Hem » Krönika » Forskardagbok i skuggan av pandemin

Forskardagbok i skuggan av pandemin

Det kom en ritning över riksdagshuset med posten. Den hade legat på riksdagsbibliotekets låneexpedition i ett kuvert med mitt namn på i två månader. Närmare bestämt var det en ritning över riksdagshusets entresolvåning, en halvtrappa upp från kamrarna. Bland konferensrum, bibliotek och vaktmästarrum fanns här också utmarkerat ett särskilt damrum, som ska ha inrättats efter kvinnornas inträde i riksdagen 1921. I samband med arbetet med min avhandling om socialdemokraten Agda Östlund, en av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna, har jag intresserat mig för riksdagen som fysisk arbetsmiljö och själva utformningen av lokalerna.

Kopia av en planritning över Östra riksdagshuset som det såg ut på 1940-talet. Där framgår att ett av hörnrummen kallas ”Damrum” – ett av endast 14 små rum som hörde till andra kammaren. Riksdagshusen byggdes om på 1970-talet och rummet finns inte kvar i originalskick. För närvarande inhyser den delen av Östra riksdagshuset SD:s partikansli. Källa: Joakim Scherp, historiker vid Riksdagsbiblioteket.

En torsdag i mitten av mars strax efter lunch satt jag på pendeln från Södertörn. Jag skulle träffa tv-journalister som gör dokumentär om kvinnliga riksdagspionjärer. Vid Stockholm södra tvekade jag om jag skulle gå av eller fortsätta in mot centrum och gamla stan för att hämta upp det där kuvertet på riksdagsbiblioteket. Under några sekunder övervägde jag detta. Men jag insåg att jag då troligtvis skulle bli lite sen, eller i alla fall riskera att bli lite sen, till mötet och valde därför att stiga av på Stockholms södra och promenera mot Bellmansgatan där kontoret låg.

När jag hittat adressen gick jag ner samma gata till ett kafé. Jag anlände precis efter Agneta Stark, ekonomen, som jag inte känner, men som jag känner igen, och hon upptäckte mig när hon skulle stänga dörren och ändrade sig och öppnade den igen åt mig och bad om ursäkt. Det var ett litet kafé. Från min plats kunde jag höra Agneta Stark samtala med en annan kvinna. Jag uppfattade det som att hon fungerade som mentor åt den andra kvinnan, som berättade om sin forskning inom ekonomi. Agneta Stark förklarade hur pensionssystemet fungerade för sin lärling. Det fanns också visst anekdotiskt material kring debatter som hon varit involverad i när pensionssystemet infördes på nittiotalet. Men framför allt förklarade hon hur det fungerade.

Medan jag drack mitt kaffe och avlyssnade deras samtal associerade jag också till min egen mentor inom litteraturvetenskapen. Kanske jämförde jag på något sätt, jag minns inte. Efter mötet med tv-journalisterna rusade jag till Kvarnen vid Medborgarplatsen där Lovisa Olsson och jag stämt möte för en afterwork. Vi hade delat rum på Södertörn under två veckor. Första dagen hade avdelningsföreståndaren, Christopher Collstedt, presenterat mig för de forskare som fanns där. Lars Ekdahl, som suttit och läst mitt PM om Agda Östlunds första riksdagstal när vi knackade på, frågade om han fick läsa min artikel om valet 1921, som inte är publicerad ännu. Han hade själv skrivit om valet 1920, såg likheter med valet 1928, kosackvalet. Ekdahl berättade om sitt bokprojekt om en banbrytande generation av arbetarhistoriker. Boken skulle publiceras på Arkiv förlag senare under året. Han hade kommit fram till att de medverkande forskarna hållit fast vid sina ideal – det som det arbetarhistoriska stod för levde i högsta grad, bara i nya utvecklade former.

Vid en afterwork på en pub vid Mariatorget några dagar senare hade jag lärt känna flera Södertörnhistoriker. Jag hade tyckt om deras storslagna visioner. Och mitt i allt hade det funnits humor. Jag hade gått därifrån till mitt rum vid Zinkensdamm vid halvelvatiden med en härlig känsla.

Egentligen skulle fler doktorander ha träffats på Kvarnen, men den ena efter den andra lämnade återbud. Lovisa mumlade nåt om armageddon när hon anlände. Det var ödslig stämning i stan. Vi satt vid bardisken och vi var ensamma i lokalen. Det var liksom de där timmarna när samhället verkade hålla på att stänga ner och snart skulle jag själv ta tåget till Malmö. Dagen därpå skulle Håkan Blomqvist komma att vara opponent vid Fredrik Egefurs disputation i Lund – och de närvarande skulle då konstatera att detta nog var sista dagen för den typen av möten. I sin avhandling, som har titeln Gränslösa rörelser för fred 18891914, jämför Egefur den borgerliga och den socialistiska fredsrörelsen.

I sätet bredvid mig på hemresan satt en stressad man som oroade sig för bostadsköpet, aktierna och inställd skidresa. Rädslan just då hos mig var annorlunda än vad den är nu. Just då var jag rädd just för att själv få corona. När jag tappade hörlurarna inne på toaletten fick jag panik. Nu är rädslan annorlunda. Den rör hela samhället på ett annat sätt.

Medan jag skriver dessa rader mejlar min mentor apropå att jag beslutat mig för att tacka nej till medverkan i tidskriften Arbetarhistoria: ”Klokt beslut av dig! Håll tidplanen och splittra dig inte på mer än du måste. Det kommer alltid fler chanser.”

Magnus Gustafson, 15 maj 2020, Malmö

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree