Teater: Ravinen

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen onsdag, december 16th, 2020

Ravinen

Örebro Teater

Digital premiär 15 december

 

Regi och manus: Amir Nizar Zuabi

Översättning: Magnus Lindman

Scenografi och kostymdesign: Annika Bromberg

Filmproduktion: TakeOff AB

I rollerna: Isa Aouifia, Ibrahim Faal, Linus Lindman,  Othman Othman, Nikolai von Schlippenbach och Lisa Werlinder

 

Ravinen är ett drama laddat med lika delar äktenskapsdrama, flyktingöden och nog så tänkvärda existentiella funderingar.

”Människan är människans varg” är en av dem. Ett ibland använt citat, men här sätter det stämningen och utvecklingen av dramat, där huvudpersonerna en efter en bildligen äter upp varann så det inte blir något kvar.

Detta var min första digitala premiär. Efter 45 års teatergående i Örebro var det väl dags för denna milstolpe, att via datorskärmen därhemma uppleva Örebro Teaters senaste premiär. Att liksom nästan allt annat i tillvaron detta år bara få vara med ”på distans”.

Men teveupptagningen av Ravinen kommer riktigt nära ändå. Bildytan passar oväntat bra för det här kammardramat med intim laddning på en begränsad yta.

Med säker kameraföring och kontrastrik ljussättning. Olika spelpunkter lyses upp av spotar och en svängbar kvadratisk skog med ett inbyggt ”berg” är den enda dekoren.

Jag gillar den originella förutsättningen: Ett arbetslag ska gräva sig igenom en bergig ravin för att lägga ner fiberkabel. När såg man senast en pjäs om ett hårdjobbande arbetslag i kamp med naturen? Lite kul också att handlingen råkar vara en förutsättning för just möjligheten att få vara med om en länsteaterpremiär i dagsläget.

Uppsättningen är ett samarbete med Riksteatern och har haft premiär i Stockholm redan i början av månaden. Därför är de flesta av namnen på scenen nya för oss. Men inte Linus Lindman som spelar den frustrerade mannen som gett order om grävningen. Han är illa ute ekonomiskt, men det är föga mot hur illa ute han är i relationen med sin hustru, en kvinna i en utsatt politisk karriär.

Mannen gör misstaget att ta med sin festklädda fru – spelad av Lisa Werlinder – till arbetsplatsen och det hettar till, särskilt hos den yngre papperslöse, spelad av Othman Othman. Som hunsad och rättslös finner han en hamn i chefens frus armar. Tyvärr är kärlekshistorien väl enkelt serverad.

Isa Aouifia är en välspelande arbetsledare som lärt sig att kompromissa i nya länder, medan Ibrahim Faal, som spelar en av hans flyktingjobbare har svårt att lätta från rollens utantilläxa. I scenerna mellan jobbarna kommer det fram inte bara den nakna utsattheten i att jobba på andras godtycke, utan också hur deras bakgrunder friserats för att lättare få stanna.

Linus Lindman är som en dynamitladdning hela han. I många stycken bra, men jag skulle önska honom en regissör som tror på ”less is more”. Det är de små gesterna och den återhållna rösten som skapar den stora dramatiken. Inte tvärtom.

”Ett krossat hjärta måste byggas upp av hårda bitar”, så säger hustrun och blir till tolk för sitt eget och människans förhärdande. Precis som hennes unge älskare, den papperslöse och hjälplöse genom sitt öde kan väcka förhärdning hos oss. Eller också motsatsen.
__________

Martin Dyfverman