Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Det vackraste ljuset med Carl Anton

CD: Det vackraste ljuset med Carl Anton

Skivomslag av Carl Anton.

Carl Anton:.Det vackraste ljuset. (Ladybird/Naxos). Speltid: 36’42.

Carl-Anton (sång), Titti Nordemar (sång), Backa Hans Eriksson (bas), Per-Erik Hallin (piano)

Betyg: 

Release: 1 maj 2020

Om jag säger att det idag släpps ett nytt album med herr Axelsson misstänker jag att de flesta skulle se frågande ut. Jag vet inte om det skulle hjälpa om jag preciserade mig och sa att jag menar Carl Anton Axelsson. Men om jag bara säger Carl Anton skulle det säkert klarna. Det är så vi känner honom. Han är ”Carl Anton” (eller ”karlánton”) och inget annat. Det där med att han skulle ha ett efternamn också har man liksom inte ens funderat över.

Stadsgårdshissen var Carl Antons ateljé 1983-2017, efter att han räddat den från att rivas. Idag har den tagits över av fotografen Jeppe Wikström. Foto: Holger.Ellgaard.

Det var ett tag, närmare bestämt tjugofyra år, sedan han gav ut sitt senaste originalalbum, Trubadurens egna visor. Och uppenbarligen hade han tänkt sig att det också skulle bli hans sista. Det var dags att ge sig bildkonsten i våld, skapad i Sveriges häftigaste ateljé i form av gamla Stadsgårdshissen på Söder i Stockholm. Men ödet ville annorlunda. Ödet i det här fallet heter Titti Nordemar och är Carl Antons brorsdotter. Hon lyckades övertala honom att gå in i studion ännu en gång för att sjunga de gamla visorna och även några nya. Det enda motkrav han ställde var att Titti gjorde urvalet och dessutom medverkade på några. Så här har vi nu ett nytt album med Carl Anton, sexton sånger samlade under titeln Det vackraste ljuset. Många förknippar nog Carl Anton med Hans Wahlgrens orkester, och även Jan Johanssons, men här har man valt ett intimare format och nöjer sig med Per-Erik Hallin på piano och Backa Hans Eriksson på bas. Det visar sig fungera strålande.

Carl Anton fick, som så många andra när det begav sig, sitt stora genombrott i Hylands hörna. Det var 1962, och han sjöng bland annat ”Överbyvals”, den där mamma bjuder ”på blåbär med socker och kylskåpskall fil” och vattnet syns minst ett par mil – en av trubadurens många sommarsånger. Det andra stora slagnumret i genren är väl ”Om maskros och tjärdoft”, där han låter alla sina maskrosor finnas, fast han ”vet att de kallas ogräs och bör rotas ut”. Men det är ju ”så skönt att sitta och minnas / små solar i gräset när sommarn är slut”. Det är för övrigt nästan alltid sommar och sol i Carl Antons sånger, och han rör sig inte gärna utanför Stockholm med omnejd. Men begränsning är inte detsamma som inskränkthet. Och som det heter i en av sångerna: ”Att skilja på folk har aldrig fungerat”.

Skivan inleds med ”Jag kan, jag vill”, en visa som ger intryck av att vara skriven direkt för det här albumet (trots att den är äldre). Hur som helst är det en perfekt inledning: ”Jag kan, jag vill / Jag har fått lust att sjunga en gång till”. Att det är en gammal man som sjunger hör man förstås. Carl Anton bör ha varit 86 år när skivan spelades in. Så det är inte så lite imponerande hur väl rösten bär och hur trygg han är i sin sång – ungefär som den ett år yngre Sven-Bertil Taube. Artikulationen är oklanderlig, och sånger som ”Jag kan, jag vill”, ”På livets höst”, ”Gårdstango” och ”Som en sol mot min vägg” får onekligen ett extra känslomässigt djup när de framförs av någon som kan se tillbaka på ett långt liv. Men även de andra visorna får en annan klangbotten, som gör att orden och melodierna klingar nya. Och man slås av raden av fina melodier som han har berikat den svenska vistraditionen med. Den inledande ”Jag kan, jag vill” sticker för övrigt ut lite genom en lätt doft av fransk chanson och av Léo Ferré i Lars Forssells tappning.

Carl Anton, Taubedagen 25/8 2013, Soliden, Stockholm. Foto: Anders Henrikson (Wikipedia)

Om det är någon visa jag saknar i det här urvalet är det den milt ironiska om präktiga ”Moster Marta”, hon som ska med tåget från Herrljunga en januaridag. Och kanske hade den något fallit ur ramen här. Bara detta att det är vinter och att vi befinner oss i Herrljunga – men slutstationen visar sig tack och lov vara Stockholm. Ironi är annars inget man förknippar med Carl Anton, inte ens mild ironi. Han utstrålar genuin vänlighet och, som en av visorna heter, ”Omtänksamhet”. Det enda man möjligen skulle kunna bli arg på när det gäller Carl Anton är väl just det att det inte finns något att bli arg på. Ändå tecknar han ingalunda en pastoral idyll som är så, för att citera  Anna Maria Lenngren, ”menlös att den – bräker”. Och vad är det för fel i att förmedla känslan att ”nu är det gott att leva” (som en annan trubadur uttryckt det)?

Inte ens när han skriver om det rivningsraseri som drabbade Stockholm på 60-talet, och som man kan förmoda fyllde honom med djup sorg, blir han riktigt arg utan försöker se försonande drag. ”Nog river dom ner / för många kvarter” lyder visserligen inledningsraden till en sång, men någon vredgad protest blir det trots allt inte. Den klagande mannen får hela tiden svar av den kära Isabel som envisas med att se allt det vackra som finns, och så får allt utmynna i: ”STAN ÄR TJUSIG I KVÄLL!” Det går liksom inte att ta död på ett sommarförföriskt Stockholm, även om man nog får säga att en del gjort och gör sitt bästa. Kanske är det trots allt lite skönt för Carl Anton att nu ha lämnat Stadsgårdshissen med dess utsikt över det som en gång var Slussen.

I ”Stan är tjusig i kväll” återkommer raden ”Isabel, ja-ha, Isabel, ja-ha”, vilket man kan ta som en hälsning till Birger Sjöbergs somriga stadsskildring i ”Lilla Paris”, den som börjar: ”Frida! ’Ja.’ / Frida! ’Jaha!’” Men till skillnad från Sjöberg är ju som sagt Carl Anton ingen ironiker. Och att jämföra honom med trubadurer som Bellman, Evert Taube, Olle Adolphson, Elisabeth Hermodson och Cornelis Vreeswijk slår också fel. Carl Anton har skrivit in sig i svensk vistradition med en anspråkslösare, men helt egen och mycket älskvärd, ton. Det är gott så.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree