CD: Robbie Krieger – The Ritual begins at Sundown

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, augusti 26th, 2020

The Ritual begins at Sundown

Robbie Krieger

2020 Mascot label group/ The players club. Nyligen utkommen.

 

Robbie Krieger är såklart mest känd som gitarristen i bandet The Doors som var verksamma under 60-talets andra hälft och början av 70-talet. Krieger skrev många av bandets mest kända låtar, han tillförde inslag av flamenco, klassisk gitarr och blues, och betraktas som en av 1900-talets mest betydelsefulla gitarrister. Han är känd för att spela utan plektrum, vilket skapar ett väldigt unikt ljud. Men förutom att vara verksam i det psykedeliska band, som The Doors hålls för att vara, har Krieger varit med i flera olika konstellationer och även gett ut sju soloalbum, av vilka det senaste utkom härom veckan. Det är det första albumet på tio år.

Den instrumentala skivan börjar med ”What was that?”, som inger en känsla av storband med horn, jazziga trummor och sparsam gitarr. Krieger låter inte gitarren dominera utan den integreras med den övriga musiken. Självklart är den ändå framträdande på en gitarrists soloskiva men den är inte dominerar inte på ett grovt sätt. Gitarren ligger i mitten av ljudbilden. Skivan och låten i synnerhet arbetar mycket med fraser som varieras, vilket skapar en jamig känsla. Basen gnor. Det är även tacksamt att andra instrument, främst klaviatur av olika slag och horn får ta ett steg framåt och stå i centrum under vissa partier. Det skapar en lekfullhet.

Trummorna och basen håller ihop låtarna väl, men de gör det inte på ett enkelt, tryggt sätt. De är spralliga utan att tappa takten. Vad de spelar är inte alltid det mest tekniskt svåra, men det är det rätt passande för vardera spår. Det finns ingen känsla av att trumma och bas försöker överglänsa de andra instrumenten, de rammar istället in. Fast inte fyrkantigt. De två instrumenten förstår värdet av tillfällen med sparsamhet och tystnad.

Det finns en känsla av krautrock på några av skivans spår, så som ”The drift”. Det viktigaste är inte att enskilda instrument glänser utan att instrumenten tillsammans skapar ett fångande tonfall. Men inslagen av storband och jazz gör att man kanske egentligen inte kan tala om krautrock, men beröringspunkterna finns. Andra låtar, så som ”Chunga’s revange”, är mer klassisk rock med mycket attityd, och oroväckande orglar. Även om tongångarna är hårdare än i The Doors diskografi blir man påmind genom turtagningarna mellan gitarr och klaviatur.

The Doors blev under inspelningarna av sin skiva L.A. Woman (1971) beskyllda av producenten Raul A. Rothchild för att göra loungemusik. På spåret ”Hot head” leker Krieger med musiktypen, töjer på den, bryter den och tillför mycket nytt. Spåret har en känsla av ”easy listening” men den blir inte tråkig för det.

På några spår kan gitarren kännas lite väl distad. Visserligen skapar det en kontrast till det annars så mjuka ackompanjemanget, men det kan bli något skärt. När gitarren bryter ut på det sättet hamnar de andra instrumenten inte bakom men det svälls över. Uppmärksamheten går förlorad. Spåret ”Yes, the river knows” är en instrumental nytolkning av The Doors låt från skivan Waiting for the sun (1968). Titeln torde förmodligen vara en referens till Hermann Hesses bok Siddhartha (1922). Det är en kärnmening i romanen. Tolkningen innehåller ett tillagt utökat solo som sträcker sig en bra bit av speltiden, men den känns just som ett tillägg.

Överlag kan sägas att skivan rör sig inom etablerade mönster men att den gör intressanta variationer och kombinationer. På så sätt är den tillförlitlig men inte tråkig.

—

Isak Adolfsson