Hem » Essä » Främlingen genom Myten om Sisyfos

Främlingen genom Myten om Sisyfos

Albert Camus (1913-1960)

Det har nästan blivit kutym att när man talar om Albert Camus (1913-1960) essäsamling Myten om Sisyfos (1942) så måste man återge inledningsraderna, nämligen ”det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga.” Essäerna handlar väldigt lite om självmord, för när man säger nej till det – vilket Camus bestämt gör – tvingas man istället bekräfta livet, och det är vad Camus gör i sina essäer. Här ska man förstå essä som personlig redogörelse, i linje med renässanstänkaren Michel de Montaigne (1533-1592) och hans Essayer. Att begå självmord är att låta sig besegras eller att missförstå livet, och om detta redogör Camus. Många har sett Camus Främlingen (1942) som en berättelse om någon som inte bekräftar livet, något som nog också har med den bokens inledningsrader att skaffa. Där heter det att ”mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.” Men det är just för att främlingen, Meursault säger ja till livet som han inte riktigt vet när hans mamma dog, eller hur gammal hon blev, men han kanske inte riktigt har förstått varför än. För man kan leva efter ”påtagliga sanningar, som man genast inser med känslan men som måste vidare utvecklas för att bli tydliga även för tanken”, som det heter i essän. Han har börjat omvärdera alla värden men är inte riktigt klar än. Det är därför han i slutet av boken är vad Camus kallar för ”det absurdas hjälte”. Det absurda är det koncept som den algeriska författarens verk i olika variationer centrerar kring.

Jämsides Meursault var även den antika konungen Sisyfos ”det absurdas hjälte” för Camus. Han strävade efter en mening i en tillvaro som var menings-lös (varje sig meningsfull eller meningslös) – denna utsiktslösa strävan är det absurda. Dessutom sade han ja till livet och älskade det sinnliga. Med list lurade Sisyfos döden två gånger men när döden hann ikapp honom, straffade gudarna honom lika listigt. Han hade att rulla en stenbumling upp för ett berg, och om han – som det berättas i andra myter om honom än hos Camus – tog stenen till dess topp skulle han bli fri och odödlig. Men när han skulle rulla stenen upp för den sista höjningen föll den alltid ned bakom honom och han fick börja om. Och han började om för han ville friheten. Varför revolterar inte Sisyfos mot gudarna än en gång och blir kvitt sitt straff? Han kan inte, för inom den antika mytologin kan ingen upphäva ett gudomligt bud. Det är Sisyfos öde att rulla stenen, hans öde är absurditeten. Men det är just för att han vet att han har en chans att lyckas rulla stenen hela vägen upp till bergets topp och därmed bli fri och odödligt som han mäktar med. För Camus mäktar han med för att han motsatte sig gudarna och hade tagit vara på jordelivet. Det gör stenen till hans, och den absurda kampen blir menlös. För att tala med Friedrich Nietzsche (1844-1900) – som sida vid sida med Fjodor Dostojevskij (1821-1881) var Camus huvudimpulser – kan vi säga att Sisyfos straff är ett exempel på allts eviga återkomst, och att Sisyfos omfamnar det genom att han mer än något annat skulle vilja genomleva det igen, för han älskar det sinnliga livet.

I våras gav Albert Bonniers förlag ut Camus roman Pesten (1947) i ny språkdräkt. Nu återutger man författarens första roman och den essä som tillsammans med dramat Caligula (skriven 1938, uppförd 1944) utgör Camus triptyk över ”en absurditetens upplevelseform”. Det är synd att dramat inte ges ut på nytt, framförallt då Camus främst såg sig som dramatiker och inte essäist eller prosaist. Författaren tillägnar också teatern en betydande essä i sin samling. Även dramat Missförståndet (1944) behandlar absurditeten, och flera referenser till den förekommer i Främlingens andra del. De tre verken i triptyken korresponderar direkt med varandra, varför en läsning av romanen genom essän är att förstå dem utifrån sig själva.

I korthet handlar Främlingen om Meursault som begraver sin mamma för att kort därefter ägna sig åt en rad enkla nöjen, nöjen som bekräftar livet. Solen värmer i de franska departementen som är Algeriet. Han dras in i en härva och tjock i huvudet av vin och solsting, något solen och värmen inte bryr sig om, skjuter han en man på en strand utan att lägga så stort värde i det. Det var en tillfällighet. I rätten blir han snarare dömd för att ha njutit av livet istället för att ha sörjt sin moder än att ha begått ett mord (att mordet är på en arab förklarar varför kolonialmakten fäster mindre uppmärksamhet på själva brottet, något som kan ses som en kritik från författarens sida). Tidigare har han enbart genomlevt det absurda men i sin fängelsecell blir han medveten om absurditeten och hur den ska överkommas. Som det heter i essän: ”Kroppens omdöme är lika mycket värt som tankens […] Vi lägger oss till med vanan att leva, innan vi får vanan att tänka.” Det finns ingen kausalitet i hur man handskas med absurditeten, eftersom den är ett uttryck för brist på logik. För, ”i egentlig mening kan man bara erfara vad man upplever och höjer till medvetande”.

Att ständigt tala om det absurda kan låta tämligen pessimistiskt, men för Camus är absurditeten inte en slutpunkt utan en utgångspunkt. Att man upplever det absurda är en möjlighet att komma bortom absurditeten, samtidigt som Camus är noga med att säga att det absurda ändå alltid finns där. Men man ska genomleva det absurda som om det inte vore absurt, och denna ambivalens distanserar honom från andra av tidens filosofer och författare som Jean-Paul Sartre (1905-1980) som han åtminstone idémässigt men felaktigt kopplas samman med. Absurdisten Camus säger att ”nu visar det sig däremot att livet låter sig levas bättre ju mindre mening det har”, medan existentialisten och den frihetsradikala Sartre hävdar motsatsen. Dessutom intresserar det inte Camus ”huruvida människan är fri eller ej”, eftersom det är en fråga som ligger bortom det han kan ha kunskap om. Camus går ändå i dialog med Sartre i sin essä; han lyfter romanen Äcklet (1938) som ett gott exempel på hur man kan uppleva avståndet mellan sig själv och yttervärlden som just en äckelkänsla. Men det finns ändå skillnader mellan författarna. Desto fler likheter har Camus med den yngre Simone de Beauvoir (1908-1986), främst i sin essäbok Människans revolt (1951), som är en direkt vidareutveckling av Myten om Sisyfos, och mellan de Beauvoirs bok För en tvetydighetens moral (1947).

Camus är tacksam att citera, så varför inte fortsätta? ”Att skapa är att leva två gånger”, säger Camus för genom skapelseakten trotsar man tillvarons stumhet. Han syftar främst på det litterära skapandet, och sådant ska gestalta filosofi, inte demonstrera den. Filosofin ska levas för att bäst artikuleras. Dessutom måste en absurditetens roman vara trogen det absurda, den måste gestalta en ambivalens utan att landa i någon pool. Det absurda verket ger inga svar, utan framställer enbart absurditeten. Detta är också Camus invändning mot Dostojevskij och Franz Kafka (1883-1924) – vars bok Processen det görs många referenser till i romanen – vilka ska sägas att han dock håller högt på grund av flerstämmigheten i deras verk, för att låna en litteraturhistorisk term.

Hur är då Främlingen absurd? Många har uppfattat Meursault som svårbegriplig och det ofta för att man tycker att han är ordkarg. Dessutom blir han svårare att förstå för andra eftersom han själv har genomgått en omvärdering av alla värden. Det är en del av det absurdas karaktärsutveckling. ”En människa uttrycker sig själv mera genom vad hon gör än genom vad hon säger”, lär oss essän. Vill vi därmed förstå vår främling så måste vi se till vad han faktiskt gör.

Camus säger att ”det betydelsefulla inte är att leva bäst utan att leva mest. Det spelar ingen roll för mig om detta är vulgärt eller osmakligt, förnämt eller beklagansvärt.” Varför? För den som lever mest, den trotsar och revolterar mot det absurda. Det är därför Meursault säger att det enda andra liv han skulle vilja leva är ”ett liv där jag kan minnas det här”. Han förstår också varför hans mamma skaffat sig en ny vän på ålderns höst och ”lekt att hon började om.” Precis som mamma har levt om allt, vill Meursault också leva om allt. Här skymtar vi Nietzsches tanke om allts eviga återkomst och att man ska leva så att man skulle kunna återuppleva livet i evighet. Även tanken på att man ska älska sitt öde finns här. Precis som man trotsar absurditet genom att leva mycken, trotsar man genom att älska mycket; ”varför skulle man behöva älska sällan för att älska mycket” frågar sig Camus. Genom den sinnliga kärleken gör man sig fri, men kanske inte fri från det absurda. Ändå trotsar man absurditeten. Det är därför som Meursault önskar sig att Marie, hans flickvän, ska finna sig någon ny, för ”vad hade det för betydelse att Marie idag bjöd sin mun åt en ny Meursault?” Denna syn på kärlek är, enligt Camus, följdriktig med det absurdas insikt. Camus tar ett exempel från teatervärlden. En skådespelare som gestaltar många livsöden har också prövat dem, och i varje gestaltning funnit ett förhållningssätt till den stumma tillvaron. Ju mer skådespelaren spelar, ju mer älskaren älskar ju mer trotsas.

Precis som Dostojevskijs anti-hjälte Ivan Karamazov, en av de fyra bröderna, menar Camus att ”allt är tillåtet”, för Gud är ju – tyvärr – död. Men det måste tillämpas med måtta för annars förnekar man frånvaron av mening till fördel för en inbillad, eller så förnekar man människan strävan efter mening fast att ingen yttre sådan finns, eller i alla fall inte kan nås. Genom måttfullheten är man trogen insikten om det absurda. Man hamnar mellan ja och nej. Meursault brister i sin måttfullhet och låter allt vara tillåtet till överdrift, det är därför han skjuter ihjäl araben på stranden. Även allt som direkt har föregått mordet i romanen och som man kan beskylla Meursault för beror på denna brist i måtta. Detta gör att Meursault både är en romanhjälte och anti-hjälte i ett, samtidigt. Han faller aldrig över i endera ytterlighet.

Det absurda finns inte i världen eller i människan, utan i människans tanke om världen. Det absurda är något som upplevs. Det genomsyrar tänkandet. Därför säger Camus att ”det enda givna är för mig det absurda”. Eftersom han ser det som en dygd att vara redlig måste man vara trogen denna insikt. ”Att kunna hålla sig kvar på denna svindlande bergskam, det är redligt; det övriga är bara undanflykter.” Camus menar att existentielltänkarna innan honom inte har varit redliga. Man har funnit det absurda övermäktigt och velat ta ett språng över det, överbygga det, som Søren Kierkegaard (1813-1855) och Lev Sjestov (1866-1938) gjorde genom att införa en gudomlighet i ekvationen som spred meningsfullhet. Men det absurda kvarstår, enligt Camus. Att så vackla inför faktumet och handla i desperation, kallar Camus för filosofiskt självmord, och det är oredligt. Även att förlita sig på förnuftet till fullo och genom det söka en mening, håller Camus för filosofiskt självmord. Det skapar hägringar. Flertalet ideologier är typfall av detta. Meursault känner detta i sin kropp och det är därför han tar avstånd från det himmelska. När han förhörs av rannsakningsdomaren frågar denna om brottslingen tror på Gud och om han kan underlåta sig och be om förlåtelse. Nej. Något sådant angår inte anti-Krist Meursault, och värmen i förhörsrummet får honom att tappa intresse om Gud, kroppen säger emot. Och fängelseprästen har han inget att säga, har inte någon lust att säga prästen något. Meursault finner Gud oviktig. När prästen omsider besöker säger han Meursault att de stenar som utgör fängelsecellen svettas lidande och att de inger honom ångest. Men Meursault kan inte känna denna ångest inför sina stenar. Gud intresserar inte Meursault, för även om han finns skulle han vilseleda Meursault från insikten om absurditeten. Essäisten Camus skriver: ”Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan mening och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den.” Anledningen till att Meursault kan genomleva det absurda är för att han inte drar den logiska slutsatsen om avsaknad av mening till sin spets, han söker en grekisk-antik måttfullhet.

Camus menar att man förvisso ska acceptera det absurda men samtidigt revoltera mot det. Genom det filosofiska självmordet samtycker man till absurditeten och resignerar. Men genom att revoltera absurditeten försöker människan överskrida den, samtidigt som den ofrånkomligen ständigt närvarar. Man säger först ’ja, absurditeten existerar’ men också ’nej, absurditeten triumferar inte’. Det är denna revolt som det absurdas hjälte hänger sig åt. Det är därför han vet att dricka café au lait och röka en cigarett på sin moders likvaka. Likaså går han och badar, inleder en romans med Marie och ser en komedi dagen efter begravningen. Tillsammans med en vän springer han ikapp en lastbil och åker snålskjuts. Han badar återigen i havet och älskar i sommarnatten. Marie friar till honom. Han finner det lämpligt att göra planer inför sommaren. En krögare säger i början av roman att ”man har bara en mor” och beklagar sin väns sorg. Men att man har mist sin mor betyder inte att man behöver göra avkall på lyckan. Att Meursault dessutom har hållit av sin mor blir tydligt när han börjar försvara sig då han tror att ålderdomshemmets föreståndare förebrår honom för att ha placerat henne på hemmet. Om han hade varit likgiltig inför modern hade han inte brytt sig. Men det är ”inte mitt fel” att mor har dött, livet går vidare precis som förr.

När åklagaren beskyller Meursault för att ha rökt och druckit kaffe med portvakten vakan, invänder advokaten att både den svarade och portvakten har gjort det. De båda hade följt kroppens lust. Detta får åklagaren att utbrista att man inte ska glömma vem den brottslige är. Att Meursault har förstått att leva det sinnliga livet har gjort honom till en främling, men de andra följer också kroppens begär men försöker hålla det tillbaka. Meursault säger att han känner en stark åtrå till Marie ”för hon hade en fin rödvitrandig klänning och lädersandaler. Man anade hennes hårda bröst och det solbrända ansiktet gjorde att hon såg frisk och blomstrande ut.” Om Nietzsche hade rätt om att Gud är död finns det inget andligt liv, bara det sinnliga. Att bekräfta detta sinnliga liv blir ett sätt att – lönlöst – motsätta sig absurditeten. Utifrån den utgångspunkten framstår det inte konstigt att Meursault påpekar för Marie att kvinnorna på gatorna är vackra, varpå hon håller med Meursault och säger att hon förstår honom.

En morgon efter att Meursault och Marie har spenderat natten tillsammans frågar Marie om Meursault älskar henne: ”Jag svarade henne att det betydde ingenting men att jag trodde inte det.” Detta är en av passagerna man brukar peka på för att framhäva Meursaults menade likgiltighet. Snarare borde det ses som ett uttryck för det sinnliga livet och att det inte behöver ligga något ont i attityden. Det är ett ja-sägande mitt i en serie av nej-sägande.

Absurditeten kan förklaras ligga i att människan inte är en del av naturens essens. Samtidigt finns det drag av essentialism hos Camus, som skulle kunna göra människan till en del av naturen. Men han försöker överskrida människans essens, eller snarare påvisa att alla gör det. Tanken ligger i linje med Camus tendens att alltid säga ja och nej samtidigt, att tänka i termer av både-och och motsägelser. Han säger att ”min egen själ förblir odefinierbar för mig. Klyftan mellan vetskapen om min egen existens och det innehåll, varmed jag försöker fylla denna vetskap, kommer aldrig kunna överbryggas.” Människan må ha en essens men hon försöker alltid att överskrida den. Detta gör att man alltid är en främling inför sig själv.

Camus gör tvetydigheten till sin grundsats, även vad gäller friheten. ”Man inser det gott: döden och det absurda är här de bägge principerna för den enda rimliga friheten, nämligen den som ett människohjärta kan erfara och leva”, heter det i essän. Människan kanske inte är fri i egentlig mening, men hon kan känna sig fri och leva så. Det är därför som Meursault säger ”jag hade gjort det ena och jag hade inte gjort det andra. Jag hade inte gjort en sak men jag hade gjort en annan. Än sen?” Den avslutande frågan fångar absurdismens kärnpunkt. Även om Meursault har levt som om han vore fri är det inte av betydelse, han står likväl inför absurditeten.

Om Sisyfos och hans evighetsstraff fastslår Camus att ”kampen för att uppnå topparna” – att alltså gagnlöst trotsa absurditeten – ”räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.” Den pessimistiska frågan om självmordets giltighet var bara en utgångspunkt och svaret landar långt därifrån. Om man älskar sitt öde – amor fati – kan man leva med tillvarons stumhet.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree