CD: Requiem av Aleksandr Kastalskij
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, oktober 19th, 2020
Alexander Kastalsky: Requiem (Naxos). Speltid: 63‘57.
Anna Dennis (sopran), Joseph Beutel (basbaryton), Cathedral Choral Society, The Clarion Choir, The Saint Tikhon Choir, Kansas City Chorale, Orchestra of St. Luke’s, Leonard Slatkin (dirigent)
Betyg:
–
–
Aleksandr Kastalskij (1856–1926) var elev till Tjajkovskij och mentor till Rachmaninov men är långt mindre bekant och spelad än dessa. Mest känd är han, om han nu alls är känd, för sina liturgiska körverk i rysk-ortodox tradition. Men det var knappast en musik som efterfrågades i Sovjetunionen, så det är inte så konstigt om Kastalskij mer eller mindre hamnade i glömska efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. Ändå försökte han åren före sin död ge kejsaren vad kejsaren tillhör i form av några musikaliska hyllningar till den nya regimen och Lenin.
När Europa 1914 gick i krig började Kastalskij genast planera för ett stort verk för att minnas, sörja och ära de döda. Det framstår som en lite udda men sympatisk idé vid en tid när den nationalistiska entusiasmen firade triumfer och just ingen tänkte på att krig betyder död. Dödsmässan kom att uppta Kastalskij under fyra år och resulterade i flera, och mycket olika, versioner: en med bara kör, en med kör, orgel och klockor – och så en slutlig för solister, kör och orkester. För två år sedan spelade Naxos in den rena kör-versionen: Memory Eternal to the Fallen Heroes (”De fallna hjältarna i evig hågkomst”). Den klingar omisskännligt ryskt rakt igenom. Nu följer man upp med den sista och största som Kastalskij helt enkelt kallade Requiem.
Aleksandr Kastalskij (1856–1926).
Det är inte bara besättningen som ändrats och utan också det musikaliska uttrycket och faktiskt hela konceptet. Nu är det inte bara de ryska soldaterna som ska hedras utan alla allierade som dött i kampen mot axelmakterna. Därför anknyter Kastalskij nu till såväl ortodox som katolsk och anglikansk tradition och väver in melodier från Frankrike, England, Serbien, Rumänien, Amerika. Chopins bekanta sorgmarsch dyker också upp. Texterna sjungs på en rad olika språk och det finns hänvisningar till de indiska och japanska trupper som deltog i kriget. Men ingen behöver för den skulle betvivla Kastalskijs ryska hemhörighet. Tanken var dessutom att det skulle framföras i något slags teatral form med scenografi och aktörer. Men det är inget som man saknar.
Det är ett stort och mäktigt verk och hade lätt kunnat bli bombastiskt. Men det blir det inte, trots att det slutar ståtligt som en apoteos till tunga trumslag och ”obligatorisk” rysk klockklang. Det är i lika hög grad musik som uttrycker sorg och klagan.
Leonard Slatkin anför de ansenliga styrkorna på denna inspelning som faktiskt är den första som gjorts av Kastalskijs Requiem. Självklart är utgåvan musik- och kulturhistoriskt värdefull, men den är också rent musikaliskt i högsta grad välkommen. Alla som är det minsta intresserade av rysk musik och av stora vokalverk har anledning att spetsa öronen.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
