Albert Camus Anteckningar

Inlagd av Kulturdelen Essä onsdag, september 9th, 2020

Bokförlaget Faethon har genom sin utgivning gjort den svenska översättningen av Albert Camus (1913-1960) anteckningar komplett. Sedan tidigare har Camus anteckningar från 1935 till 1951 funnits tillgängliga som en raritet på andrahandsmarknaden. Interculture som gav ut anteckningarna i två band, gav aldrig ut det tredje, avslutande bandet med författarens anteckningar fram till 1959. Men Faethon har nu översatt och gett ut även detta band, tillsammans med de tidigare. Att inga anteckningar finns från 1960 beror på att Camus omkom i en trafikolycka bara fyra dagar in på året.

Den grundtanke som upptog Camus författarskap var den om absurditeten. Beteckningen avser fenomenet att vilja söka mening i en tillvaro som befinner sig i en nollpunkt av mening. Redligt följer och utforskar fransk-algeriern denna tematik, och han utvecklas också i sitt tänkande men är ändå trogen sin ursprungliga idé. Men Camus är samtidigt mer än absurditetens språkrör, och han sade själv i intervjuer att han kunde tröttna på att prata om sin idé. En läsning av hans anteckningsböcker målar upp en väldigt mångfacetterad bild av författaren, något som även hans journalistiska arbeten gör. Av säkerhetsskäl kunde Camus inte föra anteckningar över sin inblandning i motståndsrörelsen under andra världskriget, varför en intressant dimension av författaren är utelämnad. Anteckningarna, som är försedda med en föredömlig notapparat, kan ibland verka tämligen karga, men de var, åtminstone från början, aldrig tänkta att läsas av någon annan än Camus själv. Det var arbetsanteckningar. Med det sagt återfinns många reflektioner över det absurda med konnotationer.

I anteckningar som varslar om den postumt utgivna boken Den första människan (fr. 1994, sv. 1997), som är starkt självbiografisk artikuleras en tacksamhet och trofasthet mot modern och den enkla uppväxten. På ett annat ställe säger Camus att ett av hans tio favoritord är ”moder”. Camus verkar också ha funnit relationen till sin mamma som kravlös. I en senare anteckning skriver han om att bli dömd av andra människor som något betungande, ”därav bundenheten till modern”. Motivet om relationen mellan mor och son återkommer ständigt hos Camus, men i hans anteckningar skrivs det fram i väldigt varma ordalag. Tillgivenhet överlag florerar bland författarens små anteckningar. ”Har man en enda gång sett lyckan lysa i ansiktet på den man älskar vet man att det inte finns något annat kall för en människa än att tända detta ljus i de ansikten som omger henne”. Det är inte för inte som det fastslås i Främlingen (1942) att ”man har bara en mor”. I det tredje bandet av anteckningar skriver Camus igenkännande att han önskar att hans kärlek till sin mor var så stark att den skulle upphäva hennes dödlighet.

Redan i sin första anteckning skriver Camus om sin mamma. Han växte upp i fattigkvarteren i Alger men genom stipendium och stöd av en lärare fick han möjlighet att bedriva studier. Att han gjort en slags klassresa och levde ett bättre liv än sin mamma är något som pinar honom. Men han vänder sig aldrig bort från sitt förflutna. ”Det är i fattigdomen, bland ödmjuka och högmodiga människor, som jag har kommit närmast det som tycks mig vara livets sanna mening”, heter det i anteckningen. I en annan av sina tidigare anteckningar punktar Camus upp var han håller för heligt, nämligen, ”Tiga. Handla. Socialism.” Camus befann sig alltid till vänster politiskt, men inte på marxistisk mark och än mindre sovjetisk. Han var frihetlig socialist. Det Camus beskyllde den marxistiska vänstern för var att de gjorde gemensam sak med de abrahamitiska religionerna och strävade efter något hinsides, och inte det världsliga. Därför skriver han: ”En Prometheus – som revolutionärt ideal. ’Det som inte dödar härdar’ (Nietzsche)”. Prometheus – en central mytologisk karaktär i Människans revolt (1951) – stal kunskapens eld för att ge den till den världsliga människan så att hon skulle kunna trotsa gudarna, och som straff för detta fick han sin lever uthackad av en stor fågel i all evighet – han skulle aldrig dö av straffet och smärtan. Vad vi får förmoda är att Camus menar att Prometheus härdades av evighetsstraffet och stärktes i sin övertygelse, därav referensen till Friedrich Nietzsche (1844-1900) och indirekt dennes tanke om allts eviga återkomst.

