Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Antiken

Roman: Antiken

Antiken

Hanna Johansson

Norstedts förlag. 224 sidor. Utkommen.

Antiken – ja, så heter den Göteborgsbaserade kulturskribenten Hanna Johanssons debutroman. Hon har gjort sig ett namn som en samtida och normkritisk röst bland kultursidor och tidskrifter. En röst värd att lyssna till.

Bokens handling låter sig ganska lätt sammanfattas: en journalist blir vän med en konstnär, avskyr först hennes dotter och sedan utvecklar sig berättelsen till ett triangeldrama. Modern är en pedant, dottern är dysfunktionell och berättaren svälter efter närhet. Handlingen som sådan håller genom berättelsen, men det intressanta är inte vad som sägs i boken utan i ganska hög grad hur. Varför? För i en förflyktigad tid är sättet som man gör något på bestående. Dessutom, för att vara en bok om ett triangeldrama handlar den väldigt lite om triangeldramat. Boken rör sig kring omständigheten och skildrar det som är runtomkring. En händelse är mycket mer än bara händelsen som sådan, den har en stämning runtomkring sig och det är den som Johansson tar fasta på.

Genom boken arbetar Johansson mycket med att etablera stämningar, och de korta kapitlen är ett gott verktyg att lyckas med detta. Ett viktigare verktyg som Johansson använder sig av är språket. Det befinner sig i en nollpunkt genom nästan saklighet och opartiskhet, något som stundtals påminner om författare som Albert Camus (1913-1960) eller kanske mer Robert Walser (1878-1956). Texten är alldeles nykter. Språket är så pass avskalat att varje nyansering blir märkbar, och orden är så enkelt valda att man häpnas över hur riktiga de är. Självklart är detta något som kräver mycket arbete, men orden svettas inte för det. Att boken lyckas med detta är att den mest gestaltar och inte resonerar, och när den väl resonerar kan den göra det ganska friktionsfritt eftersom den gör det så sällan.

Berättelsen är inte kronologiskt, linjärt berättad. Berättaren är positionerad långt ifrån det hon berättar, det finns en tydlig distans mellan berättandet och det berättade. Detta utnyttjar Johansson taktiskt eftersom det tillåter henne att pendla mellan olika tidsdimensioner i boken, något som landar i en återhållsam dynamik. Ibland känns det som om berättelsen rör sig i cirklar, men sen bryter handlingen fram och den rör sig sakta framåt. Bokens första tre fjärdedelar samlar fart och skildrar en känsla av färglöshet. Den sista fjärdedelen håller ett högre tempo och är en karaktärsstudie i avundsjuka, maktlystenhet och en känsla av att inte vara tillräcklig. Sedan, precis mot slutet saktar berättelsen tvärt ned och sidorna blir färgglatt färglösa igen och cirkulära men rullandes framåt.

Boken är skriven i kortare segment som blandar det stämningshöjande med händelser. Bokens längd tillåter detta grep och det inger en känsla av klart redovisande. Eftersom varje kapitel, varje segment kräver att det etableras för läsaren kan man ibland få känslan av att boken trampar något. Man skulle kunna uttrycka det som om det ibland finns en långsamhet i boken, men Johansson lyckas fylla ut detta utrymme med något värt att läsa. Man får ta del av mer. Boken pyr.

Berättelsen skildrar en generation av hungriga lycksökare som bara vill åstadkomma vad det nu är man är förväntad att åstadkomma, vad vet man själv inte så noga. Osäkra jobb, osäkra relationer, osäkra personligheter – eller snarare, ombytliga jobb, ombytliga relationer, ombytliga personligheter. Det kastar ett postmodernt drag över boken, utan att boken innehåller postmoderna floskler eller standardiseringar. Etiketten är kanske förlegad vid det här laget, men boken andas samtidighet. På ett ställe heter det att ”jag hade hört talas om en företeelse under antiken, damnatio memoriae, fördömandet av minnet, att förstöra avbildningar och texter för att utplåna en person ur historien.” Denna tendens för historierevisionism är ganska målande för karaktären hos bokens berättare.

Om berättarens väns partner heter det att ”Alain spred alltid ut sina saker och gjorde sig aldrig helt hemmastadd under tiden som de bodde tillsammans, det var som om han ständigt packade upp och placerade ut sin ägodelar i all hast, som om han hade bråttom, som om han skulle vidare och inte hade tid att stanna upp och bestämma sig för var någonting skulle ligga så att han senare skulle hitta det när han behövde […]”. Det är inte vännens partner som Johansson pratar om här. I själva formuleringarna döljer sig något mer, en sondering av vardagen, en diagnos av den.

Detta familjenära triangeldrama påminner något om den italienska författaren Alberto Moravias (1907-1990) debut De likgiltiga (1929) – för att hänvisa till ytterligare en död vit man – där Medelhavet, existentiellt främlingskap och kött kommer samman och lyfter varandra. I boken lyckas Johansson balansera mellan de två poolerna folkligt och pretentiöst. Boken är smart, men inte självgod. Boken är enkel, men inte simpel. Sådana här böcker skrivs inte ofta, så när de skrivs blir man glad. Mer, tack.

Isak Adolfsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree