Roman: Tjuven

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, september 20th, 2020

Tjuven

Göran Tunström

Albert Bonniers förlag. 387 sidor. Utkommen.

—

Göran Tunströms (1937-2000) bok Tjuven har getts ut på nytt, med ett omslag målat av Lars Lerin (1954-). Berättelsen är en utvecklingsroman, uppbyggd kring tre delar. De följer Johan Jonsson Löks utveckling genom en trasig barndom i Värmland, till universitetsstudier och därifrån till hans forskarkarriär. Boken heter som den gör för Johan är samtidigt tjuv, han stjäl för att klara uppehället som fattigt barn, fattig student och fattig forskarstudent. Hans mål är att stjäla Silverbibeln och sälja den på svarta marknaden, och av pengarna leva gott tillsammans med sin älskade kusin, Hedvig De vill ha ett anständigt liv, inte ett liv i smuts som de växt upp i.

Bokens första del är nog den mest intressanta, och den återkommer jag till nedan. Den andra delen är en bildningsresa där han går från att ha tillhört samhällets bottenskikt till att bli en omtalad universitetsstudent. Han förkovrar sig i litteratur. Boken skildrar mycket kärleken till den klassiska humanistiska bildningen. Sidorna kryllar av bibliofiler. I den aspekten påminner berättelsen mycket om en berättelse av Hermann Hesse (1877-1962), där bildningsidealet är en stapelvara. Den andra delen fungerar som en transportsträcka för att Johan ska kunna få en stipendium och studera i Italien, och därigenom komma närmare den hårt bevakade Silverbibeln. Och han kommer närmare den, och avslutar sin forskarutbildning.

I boken skriver Tunström mycket om det vardagliga; det vardagliga fula, det vardagliga små och det vardagliga tråkiga. Men man upplever inte detta realistiska drag som ett vältrande i smuts, som dekadens. Det är fortfarande elegant utformat och fungerar som ett medel för att nå litterära mål, inte mål i sig själv.

Boken har sin titel av att Johan leds in på tjuveriets bana av sin styvfar som kräver honom att skaffa pengar till hans loja leverne. Men i tjuvens liv hittar Johan ett liv bortom hemmet. Det är genom att stjäla som han kommer i kontakt med den världsvana och bildade mannen Hägern. Genom hans böcker lyfts han ur sin ”tattartillvaro”.

I bokens första del är det mycket fokus på styvfadern, Fredrik, som är en pilsk dagdrivare som helst inte gör någonting alls om dagarna, som måste återhämta sig en lång stund efter enkla göranden, som inte förstår så mycket och som i grund och botten skäms för sitt enkla leverne. Det är ett fint porträtt av en man som ingenting duger till och som heller inte vill duga någonting till, som lägger ansvaret för sitt liv hos någon annan, någon man kan beklaga sig om. Det enda han kan förta sig är sådant som han onekligen inte kan uppnå, för det är enklast så. Berättelsen skildrar hur Fredrik, bitter över att vara platt och håglös i vändor, bryter ned sin bildade och strävsamma fru, Ida. I dessa scener tar den rent realistiska aspekten över och det känns kargt och hårt, men riktigt.

Ansatsen att skildra det enkla och lilla i livet genom enkla och små karaktärer är något hos Tunström som påminner om Torgny Lindgren (1938-2017); det mesta rör sig i utkanten och det finns en plats för alla oavsett vem de är. Ur detta trivialt alldagliga stiger något enastående.

Man finner Gud lite varstans i boken, och hos Tunström. Flera gånger, när någon gjort något dumt är det Gud, fader och den heliga anden man ber om ursäkt inför. Men även när något dumt har hänt en själv. När den unga Ida inledningsvis har blivit gravid med den äldre dagdrivaren Fredrik framstår hennes familj som inskränkt och ber böner till Gud. När Ida besöker Fredriks familjehem för första gånger heter det att ”det var inte välkommen Ida kände sig, men hon hade syndat och detta var hennes straff, Gud skulle nog ge henne förlåtelse och upprättelse, så småningom.” Men Gud straffar inte bara de karaktärer vi håller om i boken, han straffar även dem vi inte sympatiserar med. Fredrik som inte är troende håller ingenting för heligt, och detta förebrår Ida honom, men även vi läsare eftersom han försätter sin familj i en ständig misär. Alltså, den gudlösa, utan uppfattning om vad som är heligt, är ingen vi ska tycka om. Ett sätt för familjen att försöka lyfta sig ur dyn är att låta döpa sig, vilket också påvisar vilket värde som, åtminstone inom den fiktiva världen, tillskrivs det religiösa. Men man kommer samtidigt inte från att Gud tröstar med ena handen och förbannar med den andra genom boken. Om några av Johans styvsyskon som vänder sig bort från Gud, heter det: ”De var ett mysterium. De hade inte Gud. Eller var det tvärtom, att Gud inte hade dem? Eftersom det fanns öde och kompakta planeter ute i rymden borde det också finnas öde människor, som inte återkastade något ljus, som aldrig kunde bära liv. Det var orättvist. De gudlösa var utan chans, inte slinga av ljus hade nuddat dem.”

Förutom religiösa inslag i boken reagerar man också på de magiskt realistiska inslagen. Termen är egentligen förknippad med delar av den latinamerikanska 1900-talslitteraturen, som fångar upp förekomst, tro och tradition av magiska inslag. Ofta handlar det om föreställningar som man kan finna hos dem som befinner sig i samhällets eller maktens utkant. Inte sällan rör det sig om lokala traditioner som man skildrar, som gärna får utmana diskursens ordning.

Det heter att Johan har tillgång till en annan dimension i tillvaron: ”Det fanns en annan tillvaro bakom det slutna ögonlocket, som alltid kom att störa hans umgänge med andra människor; inga beskrivningar av världen stämde med hans egna.” Samtidigt förstår vi att detta inte är en metafysisk annan dimension av tillvaron, men en psykologisk. På detta sätt smälter det magiska med det verklighetstrogna ihop. Och när farfadern dör och begravningen spårar ut i ett fylleslag vaknar farfar till liv, predikar livserfarenhet och tystnar suputerna.

Alla karaktärer är udda karaktärer, och de är udda på ett oförklarligt sätt. Även om berättelsen försöker skriva så faktiskt som möjligt och noga redogöra, slår den ständigt över i detta oförklarliga som liksom lyfter berättelsens från vardagens vardagliga mark. Samtidigt kan man fråga sig om dessa udda karaktärer, inte minst Johans styvpappa, målar upp en karikatyr av folk på landet, och det på ett negativt sätt. Om den värmländska dialekten heter det att ”det finns många som tycker att det låter så bondskt.” Ändå är det inte alla figurer i boken som är unikt triviala som styvfadern, men förståelsen av dem kan smutsas ned genom att förknippas med dem som just är så. Dessutom blir det mer problematiskt när de karaktärer som man är menad att sympatisera med, så som poeten Bertil Dahlén kommer från storstaden, och därigenom representerar den. Men – dessa karaktärer har också sina skavanker och är inte entydigt tilltalande. Det finns också storstadskaraktärer som är osympatiska. Många av karaktärerna är original. De går utanför det vanliga, och den originella karaktären är någon man ofta finner i glesbygdens föreställningsvärld. De är nödvändigtvis inte konstiga, bara originella.

Boken är något ojämn. Den första delen väger tungt. De två avslutande delarna väger inte lite, men den första väger tyngre. Boken är berättad i korta episoder, små stötar som med hack rör sig framåt. På detta sätt lyckas Tunström täcka långa tidsperioder utan att berätta svepande och övergripande. Det är ett smart berättargrepp. Det finns en smidighet i texten, den är strömlinjeformad och alla meningar och stycken kopplas med lätthet ihop. Berättaren är väldigt pratig, men inte på ett negativt sätt. Det berättas om det ena och det andra och små anekdoter skjuts in, likväl som kommentarer. Man får en känsla av att berättaren är ständigt närvarande i texten och synlig. Detta ger en känsla av liv och färg.

—

Isak Adolfsson