten och väldigt utsatt grupp. Vi har en del sponsorer och för att kunna genomföra det här rådslaget, Consejo de los Visiones, har vi fått ett hyfsat bidrag från en amerikan som vi träffat här.

Den andra boken skrev du på engelska. Varför då?

– Det var inte planerat. Större delen av boken utspelar sig i USA och under de åren i slutet av 1970-talet talade jag nästan bara engelska och en del spanska. Minnena var på engelska och kanske vågorna vid havet där jag satt och skrev bidrog till att de vällde fram. Dessutom ville jag att mina vänner i Mexiko och USA skulle kunna läsa boken. Det var viktigt.

Har några kontakter med förlag i USA. Vi får se hur det går.

Och nu skriver du på en tredje del?

– Ja. Den handlar till stor del om Karavanen, ”The Rainbow Peace Caravan”. Den påbörjades 1996 och höll på i tretton år med lite olika deltagare och i olika omgångar. Resan gick genom så gott som hela Latinamerika. Jag var framförallt med under tiden i Brasilien.

Under alla resor har Svante varit gruppens fotograf.

Och allt tog sin början i konstnärskollektivet Drakabygget i Skåne 1973.

—

Text och bild: Bo Helgesson