Camus påpekar att hos grekerna och i judendomen finns det inte någon lära om ett himmelskt liv efter detta. Man hamnade odelat i underjorden, varför detta liv var så viktigt. Men med kristendomen fråntogs människan den insikten. I det antika Grekland finns ”det varken straff eller belöning. Därav i våra ögon, fördunklade av många hundra års kristen perversion, det godtyckliga” i den grekiska mytologin och kulturen. Grekerna visste att ta vara på denna värld, inte sträva efter en andra. Det är också därför Camus motsätter sig den absoluta rättvisan eftersom det är ett ideal som inte kan förverkligas i denna värld utan omfattande terror. Om man vill lyckan i detta liv måste man acceptera somlig orättvisa. Tanken utvecklas i Människans revolt, och den ska inte förstås som en utilitaristiskt tanke, nej. Snarare menar Camus att man alltid hamnar mellan två måttstockar – mellan krav på rättvisa respektive frihet – och att förnuftsförklaringar inte räcker till. Om man underlåter sig absoluta resonemang, resonerar man på ett måttlöst vis, och det är inte karaktärsstarkt. Camus skriver att ”om människan misslyckas att förena rättvisa och frihet, då misslyckas hon med allt”. För att faktiskt lyckas politiskt måste människan nöja sig med en ungefärlig rättvisa och en ungefärlig frihet – man får aldrig dra det till sin spets, för då slår det över till något ont. För att lyckas med detta, och häri ligger den kritik som skulle riktas mot essän Människans revolt, måste man göra sig fri historien till fördel för den mänskliga naturen, och kärleken. Därigenom distanserar sig Camus från den marxistiska historiematerialismen, något som gick mot strömmen i en tid då marxism parafraserande kallades för de intellektuellas opium. Camus var ändå fortfarande politiskt vänster. Att framhäva den mänskliga naturen på historiens bekostnad var också ett sätt, enligt Camus själv, att distansera sig från existentialismen och dess emfas på ”situationen” som alltid har en faktisk historisk aspekt, vid handlande och moral. Att Camus vill nedtona historiciteten betyder inte att han resignerar inför samhällets förtryck. Tvärtom. ”Acceptera det som är: tecken på styrka? Nej, där finns slaveriet. Men acceptera det som varit. I nuet kampen.” Att acceptera slaveriet hade varit en kristen attityd och att inte acceptera det som varit hade varit en marxistisk sådan, enligt Camus, denna av många ”vi nietzscheaner”. Kristendomen hade konserverat träldomen, medan marxismen hade gjort anspråk på en absolut rättvisa för att sona historiens väldiga orättvisa. Men ett sådant anspråk hade lett till ett övermod och inte varit måttfull, inte dygdigt. På samma sätt är kristendomens livsförnekelse inte dygdig. Kristendom och marxism delar samma genealogi.

När man talar om Camus är det lätt att monotont peka på beröringspunkter mellan författaren och Nietzsche, men även Fjodor Dostojevskij (1821-1881). Något som däremot skiljer Camus från Nietzsche är att den senare betonar ”viljan till makt”, att vårt handlade styrs av en vilja att behärska tillvaron – det rör sig således inte om en fri vilja – medan Camus talar om en ”viljan till lycka”, att vårt handlade styrs av en vilja att bli lyckliga. Nietzsche underställde dessutom lyckan makten, och menade att övermänniskan inte nödvändigtvis är lycklig. Hos Camus är lyckan det väsentliga. I sina anteckningar kallar han sin första roman skriven mellan 1936 och 1938, postumt publicerad på franska 1971, En lycklig död alternativt för ”Viljan till lycka”. Men för att nå lyckan måste man i mångt och mycket behärska tillvaron, något man lättast gör genom pengar, det traditionella maktmedlet, och att tro något annat är bara ”andlig snobbism”. Lyckan – alltid en sinnlig lycka hos Camus – får vi lov att återkomma till nedan.

