Hem » Krönika » Ann Sidén och konststaden Örebro

Ann Sidén och konststaden Örebro

Jag träffade en konstnärskollega från en annan stad nyligen. Han var avundsjuk.

-Örebro är ju en riktig konststad. Det måste vara härligt att arbeta som konstnär där, sa han.

Jag tittade frågande på honom. Jag kände inte riktigt igen mig. Jaså är Örebro en konststad? Jag tänkte. Och jag försökte att inte vara negativt närkingsk och nedvärderande. Jag bestämde mig för att inte fokusera på att det finns så få gallerier, att det nästan inte skrivs någon konstkritik längre och att företag och privatpersoner i Örebro inte köper så värst mycket konst. Och jag tänkte att allt är ju relativt. Tja, Örebro kanske är en konststad. Eller i alla fall på väg dit.

Det finns en konstskola i Örebro (ja, jag är rektor där), Örebro har ett antal intressanta och relativt storslagna återkommande konstprojekt – främst Örebro Open Art och tidigare Rådhuskalendern. Det finns ett par små gallerier. Ett kulturhus håller på att byggas. Örebro kommun och Örebro region är ganska duktiga på att köpa konst och se till att konst får plats när det byggs nytt eller renoveras. Det finns ateljéstöd för en del av stadens konstnärer.

Det viktigaste är naturligtvis att Örebro har ett antal mycket duktiga konstnärer. Flera av dem har rykte och verksamhet som räcker långt bortanför Välkommen-till-Örebro-skyltarna. Några har till och med internationell verksamhet. Konstnärskåren har visserligen minskat sedan 1970-talet. Och när någon yngre örebroare som har varit borta för att gå på konsthögskola i fem år, kommer tillbaka för att etablera sig här, är det många som höjer på ögonbrynen. Men i alla fall.

En del av dessa konstnärer ser man inte så mycket av. Ett flertal av Örebros konstnärer ställer ut i hemstaden ungefär vart tredje år. Ganska många inte ens så ofta. För örebroarna är det svårt att följa sin stads konstnärer.

Det finns många som vore värda att omnämnas.

En av dem var Ann Sidén som dog torsdagen 7 maj. Jag har varit bekant med henne och hennes konst i många år nu. Första gången jag tittade ordentligt på verk som hon gjort var nog i samband med en utställning på det lilla galleriet Vargen som fanns för ungefär trettio år sedan. Hon hade gjort skulpturer som utgick från inälvor och från arabiska bokstäver. Jag skrev flitigt för Nerikes Allehanda på den tiden. På dess kultursida recenserades i princip alla konstutställningar i länet och jag var en av recensenterna. Anns skulpturer fascinerade mig. Först senare förstod jag hur logiskt det var för henne att just låta bokstäver få form. Eller att låta ordet bli till kött. En symbolisk beskrivning av skapelsen. Men också, mycket närmare, en stark kontakt med det skrivna ordet. Anns far var den legendariske tidningsmannen Henry Sidén som var en hörnsten i Nerikes Allehandas redaktion under tidningens guldålder. En noggrann och ibland sträng man som hade språket i fokus. Denna noggrannhet och språkkänsla blev också Anns. Bland annat la hon under lång tid upp ett arkiv med nästan allt som skrevs om konst i Sverige.

Ann Sidén präglades av stark integritet. Detta var inte alltid till hennes fördel. Hon kom då och då på kant med folk. Ibland med sådana som skulle ha varit viktiga kontakter för henne i konstlivet. Trots att det ibland var otacksamt fortsatte hon ändå att ta ansvar. Hon har suttit med i många styrelser och projektgrupper. Hon var drivande kraft bakom den nationellt uppmärksammade Wadköpings konsthall. Hon startade det nätverk som senare blev föreningen The Art of Sweden, en intresseorganisation för alla fria kulturskapare i Örebro län. Och mycket annat.

Skulpterande konstnärer har en tuffare tillvaro än målare och grafiker. De behöver mer tid, deras omkostnader är större, platserna att visa deras konst är färre. Ann Sidén kände av de grundvillkoren och hade därtill många gånger ambitioner som inte gjorde det lättare för henne. Hennes och mina relationer växlade. Vi har ibland samarbetat. Jag har recenserat henne. Jag har också varit hennes uppdragsgivare ibland. Hon var krävande att jobba med. Men resultatet, till exempel det offentliga verk som finns i USÖ:s M-hus där jag var konstnärlig konsult, har också ofta blivit något utöver det vanliga.

På Våghustorget finns hennes minnesmärke över Anna Lindh. Intimt, gripande och väl anpassat till sitt ämne. Någonstans i Örebro, kanske på slottet, borde också hennes barnvagn i brons ställas upp. Den tillkom när det blev känt att prins Daniel var född i Örebro men är en hyllning till alla barn som också de borde få vara prinsar och prinsessor. Nu är den inköpt av Örebro länsmuseum. På Örebro Konstskola var hon de sista åren en mycket uppskattad gästlärare.

Om Örebro är en konststad så har Ann Sidén bidragit till det.

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion

Texten är en omarbetning av en krönika som publicerades i ETC Örebro för tre år sedan då Ann Sidén fortfarande levde.

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree