Teater: Stackars Birger

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, september 20th, 2020

Örebro Teater
Stackars Birger
Premiär, Örebro teater 19 september 2020

Av: Martina Montelius
Regi: Josefin Ankarberg
Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson

—

Det vibrerar av spelglädje, upptåg men också allvar i Örebro Teaters uppsättning av Stackars Birger, en urpremiär på dramatiseringen av Martina Montelius bok med samma namn och dramatiserad av densamma.

Kanske är det den glädje vi i publiken delar med skådespelarna att ÄNTLIGEN få leka teaterlekar igen, som gör att det känns extra roligt och härligt när ridån går upp för ”spring-i-dörrar-tragedin”, som teatern själv vill kalla det hela. Birger sitter redan fjättrad i Giselas trånga jordkällare. Gisela tar ut sin hämnd för den maktutövning hon anser att regissören Birger utövat mot henne. Gisela är längst ner på teaterns maktpinnar och Birger är högst upp, en av dessa ”genialiska” regissörer som fått andra att dansa efter sin pipa utan att ifrågasättas. Nu hade han gått för långt. han hade använt den tystlåtna och fjära sufflösen för att hårdhänt demonstrera en slagsmålsscen. Själva övergreppet var alltså inte av sexuell karaktär, men likt Stieg Larssons Lisbeth Salander tar Gisela en gruvlig hämnd.

Storyn följer alltså inte riktigt den vanliga Me Tooberättelsen. Montelius vill inte enkelt inrangera sig i någon rörelse. Hon sätter sin allvarligt menade skrattspegel på både männen och kvinnorna i pjäsen.Vi har de påflugna grannarna Ulla och Ricky (Hanna Lekander och Alexander Ohakas), Birgers Facebookande dotter Clotilda (Jennifer Carzties) och – inte minst – Birger själv, som spelas av Tobias Aspelin och gör honom till en otroligt inbilsk och självupptagen skönande med lovtal över teaterns underbara värld. Han gör det riktigt bra. Vad roligt hela ensemblen och säkert också teaterledningen måste ha haft över denna träffande självironi från den egna scenen.

”Offret”, alltså sufflösen Gisela, blir nu förövaren. Men hennes karaktär målas också upp som en märklig, excentrisk typ som växlar både mellan tufft våld och svagaste ömklighet. Hon blir också plötsligt ”Fimpen”, en kis med stockholmsslang som hämtad ur en gammal pilsnerfilm!

Ja, den här uppsättningen växlar på ett hisnande sätt mellan drama och fars. Man vet inte om man sitter på Dramaten eller Fredriksdalsteatern på Poppes tid.

Ett annat sådant oväntat inslag är en lång monolog som grannen Ricky har vid korvkioskens lucka, med en förmodad nysvensk som servar därinne. Det är kul, i alla fall första kvarten, men samtidigt undrar jag om jag inte börjar tröttna på klichén att vi män bara käkar snabbmat, är allmänt fördomsfulla och gillar country and western. (Jag syftar, som den trogne teaterbesökaren förstår, på en tidigare uppsättning också).

Den här föreställningen rymmer också vad kvällstidningarna förr i världen skulle kalla en ”nakenchock”. Det är Ricky som bjuder på den – och han bjuder helt och fullt om man så får säga. Känsliga tittare varnas…

Ja, lika sammansatt och oförutsägbar som den här pjäsen är, lika svårt är det att göra någon slags summerande bedömning. Rent dramatiskt, alltså hur pjäsen har konstruerats, tycker jag att det är ett korthus som inte håller ihop. Men varje kort är utstuderat utformat och ger – precis som de olika bitarna i en mosaik – roliga och drastiska upplevelser av vad det är att vara människa.

En sak är också säker. Det är att Malin Berg är värd hela biljetten. Jag undrar om det finns NÅGON i landet som så i en, enda gestalt kan kombinera grekiskt ödesdrama, reptilsnabb replikföring och burlesk fars, ibland på gränsen till buskis. Så har hon också studerat både clownteknik och Commedia dell´arte vid sidan av de skönare konsterna. De som blir så välgörande skojade med i den här starten på Örebro Teaters nya år.

—

Martin Dyfverman