I den avslutande anteckningen i det första skrivhäfte, uppmanar Camus sig att ”säga ja till världen och njutningen – men bara om det sker i utblottning.” Med utblottning menar Camus att man faktiskt ser tillvaron för var den är, alltså genom en absurd lins. ”Idag är inte en paus mellan ja och nej. Idag är både ja och nej. Nej och revolt mot allt som inte är tårar och sol. Ja till mitt liv vars löfte jag för första gången anar.” Det ligger en paradox i tanken – man ska älska en tillvaro som är fri från mening. En naturlig följd av en sådan paradox är att det måste framstå som oklart hur man bör handla om man befinner sig i en sådan nollpunkt. I en nollpunkt är väl allt lika nollställt och därmed borde det vara indifferent vad man gör? ”Hemligheten i mitt universum: att tänka sig Gud utan människans odödlighet” Man ska handla som om det fanns en gudom, som om allt inte var tillåtet trots att någon sådan gudom inte finns till. Det är att revoltera mot menings-lösheten och genom revolten skapas värden att utgå från. Detta är ett typexempel på Camus filosofiska tvetydighet, att både säga ja och nej, som utgör själva kärnan i hans tänkande. Och han skriver det i en tid då han menar att ”det är ett faktum att vi lider av nihilism”, alltså ett konsekvent nej-sägande till värden och moral. Vidare förkunnar han att ”i en värld som inte längre tror på synden är det konstnären som har uppgiften att predika”, och det förklarar varför han ofta kallas moralist. Konsten har en stor uppgift. Camus talar om en ”heroism utan Gud” och han menar att det är en sådan han ska försöka skriva sig fram till genom sina verk. Och Camus håller det grekiska högt och som en ledstjärna. ”Om vi för att övervinna nihilismen måste återvända till kristendomen, varför då inte ta ett steg till och övervinna kristendomen genom att återvända till hellenismen?” Eller som det heter på ett annat ställe: ”Världen går mot hedendom. Men den förkastar fortfarande de hedniska värdena. Man måste återupprätta dem, göra tron hednisk och Kristus grekisk, så återställs balansen.”

Författaren menade att konsten skulle underbygga filosofin, och filosofin konsten, och han var alltid trofast tanken. Camus menar ytterligare att han inte skriver realistiskt – han är inte intresserad att sätta problem under debatt, för att tala med realismens och naturalismens teoretiker Georg Brandes (1842-1927) – snarare skriver han symboliskt. Hans verk representerar idéer och tankar. Samtidigt kan Camus i arbetsanteckningar om Pesten (1947) skriva ”mer om samhällskritik och uppror”, men man får förstå det som att det symboliska ska handla om det, utan att romanen i sig ska vara tendenslitteratur. Som det heter: ”mot engagerad litteratur. Människan är inte bara samhällelig.” Camus hänvisar vid ett tillfälle till J.W. von Goethe (1749-1832) och menar att politisk diktning inte är en poetisk diktning.

Camus diktning är mer sinnlig och lyrisk än politisk och samhällelig. I anteckningarna hittar man svärmiska anteckningar om hur han känner en samhörighet med naturen. Även om han visserligen inte är en del av den accepteras han av den. Han upplever en njutning av att kunna stå på utsidan eftersom det gör honom fri. Det är skönt att inte vara bunden till den. Det finns ett visst motstånd mellan människa och natur hos Camus. Men naturens skönhet ”är nog för att man inom sig skall känna motståndet smälta.” Det kan vara en frihet att vara en främling inför naturen. I en dialogfigur skriver Camus att ”jag tänker med världen. När den flödar av ljus, när solen bränner, då får jag lust att älska och kyssas, att flyta in i kroppen liksom i ljuset, att ta ett bad av kött och sol. När världen är grå blir jag melankolisk och full av ömhet.”

Ju längre anteckningarna förs, ju färre naturbeskrivningar förekommer. 1947 säger Camus att han gått igenom sina anteckningsböcker; ”Det som slår mig: landskapen försvinner undan för undan.” När Camus är bosatt i Frankrike, och inte längre Algeriet, skriver han faktiskt sällan lyriskt om naturen. Men det är intressant att när han en gång väl gör det är det om höstens gestalt och vissna löv. Det är inte bara den gasande algeriska solen som Camus älskar, han älskar allt under solen. Men där den kyliga vintern slår rot ”måste den första doften av vårgröda bli ett glädjerop, en känslans trumpetstöt”. Camus skriver om hur människan alltid är i relation till naturen. Han tänker sig att i romanen Pesten ska de olika årstiderna korrespondera med handlingen. Förutom att det har en klar dramaturgisk effekt, så påvisar det även en komplex tanke om hur liv och livsmiljö hänger samman. Väder upptar mycket av anteckningarna, framför allt de tidiga och de sena, och det är föga förvånande att Camus under trettiotalet arbetade på meteorologiska institut. ”Jag borde föra anteckningar om vädret varje dag”, för ja, det är ett utryck för det sinnliga livet. Camus säger att många verk är skriva i ressentiment, ”men mitt verk skall födas ur mina lyckokänslor”, och lyckan är världslig.

Bland anteckningarna finner man många skisser till de verk som författaren skrev och inte skrev. De avslöjar hur Camus samlade på sig materiel under lång tid och sedan infogar det i flera olika projekt. En och samma anteckning kan smyga in sig i både essäer och romaner. Camus vårdar det stoff han samlar på sig. Man lär sig även att ett drama som Caligula (skriven 1938 men sedan omarbetat flertalet gånger) var tänkt som en roman. Anteckningarna skildrar Camus skapelseprocess. Och den är långt ifrån intuitiv och impulsiv, snarare är den planmässig och eftertänksam. På det sättet kan man se hur författaren formulerar sina verks olika teman i idéer till andra verk för att sedan låta dem sammanstråla. Han skapar palimpsester; i de olika utkasten och skisserna suddas något från det föregående ut, annat få ny funktion och en del är nytt. På så sätt tragglar Camus med sina verk över en lång tid. Året efter att han har skrivit En lycklig död (1936-1938) skriver han också anteckningar som letar sig in i Pesten (1947). Bland de mer intressanta skisserna återfinns sådana om grekiska myter, barndom och fattigdom, likgiltiga självmord, en rättvisans tematik där den absoluta rättvisan och den absoluta frihetens oförenlighet behandlas, livet efter koncentrationsläger och en tvetydlig människokärlek.

De verk som Camus faktiskt skrev, skrev han i serier. Ett antal mindre dramer, kortromanen Fallet (1956) och novellsamlingen Landsflykten och riket (1957) hamnade dock mellan dessa serier, men knyter tydligt an till dem. Den första serien behandlade det absurda, och hit räknas romanen Främlingen, essän Myten och Sisyfos (1942) och dramerna Caligula och Missförståndet (1943). Den andra behandlade upproret mot det absurda och hit räknas i sin tur romanen Pesten, essän Människans revolt och vad som skulle bli dramat De rättfärdiga (1949). Camus hade planerat tre till serier, betitlade ”Domen”, ”Brusten kärlek” och en avslutande serie ”Den korrigerade skapelsen eller Systemet”. Genom sin förtidiga död i en bilkrasch 1960 hann Camus inte färdigställa dessa, men han hade börjat arbeta på den tredje. Till denna planerar han – av allt att döma – en essä om den grekiska gudinnan Nemesis, som straffar dem som inte lever ett måttfullt liv. Camus nämner vid ett tillfälle att han håller antiken för måttfullhetens epok, och att den ersatts av kristendomen. Detta kallar Camus för ”den enda vändpunkten i historien” och vi får förstå kristendomen som motsatsen till måttfullhet genom sina asketiska ideal. Temat är kärlek, och genom kärlek når man måttfullhet. Att serien kallas för ”Domen” får förstås som att den avlägger en dom över måttfullheten, eller avsaknaden av sådan. Som roman till denna serie arbetade Camus på ovan nämnda roman Den första människan, som skildrar hans fattiga barndom som hans såg som så nyktert livsbejakande och balanserad. Det drama som skulle komplettera serien var ett där Faust-myten, det vårdslösa strävandet, sammanstrålar med Don Juan-myten, den fria obetingade kärleken. Men Camus skriver att han efter utgivningen av Människans revolt ska tillåta sig att skapa fritt. Så, hans litterära plan kanske skulle få ta ett steg åt sidan för andra projekt. Men han återkommer alltid till sina serier. Det kanske mest intressanta verk han skisserar på och som inte direkt tycks anknyta till någon serie, men där man ändå spårar släktskapet till absurditeten, är om ett dionysiskt drama betitlat Backanten som skulle utgå från Euripides (ca. 480-406 före vår tideräkning) drama om vinguden och Nietzsches tidiga filosofi.

Vid ett tillfälle skriver Camus att ”alla dessa dagar som inte noteras liknar dagar som aldrig har funnits.” Det är tacksamt att Camus har skrivit så många noteringar, för det gör honom bara mer levande.

***

För ganska många år sedan när jag hade köpt en begagnad bok av Simone de Beauvoir (1908-1986) hittade jag en instucken och hopvikt tidningsartikel bland pärmarna. Det var en recension av en av författarinnans böcker på ena sidan av bladet och på den andra en recension av Camus. Rubriken raljerar att Människans revolt är le dernier grand livre romantique, alltså den sista stora romantiska boken. Romantisk ska här förstås som motsatsen till realistisk, faktisk, vilket bland annat var måttstockar i den samtida mer engagerade litteraturen. Jag tror ändå att Camus uppskattade andemeningen bland orden; han ville inte skriva om hur stum tillvaron egentligen var, i alla fall inte landa i det, han strävade efter mer.

—

Isak Adolfsson