Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Skymningshistorier av Rhoda Broughton

Bok: Skymningshistorier av Rhoda Broughton

Skymningshistorier

Rhoda Broughton

Översättning: Heidi Havervik

Efterord: Gabriella Håkansson

Hastur förlag. 202 sidor. Har nyligen utkommit.

 

Tycker ni om Rhoda Broughton? Aldrig hört talas om henne? Det är inte så konstigt. Enligt LIBRIS har det fram tills nu funnits fem böcker av henne på svenska, utgivna mellan 1880 och 1916. En av dem heter I skymningen och har undertiteln Spökhistorier. Originalet såg dagens ljus år 1873 som Tales for Christmas Eve, en titel som förklaras av den engelska traditionen att berätta spökhistorier just på julafton. När det sex år senare var dags för en ny upplaga valde emellertid Broughton att döpa om samlingen till Twilight Stories. Den kan nu avnjutas i en nyöversättning av Heidi Havervik och med ett omfångsrikt efterord av Gabriella Håkansson.

Helt riktigt har man denna gång avstått från beteckningen spökhistorier och nöjt sig med den i sig suggestiva titeln Skymningshistorier. De fem novellerna öppnar visserligen för det övernaturliga, sällsamma och skrämmande, men renodlade spöken är det trots allt ont om, möjligen med två undantag. Men även där är det lite osäkert. För vad är det egentligen som försiggår i det hemsökta huset i London? Broughton vet att sätta punkt i tid – vilket ju inte gör det fasaväckande mindre obehagligt. Ur den aspekten har det inte heller någon betydelse om unga Phoebe drömmer eller om verkligen hennes älskade Bobby ­– ja, mer säger jag inte. Att Dinah har en fruktansvärd mardröm hemma hos väninnan Jane står emellertid helt klart, men en dröm kan ju faktiskt vara något mer än en dröm. I en annan berättelse varierar Broughton på ett oväntat sett det sedan Hoffmann populära motivet med den levande dockan eller automaten. Här får allt sin förklaring på slutet. Men vem är den mystiske och demoniske främlingen med hypnotisk makt över kvinnan som är på bröllopsresa? Därom förblir vi lika förtvivlat okunniga som hennes arme make, vilken delger oss historien.

A young woman is sitting in a chair reading a story which has made her nervous. Engraving by R. Graves after R.W. Buss. Credit: Wellcome Collection. Attribution 4.0 International (CC BY 4.0)

Broughton dras till jagberättelsen och använder sig av såväl inneslutna berättare som av brevformen. Det är ett sätt att skapa närvaro och att låta personerna levande och livfullt karaktärisera sig själva genom tonfall och attityd. Dessutom har hon en förkärlek för att berätta i presens på ett sätt som en del narratologer skulle kalla ”onaturligt berättande” därför att det bryter mot den logik och de berättarkonventioner som gäller i vardagen. Men fiktionen har ju sin egen logik och sina egna konventioner, vilket gör att detta ”onaturliga berättande” faller sig fullständigt naturligt i ett litterärt sammanhang. Och återigen är naturligtvis poängen att skapa en känsla av närvaro, ett här och nu. Vi är så att säga tillsammans med berättaren när hon ”Under kappan” tar plats i tågkupén med de egendomliga tidningsläsande männen. Här rör det sig dessutom uppenbarligen om det slags slutna kupé som förekom på den tiden. När tåget väl började rulla var man fast.

I A New Companion to the Gothic konstaterar Julia Briggs att påfallande många kvinnliga författare mellan 1850 och 1880 skrev spökhistorier och nämner Brouhton som en i raden. Liksom den 23 år yngre skräckförfattaren Arthur Machen växte hon upp i ett prästhem i Wales, absorberades av William Shakespeare och gav sig litteraturen i våld, uppmuntrad av sin berömde morbror Joseph Sheridan Le Fanu. Han var själv en välkänd författare, idag mest ihågkommen för vampyrklassikern Carmilla med dess lesbiska undertoner.

Broughton trädde fram på marknaden samtidigt som bestsellern blev ett begrepp, och hon blev verkligen exempellöst framgångsrik och kallad ”lånebibliotekens drottning” – för att sedan förskjutas och glömmas. Precis samma öde rönte för övrigt den mer spektakulära Marie Corelli som runt 1900 sålde mer än Conan Doyle, H.G. Wells och Rudyard Kipling tillsammans. Att bli glömd är nu ett öde som drabbar de flesta författare, även de som en gång hyllades. Och att ha varit mest läst i sin samtid behöver sannerligen inte vara meriterande i kampen för litterär odödlighet. Samtidigt går det knappast att komma ifrån att kvinnliga författare haft svårare än manliga att ta plats i en kanon skapad av män. Kan vi kanske räkna med en comeback för Rhoda Broughton?

Rhoda Broughton (1840–1920), fotograferad ca. 1870.

Den tanken genomsyrar också Gabriella Håkanssons efterord, där hon också lyfter fram vad det innebar att vara kvinna inom borgarklassen i det viktorianska samhället. Det var ju det sociala skiktet som Broughton tillhörde och skrev för. Men samtidigt som hon med observant kvinnlig blick registrerar miljöer och vad konvenansen bjuder låter hon kvinnor ta plats på ett för de viktorianska idealen inte helt passande sätt. Det kan också påpekas att hon själv aldrig uppfyllde den viktorianska kvinnans första plikt att bli maka och mor. Håkansson tolkar också historierna som att de blottlägger borgarkvinnans instängdhet och skräck för att falla socialt; äktenskapet framstår som räddningen men också som fängelset. Det är ur det perspektivet man får se att de lägre klasserna framstår som obehagliga och, ja, oaptitliga. Är de dessutom irländare blir det, i ond engelsk tradition, riktigt illa. Dickens talade om det ”irländska packet” i Oliver Twist; hos Broughton framställs de som lömska och fysiskt direkt motbjudande (kanske lite förvånande med tanke på att hon på mödernet hade delvis irländska rötter).

Broughtons hjältinnor, och nästan alla berättare, är kvinnor. Men med ett undantag är de är inte hjälplösa offer. Här möter vi inte räddhågade damer som dånar i tid och otid utan kavat konfronterar det skrämmande. Historierna börjar i en lättsam och glättig, ibland nästan kåserande, ton som gärna drar åt det humoristiskt spefulla och ironiska. Men eftersom vi känner genren, så kan just det förtroliga och humoristiska få något olycksbådande över sig. Vi förstår ju att så här trevligt och oskyldigt kommer det inte att förbli. Och det gör det inte heller. Plötsligt smyger sig något in som får trivseln och idyllen att rämna och livet att ta en annan vändning – kanske med undantag för ”Under kappan” med dess mer naturliga upplösning.

Ändå gör den lätta och liksom konverserande stilen att läsningen blir mycket underhållande, ja paradoxalt hemtrevlig på det där sättet som det goda berättandet kan åstadkomma. Här måste också Heidi Havervik prisas för en översättning som verkligen är alltigenom njutbar; den karaktäriseras av ett absolut gehör som fångar en gången epok utan att framställningen på minsta sätt känns föråldrad. Lägg till allt detta ett snyggt omslag och vi kan glädja oss åt en exemplarisk svensk utgåva av Rhoda Broughtons Skymningshistorier.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree