Roman: Sändebudet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, november 15th, 2020

Sändebudet

Yoko Tawada

Översättning av Vibeke Emond

Bokförlaget Tranan. 192 sidor. Nyligen utkommen.

 

Dystopier är något som ligger i tiden. Det senaste året har egentligen bara gjort dem än mer populära. Att någon form av nedgång följer efter att en civilisation nått sin kulmen är ofrånkomligt, och uppfattningar om ett sådan förfall är vanligt förekommande i dagens kultur. Sändebudet, av den japanska men i Tysklands bosatta författaren Yoko Tawada, är en dystopi där de gamla blir livskraftiga och de unga svaga.

I denna dystopi är Japan (återigen) ett isolerat land som värjer sig mot omvärlden. Allt utländskt ses med skepsis på. I en kris stänger man sina gränser och ser till det som är ens egna. En annan följd av det mystiskt, svåra läget som landet befinner sig i är alltså att de gamla fått en ökad livskraft och de yngre är kroppsligt svaga. Detta får vi följa hos den gamle mannen Yoshirō som är gammelmorfar åt den unga, klena pojken Mumei.

En del av att Japan är isolerat från omvärlden i boken är att man ägnar sig åt språkpuritanism. Man försöker rensa ut utländska inslag i japanskan och renodla den. Följden blir att många tacksamma ord och uttryck försvinner och man har inte längre ett språk att uttrycka sig på. Samtidigt som man gallrar i språket framhävs också japanskans egna språkliga mönster och språket blir mer nära och konkret.

Varför är Japan isolerat i berättelsen? Jo, för ”alla länder har förfärliga problem, och för att inte ett problem ska spridas över hela världen har man bestämt att varje land ska lösa sina problem inom sina egna gränser”. Samtidigt vittnar hela boken om att människor längtar bort från sina hem, ut i världen och det som är okänt för en. Att håla sig isolerad är inget man i Tawadas bok mår särskilt bra av. Nyfikenheten tar stryk av det. Man vill se och upptäcka, utforska det som är obekant för en. Och Yoshirō är själv ”emot isoleringspolitiken”, han vill ta del av andra kulturer. Och vid flera tillfällen äter han madeleinekakan och minns tillbaka, på en tid före samhället var stängt, när livet framstod som enklare och öppnare. Man skulle kunna säga att Tawada är motsatsen till den kulturkonservativa Junichirō Tanizaki (1886-1965) och istället är mer positiv, men ändå något kritiskt, till anda kulturer och idéer.

Det finns en oerhörd berättarglädje i boken. Tawada gör gärna utläggningar som tar oss bort från huvudhandlingen men som för den skull inte känns malplacerade. Det är små sidospår som hjälper till att bygga upp den dystopiska värld som hon skriver fram. Ofta fungerar de också som ett sätt att göra tillvaron mindre dystopiskt, det släpper in lite ljus och visar på liv i ett samhälle som befinner sig i förfall. Livet pågår alltid ändå.

I boken låter Tawada associationerna och tanken vandra. Texten rör sig inte förutsägbart framåt. Ofta när man frågar om vad som kännetecknar en berättelse säger man att den har en början, mitt och ett slut. Denna bok har inte så tydligt det. Den berättade världen är redan komplett när den börjar berättas, inget nytt tillförs under själva berättelsen utan vi blir bara presenterade inför detta litterära universum. På så sätt rör sig berättelsen i ringar, samtidigt som den inte är förutsägbar. Men allt i boken är redan etablerat och konstant. Undantaget är väl kanske de sista sidorna.

Boken innehåller en god portion satir. I det isolerade Japan börjar man förkasta modern teknik och lyx, och resultatet är att folk blir mer aktiva och hälsosamma. Tawada skriver fram detta med en naivitet, som att det visar sig att man får mer gjort om man inte är omgiven av elektroniska apparater och medier. Eftersom berättaren befinner sig innanför den berättade världen och då berättelsen utspelar sig en närliggande framtid är berättaren frapperad över vilka förändringar som skedde när man gjorde sig av med vår samtids teknologi. Det skapas en distans mellan berättaren och läsaren, och detta utrymme använder Tawada genom att fylla det med en naiv satir. Att tonen i boken är saklig och nästan formell, men inte överdrivet, gör att man också godtar dessa små ironier och inte misstycker.

Ibland hör man föräldrar säga att med barn ger man upp lyckan. Men det är inte ett problem. För genom att vara med barn och engagera sig i dem så känner man sig behövd, och det ger tillfredsställelse. Utan en vuxen har barn svårt att klara av saker. Detta blir särskilt tydligt i boken där den gamla Yoshirō dagligen måste ta hand och vårda om den klena Mumei. Pojken har, bland mycket annat, väldigt svaga och sköra tänder och Yoshirō måste förbereda maten för honom noggrant. Han säger ”jag är dina tänder”. Känslan av att vara behövd och att bry sig om andra uppfyller gammelmorfars dagar och det ger dem ett sammanhang. Blåögt säger Mumei vid ett tillfälle att ” om barnen dör kan de vuxna leva ändå, fast om de vuxna dör kan inte barnen överleva”.

Det finns en tillförsikt i boken som inte är jolmig eller trivial. Den visar att livet är ändå, trots allt runtomkring. Det är genom de små anekdoterna och de enkla nöjena i boken som Tawada övertygar oss om detta. Man får en varm känsla av läsningen.

—

Isak Adolfsson